Sista veckan i oktober

Förra helgen red jag Kalle på lördagen. En uteritt fick han. Vi tog en av våra standardrundor runt Hulegården, Landbonnas och grushålan. Han var jättefin att rida och solen sken härligt på oss, en riktigt fin höstdag!

Tyvärr fick vi stopp innan Landbonnas, där han gått förbi två gånger utan problem, men nu var det stopp igen. Lite märkligt, för när han väl har bestämt sig för att sluta krångla vid något ställe brukar det hålla i sig. Eftersom han har gått där några gånger höll jag i och försökte övertala honom i ca 20-30 minuter. Han ville inte gå framåt, men inte heller åt det håll vi kom ifrån. Jag vände, backade, vände tillbaka utan att komma närmare det håll vi skulle åt.

Han tog till tricket "tränga mot diket", vilket gjorde det svårt att få honom att gå framåt och till sist backade han ner i diket och ut på åkern. På åkern gjorde han bara piruetter och ville inte gå åt något håll där heller egentligen, mer än närmare en skogsdunge där vi inte hade kommit någonstans. Så jag tröttnade och satt av och sedan fick han gå fram och tillbaka några gånger innan vi gick vidare dit vi skulle. Jag satt upp igen innan grushålan och sedan gick resten av rundan som en dans.

På söndagen hade jag planerat att hoppa lite i paddocken med honom och filma, men när jag kom ut visade det sig att roboten inte var laddad så det var bara till att packa ihop igen och rida utan video.

Jag var inte riktigt i form, vilket jag inte var i lördags heller då jag tyckte att jag reagerade lite för starkt på hans påhitt. Jag red med en nervös känsla i magen hela passet i söndag och fick inte alls till hoppningen.

Men när jag tänker efter så hoppade han superfint! Vattenmattan bryr han sig inte om överhuvudtaget nu och han ville galoppera över den efter några varv i trav, han kändes så lugn och säker med den.

Sedan hade vi några kryss på diagonalerna och jag tänkte rulla på som en åtta, men jag red dåligt och fick några dåliga avstånd, där jag skulle ha tryckt på istället för att backa, så det kändes skit, även om han hoppade jättefint.

Han gjorde två vändningar längs långsidorna vilket jag också reagerade på lite väl starkt på trots att det inte hände något. Det hjälper ju inte att bli arg på honom, snarare tvärtom. Han är ju så himla känslig och känner verkligen av när jag inte är helt på topp. Så jag kände mig besviken på mig själv och så kände jag att Kalle faktiskt var lite trött så jag bestämde mig för att det får bli lite vila för honom nu.

Han har jobbat så himla fint sedan september och han har varit igång egentligen nästan hela tiden sedan jag köpte honom förra året, så han förtjänar verkligen lite vila. Vi får se hur lång den blir, jag är redan så enormt rastlös, då jag ju älskar att sitta på hästryggen! Men jag tror att vila kommer att göra honom gott, han får lite tid att fundera och smälta allt han lärt sig och han kan komma tillbaka bättre än någonsin om jag har tur.

Kalle och hösten

Kalle spanar

Jag red även Bosse förra lördagen, tog en skritt-tur i skogen. Tyvärr kändes han halt i traven när han fick trava några steg. Det känns som om vänster bakben inte riktigt hänger med, så jäkla trist! Så nu har jag ingen häst att rida! Bosse får vila mer han också.

Jag testade att tömköra honom igår och kunde då konstatera att när han skrittar så sjunker korset på vänster sida djupare eller längre ner än på höger sida, vilket troligtvis är den oregelbundenhet som jag har känt av när jag har ridit honom det senaste. Han travade väldigt långsamt och ville inte gå fram, svårt att veta ifall det beror på att han har ont eller om det bara är för att han inte gillar att bli tömkörd. Men jag tyckte ändå att han såg halt ut bak, det såg inte alls bra ut. Jag ska kolla filmen (filmade med GoPro) också för att se om man ser en oregelbundenhet eller om jag inbillade mig. Men det är lite synd om Bosse just nu!

Jag saknar så att få rida honom, min supercoola häst som går fram överallt!

Min fine Bosse Bus!

