Rakt ner i mossen!

Ikväll har jag tagit en tur i skogen med Bosse. Han var pigg i vanlig ordning och lite spooky för diverse saker. Löv och sådant. Lite tramsig enligt min mening! Men han traskade på och lugnade faktiskt ner sig efter att vi hade passerat Linnarp.

Vi drog upp i Obbhultskogen och även där var han rätt lugn. Ibland blir han lite sur när jag vänder upp där och vill inte gå, men idag accepterade han det och var rätt framåt. Vi travade lite när vi kom in på grusvägen.

Längre in i skogen var han rätt spänd, men travade ändå på längs den här fina vägen:

Helt plötsligt skyggar han för något, snubblar över sig själv, går ner på knä på grusvägen och sedan trillar han vidare ner i diket, som är en mosse:

Jag inser rätt snart att det här kommer att gå åt fanders och funderar på om han ska hoppa in i mossen och fastna där, men eftersom det är mjukt i diket går han omkull där och jag har att välja på att kasta mig åt sidan ner i mossen eller riskera att bli rammad av tallen framför oss:

Jag valde att kasta mig i mossen eftersom det verkade mjukare att landa där. Fallhöjden blev inte så stor eftersom han i princip låg ner så jag landade mjukt, såg hur Bosse höll på att kämpa sig upp ur den mjuka moss-leran:

Han kom upp på fötter och jag också och så började han röra sig hemåt men jag fick snabbt tag i honom innan han hann ge sig iväg som tur var!

Jag blev såklart lite smutsig när jag landade, benet såg ut såhär:

Bosse hade skrapat upp höger framknä:

Men han verkade ok och ohalt, tacksamt nog! 

Jag kan bli så grymt irriterad på hur jäkla klantig han är! Det är som om han inte är medveten om att han har fyra ben emellanåt! Tre gånger i hans liv har en ryttare trillat av (Louise en gång, jag två nu) och samtliga gånger har det berott på att han har gått omkull.

Första gången var förvisso på en träning som Louise red  när han var fyra år där tränaren pressade alldeles för hårt och tvingade fram hoppning när hästen var helt slut. Han snubblade över hindret och gjorde en kullerbytta och landade på stackars Louises knä. Jag trodde först att båda hade brutit nacken, en riktigt otäck olycka! Men det gick lyckligtvis rätt bra ändå den gången.

Andra gången var första dagen på semestern en sommar. Jag skulle trava över upphöjda bommar i paddocken varpå han snubblade och gick ner på knä och jag föll av. Så idag var alltså tredje gången gillt. 

För egen del klarade jag mig med en öm högeraxel, som jag landade på. Det är nog ingen större fara, hoppas att jag kan köra rullskidor imorgon i alla fall. Jag fick ett litet skrapsår på knäet också.

Sedan tog det en stund innan jag hittade något ställe där jag kunde komma upp i höjd så att jag kom upp på honom igen. Medans vi gick var han hur lugn som helst, men så fort jag kom upp på ryggen på honom blev han stissig och spooky igen. Jag fick korta tyglarna ordentligt och trycka på honom lite för att han skulle sluta tramsa och det funkade rätt bra.

Resten av rundan gick rätt lugnt till och när vi kom tillbaka gjorde jag rent såret på knäet och smörjde in honom med tjärsalva. Jag fick göra rent sadelgjorden som hade haft lerkänning.

Ja, det blev ju en spännande runda. Jag är i alla fall glad att det gick så bra och hoppas nu att det inte blir någon infektion i såret. Han rullade sig såklart när han kom ut i hagen och tryckte in jord i såret, så jag hoppas att tjärsalvan skyddade ändå. Fortsättning följer väl imorgon antar jag!