Kalle får inte bara gå i hagen och slå dank, nej jag tänker nyttja ledigheten från ridningen till att träna lite mer mentalt och ta tag i lastträningen lite grann.

Igår fick han gå in och kika lite i släpet, jag hade dock ingen bil kopplad, så det gick ju inte att lasta eftersom släpet höll på att tippa när han ställde sig på luckan. Däremot så kopplade jag på bilen idag och körde lite mer seriös lastträning.

Han är ju väldigt nyfiken och går upp på luckan när jag står bredvid, men han vågar inte riktigt gå in själv. Så för att få in honom i släpet gick jag före och då följde han med. Dock blev han väldigt stressad när han väl kom in och smet snabbt ut igen. Så han behöver först bli bekväm med att stå i släpet lugnt och fint innan vi går vidare och gör någonting mer. Men jag tror nog att han ska kunna bli trygg med det också tids nog. Det kräver träning, så är det bara, men jag ser fram emot att kunna köra honom till andra ställen och se hur han reagerar när han kommer till nya platser. Det hade ju varit kul att kunna komma ut på lite banhoppningar framöver!

Igår fortsatte jag träningen ute i paddocken med repgrimman och repet. Körde lite TRT-övningar och sedan tog jag fram regnbågarna så fick han bekanta sig med dem. De skrämde honom inte nämnvärt, vi skrittade mellan dem några gånger, jag ställde dem närmare och närmare varandra tills de stod ihop och han fick ta ett litet skutt över. Sedan longerade jag honom över dem och han hoppade fint, försökte dock smita bredvid några gånger, men lyckades övertala honom att hoppa. Jag upplevde inte att han var så rädd, mer att han såg sin chans att slippa.

Jag gillar den mentala träningen med honom, den för oss närmare varandra och är jättebra att ta till när man inte rider! Förhoppningsvis bygger vi vidare på vår relation och vi finner varandra ännu mer!

Kalle kollar in i släpet

Nu har vi ställt om till den förhatliga vintertiden. Det betyder mörker, mörker och åter mörker. Så jävla tungt! Två dryga månader då det bara blir mörkare och mörkare. Jag gillar det verkligen inte, men så är det ju varje höst och vinter. Jag kan bara hoppas på att det blir hyfsat väder, inte allt för mycket regn och att det finns några ljusglimtar längs vägen. 

När jag vaknade i morse visade klockan i taket (som jag inte hade ställt om) 06:30, klockan på armen visade 04:30 och mobilen 05:30. Lite rörigt så att säga... Men det var mobilen som stämde. Folk brukar jubla över att det blir så mycket ljusare på morgnarna när det blir vintertid. Det var inte ett dugg ljusare kan jag tala om! Från september och framåt är det ju mörkt på morgnarna hur man än gör! Jag hade heller haft ljus till klockan fem istället för till fyra som det är i december. Men nu är det som det är och inget jag kan påverka! Slut på gnället! Nu ska jag gå och lägga mig!

20211010 Kalle markarbete

Det går lite trögt med filmklippandet emellanåt, men nu är jag i alla fall klar med videon från 10 oktober. Och nu är jag på väg ut för att filma ett litet hopp-pass :)

Uteritt i regn och torsdagsträning med hinder!

Denna vecka har bjudit på lite busväder, regn och blåst, en även uppehåll emellanåt. I tisdags red jag ut Kalle efter jobbet och vi bjöds på duggregn, fast ganska vindstilla. Han var jättefin (som han ju är nuförtiden...), han var lugn och modig och han hade ett stadigt stöd i bettet. Han kändes nöjd och liksom lite vuxen.

Vi har ju bara ridit i hemmaskogen och på gärdsvägarna det senaste och det verkar passa honom utmärkt. Han kan rundan, vet vad som väntar. Jag fick faktiskt hoppa av när vi skulle passera mellan en bil och en släpkärra, men jag kunde snabbt sitta upp igen och rida vidare som om inget hade hänt.

Det blev en väldigt mysig och fin runda, trots vädret. Och så blev det ju en omgång med rengöring och puts av allt läder eftersom det inte tål regn. Men det är ju rätt bra att få det gjort också.

Jag var tvungen att kolla lite i träningsdagboken hur länge han har varit så här fin nu, för det börjar kännas som att det har funkat ett tag nu. Jag har tänkt att han är inne i en bra period, men den perioden har faktiskt varat sedan början på september så det är nästan 1½ månad. Jag vågar inte hoppas för mycket och jag vill vara beredd på bakslagen när de kommer, men jag är så glad för att han är där han är just nu och jag försöker njuta av alla härliga upplevelser vi har tillsammans nu!

Kalle i skogen

Jag hittade en bild på Selma och mig som har några år på nacken, tror att det är 8-9 år sedan men jag gillar denna bilden så himla mycket.

Selma och jag

Idag var det dags för torsdagsträning igen. Jag har haft en fullständigt hysterisk vecka, med mycket på jobbet och mycket här hemma, så i eftermiddags när jag var ute med Alyssa efter att ha suttit klistrad framför datorn i ca 6 timmar kände jag att nej, jag vill bara gå och lägga mig, jag ställer in träningen. Jag orkar inte!

Men så glömde jag av det, klarade av några möten och telefonsamtal till och fixade lite andra saker och när klockan närmade sig halv sex började jag känna suget efter hästryggen och tänkte att jag skulle göra något roligt ändå denna skitdag. Låta hästarna och träningen bli den där ventilen jag så väl behövde. Så jag tog in hästarna, gjorde i ordning Kalle, satt upp och skrittade i mörker och blåst till ridhuset. Han är så modig nu och tuffar på bra hela vägen även om han är lite skraj här och där. Men han lyssnar framåt när jag ber honom gå.

Jag hade tänkt att jag ville ha lite travbommar och kanske något hinder, han är så lugn och fin nu så jag tycker att det är dags att börja hoppa lite mer i ridhuset också nu när det går så bra här hemma. Och att kunna nyttja träningen till att komma vidare i hoppningen.

Jag ville göra det enkelt för honom, så det blev tre travbommar på volt och ett litet krysshinder som han kunde gå över.

Vi började att skritta runt runt runt på bommarna och hindret och han var väldigt lugn. Och jag upptäckte att han några gånger tittade till, men då upplevde jag att det var mer för att han skulle få en bild av bommarna och hur han skulle ta sig över än att han ville vända eller stanna eller såg troll. Det var en insikt som fick mig att bli modigare och mer framåtdrivande för jag förstod att om han tittar till och jag blir osäker för att jag tror att han ska vända eller stanna, jag blir passiv och lämnar honom i sticket, då förstärker jag ju att det skulle finnas något troll bland bommarna. Om jag istället driver på och manar fram honom lugnt och bestämt så känner han sig trygg och går bara på framåt.

Vi travade sedan över bommarna. Inga problem förutom att han slarvade lite och snubblade till någon gång, då fick jag driva på lite mer och göra honom mer uppmärksam så travade han på fint. 

Vi travade även över det lilla krysset och det gjorde han också helt obekymrat, tittade några gånger, men svarade framåt där också precis som över bommarna. Så jag fattade galopp och lät honom galoppera över hindret. Och det gick ju hur bra som helst det också. Han var så fin! Han hittade en fin kort galopp i vänstervarvet, jag kunde lägga på ben och komma perfekt på hindret, satte honom i skiten en gång, men då hoppade han ändå, så han var verkligen super!

Vi avslutade med lite galopparbete utan hinder på volt och jag lät honom fatta galopp från skritt några gånger. Han var så fin i galoppen och jag fick hela hästen framför mig, han bar sig fint och var så fin i formen och munnen, helt underbar att rida!

Jag är så glad för min älskade Kalle! Han är verkligen drömhästen just nu! Det är så mycket saker som har landat för oss båda två och vi kan sitta och jobba på ett helt annat sätt nu än tidigare. Jag kan sitta med lugna och stilla, stadiga händer, jag kan börja leka lite med tempoväxlingar, jag kan sitta ner i traven, rida i bra galopp.

Och jag känner också att jag har gjort jobbet, jag har fått honom och oss dit vi är nu. Jag har kämpat, jag har inte gett mig när det har gått dåligt, jag har hela tiden trott på att han skulle kunna bli såhär fin att rida och nu ser jag resultatet av mitt envisa jobb jag har gjort med honom! Givetvis har jag också fått mycket hjälp av Charlotte längs resans gång, utan henne hade vi inte varit där vi är idag!

Visst, vi hoppade ett pyttelitet hinder idag men jag är ändå så himla glad för det är ett sånt jäkla framsteg för oss. Och visst, vi hade kunnat höja upp det till ett "riktigt" hinder och han hade säkert hoppat det lika obekymrat, men jag har inte bråttom, idag var jag så nöjd bara över att få hoppa honom i galopp på ett lugnt och avslappnat sätt. Då vill jag göra det lätt för honom, få honom att vilja mer nästa gång istället.

Så det var helt rätt att inte ställa in träningen, detta gav mig en otrolig energiboost och jag går runt med ett leende på läpparna. Vi traskade hem i mörkret igen, när vi kom hem stod Magnus och tvättade bilen, vilket Kalle tyckte var jätteläskigt, men vi kom förbi bilen och  kunde gå in i stallet. När jag fått av all utrustning och gett alla grabbar godis, borstade jag av Kalle, blev tvättad på ryggen av Bosse, gosade med Pelle och bara njöt av att jag har de här tre underbara grabbarna. De kan göra vilken skitdag som helst till en fantastisk dag!

Kalle är en stjärna nu!

Efter Bosses tur var det dags för Kalle att komma ut. Planen var ju att han skulle gått en uteritt igår, men eftersom jag inte orkade då så fick det bli ett pass i paddocken för honom idag.

Egentligen var jag himla sugen på att hoppa, men så orkade jag inte släpa fram en massa hinder, utan tänkte att det vore bättre att göra samma övning som sist, med cavallettibommarna på medellinjen.

Idag satt jag upp direkt på honom. Jag har ju länge börjat våra pass med att gå runt i paddocken för att få honom att acklimatisera sig och kolla på allting. Men han har varit väldigt lugn och foglig det senaste, så nu tycker jag att det är dags att steppa upp lite och inte ta allting så varsamt hela tiden.

Redan från början fokuserade jag på att få honom från innerskänkeln till yttertygeln och fokusera på arbetet istället för allting runt omkring. Han har fortfarande lite bekymmer med långsidan mot utgången i framför allt vänstervarvet. Han lyssnar inte riktigt på vänsterskänkeln än, så jag behöver hjälpa till med spöet där, men när han tar yttertygeln och ger med sig i innersidan så blir han så bra och slappnar av.

Han var väldigt fin i skritten så jag började trava. Traven var helt magisk! Han travade så fint! Och formen var så lugn, munnen var stängd och lugn. Det är fortfarande lite svårt i vänstervarvet, han vill tränga lite på den stängda delen av volten och dra iväg på den öppna delen, men det är ju så mycket bättre än tidigare!

Vi gjorde lite skänkelvikningar både i skritt och trav och han gör dem bättre och bättre. Det är ju ett bra sätt att få honom på yttertygeln och jobba in med bakbenen under sig.

Galoppen var också superfin idag! Så himla lugn, jämn och så stadig i munnen. Utan att hänga sig i bettet idag.

Vi travade lite över cavallettibockarna, jag tänkte på att driva honom hela vägen så att det inte skulle vara några tveksamheter åt vilket håll vi skulle. Sedan blev det galopp över dem. Och idag kändes det mycket lättare än när vi gjorde samma övning för en vecka sedan. Även i galoppen tänkte jag på att driva hela vägen runt. Jag fick honom i en sån himla fin och på gränsen till samlad galopp och jag kunde kicka på honom lite framåt när jag såg att vi låg lite fel. Och det där är verkligen en framgång för mig! Jag har ju i hela mitt liv börjat backa när jag inte ser avstånden, men idag lyckades jag alltså driva på framåt istället och märkte att det funkar så mycket bättre än att backa!

Jag vet inte riktigt vad som hände, men det var väl Charlottes ord från förrförra träningen "sluta inte driv en halv sekund före". Det känns som att poletten har trillat ner för mig nu och det är en sådan härlig känsla! Några få gånger lämnade jag honom i sticket och vi kom på halvsprång, men då rättade jag till och gjorde bättre nästa gång.

Jag avslutade galopparbetet med att fatta galopp från skritt och även det gjorde han så himla bra! Han gjorde några riktigt bra fattningar och kom in i en fin rytmisk och balanserad galopp. Så härligt!

Allra sist red jag trav i nedsittning och gjorde lite längningar och skänkelvikningar och det bara flöt på så himla bra!

Kalle är verkligen en fröjd att rida just nu! Det blir ju så mycket enklare att rida honom när han äntligen har accepterat bettet, tar stöd på det och håller huvudet still och munnen stängd! 

Det är endast när han blir lite trött som han slänger ut tungan, men då har han ju gått i rätt form rätt så länge. Tiden går så fort när jag sitter på Kalles rygg och det är lätt att överarbeta, men samtidigt har han byggt upp styrka och kondition och tål absolut att jobba ordentligt.

Det blev ett pass som gav mig massor av positiv energi och det var med lätta steg jag gick in och satte mig framför SVT play för att titta på Världscupen. Från en stjärna, till ett gäng andra (varav Kalles bror, Cosmopolit som rids av Jens Fredricson tog en fin tredje placering!)

Underbart pass med denne stjärna idag!

Hur går det med Bosses rygg?

Igår var det en blåsig och molnig dag. Jag ägnade lite tid åt att städa huset och sedan däckade jag i soffan. De intensiva jobbveckorna den senaste tiden verkar börja ta ut sin rätt... Men ibland behöver man vila och då är det väl bäst att göra det.

Idag har solen varit här och lyst över oss och i morse var det näst intill vindstilla. Efter att ha fixat stallet körde jag in några kärror ved och sedan åt jag frukost innan jag gav mig ut och hämtade Bosse. Då hade det tyvärr börjat blåsa igen, men solskenet gjorde i alla fall att det var överkomligt.

Bosse har ju vilat drygt två veckor nu sedan han visade ömhet i ryggen, framför allt på vänster sida. Jag har linimentat och hållit honom varm och hoppades nu att han skulle kännas ok igen.

Jag passade på att tvätta hans ben också. Det är inte så lerigt i hagen, förutom vid ett ställe där vi har gjort hål i gärdsgården där det har blivit väldigt surt och där går de ju hela tiden så de blir fulla med jord på hovar och ben.

Rena och fina ben/hovar

När jag var klar med det och hade torkat honom kände jag igenom ryggen ordentligt. Idag kändes han faktiskt mjuk i ryggmuskulaturen både på höger och vänster sida. Och han visade ingen smärta när jag klämde igenom honom, så jag slängde på sadeln och vi gav oss ut på en liten uterunda.

Nu har jag ju bara ridit Kalle i två veckor, så det är svårt att avgöra ifall Bosse känns konstig för att han har ont någonstans eller om jag bara inte har vanan inne att sitta på hans rygg. Jag satt ju och kände efter väldigt mycket, försökte känna om allt verkade ok. Jag tyckte mig känna en viss oregelbundenhet eller spänning på vänster sida av ryggen, men jag är inte  helt säker.

Han kändes väldigt lugn och fin i alla fall. Det är ju en sak som är bra med Bosse, att han aldrig gör någon grej av att han har vilat ett tag. Vi skrittade mot Linnarp och vek sedan av mot Rolfstorp längs Linnarpsvägen. Vi gav oss sedan ut på gärdsvägarna, där han fick trava, men då kände jag definitivt en oregelbundenhet. Han haltade inte, det hörde jag, men det var något som inte var riktigt rätt, så jag saktade av och lät honom skritta resten av rundan.

Vi tog vägen förbi Lunden och Hulegården, sedan Kullagården och vidare hemåt. Det var i alla fall mysigt att komma ut med honom igen, men det är ju såklart lite trist att han inte känns helt 100.

Jag klämde igenom honom igen efter ridturen och inte heller då visade han någonting från ryggen, vilket är bra. Jag passade dock på att ge honom en massage med Arnicagelen också för att ge honom lite extra TLC.

Planen framåt för Bosse är att fortsatt ta det lugnt, se lite vädret an, är det ok väder på onsdag så blir det förmodligen en uteritt, annars får han fortsätta vila lite till.

Bosse och hösten

Kalle dressyrträning, nu händer det grejer!

Vilken dag! Så stressig! Möte på möte på möte och massa jobb däremellan. Sedan var jag iväg med Selma hos veterinären igen innan jag kunde komma hem, ta in hästarna och ta det lite lugnt i soffan innan jag gav mig ut igen för att göra i ordning Kalle för torsdagsträningen.

Han var så himla trött idag! Han stod verkligen och sov djupt på stallgången när jag gjorde i ordning honom. Men han är ju så mysig kille!

Idag bestämde jag mig för att rida honom till ridhuset och hoppades att det skulle gå vägen. Han har ju varit så lugn och fin det senaste så jag tänkte att det borde funka. 

Det var mörkt när vi gav oss iväg vid sjutiden och jag tände pannlampan så att vi fick lite ledljus. Han traskade faktiskt på lugnt och fint och det var inga tveksamheter förrän vi närmade oss "farliga" gården. Där var mycket ljud och så, men jag kickade på honom och smackade på honom och han gick faktiskt framåt, även om han var lite spänd, så var det inte så farligt. Han stannade också precis när vi kom fram till Charlottes gård, men jag fick fram honom även där så vi kom hela vägen till ridhuset. Så duktig kille!

Han var lugn i ridhuset också och när ponnysarna var klara kunde vi börja värma upp ordentligt. Han var lite tjafsig i munnen i början men jag var också lite fladdrig med mina händer. När vi väl kom igång fick jag en häst med en lugn mun som tog stöd på ytter tygel, så härlig känsla! För när hans mun blir lugn blir det också betydligt lättare för mig att fokusera på att ha lugna och stadiga händer och kunna erbjuda honom ett bra stöd i munnen.

Vi travade igång och han var jättefin, lite slö, så jag fick verkligen jobba för att hålla igång honom, men han svarade ändå framåt. I galoppen var han också fin, framför allt i höger varv där han verkligen tar stödet på yttertygeln och jobbar igenom kroppen. Han blev faktiskt lite hängig i tygeln på slutet, vilket jag inte ser som något problem, snarare bra, tidigare har han ju inte tagit något stöd, så lägger han sig lite på bettet så är det bättre än att han kastar upp huvudet och släpper kontakten.

I vänstervarvet får jag svårt att få effekt med min innerskänkel vilket gör att han skjuter ut ytterbogen och genar lite på volten. Min vänsterhand lever också ett eget liv och vill gärna tränga åt höger när jag inte får igenom innerskänkeln, så där har jag en hel del att jobba på.

Jag red lite skänkelvikninar och bakdelsvändningar i skritt också, vilket han gjorde bra. Det är jag som behöver hålla koll på vilken tygel som jag ska erbjuda stöd på osv. Jag red också trav i nedsittning och gjorde skänkelvikninar vilket också gick rätt bra.

Han gjorde några små tvekningar under passet, men jag förekom honom varje gång genom att jag såg direkt när öronen började rikta sig framåt så kickade jag till lite och drev på i precis rätt ögonblick för att han skulle släppa det och gå vidare istället för att vända. Jag börjar känna att jag läser av honom bättre samtidigt som han är betydligt lugnare och mindre reaktiv nu. Så jag bara njuter av att han är såhär underbar just nu! 

Även på vägen hem red jag honom hela vägen och då var han riktigt avslappnad och stannade eller tvekade inte en gång. Så idag fick han massor av beröm, stjärnor och kärlek. Min fine Kalle!

Nu känner jag verkligen att det händer grejer! Att kunna rida ute så obekymrat och att han är så lugn i munnen och så fin i formen, det är verkligen framsteg! Framsteg som jag har jobbat hårt för det senaste året!

Nästan hemma!

Nu finns det ingen återvändo...

Igår kom jag på att det var hög tid att se till att få hem lite hö för att förbereda för den kommande inomhussäsongen. Hösten. Vintern. Den är här nu. Det finns ingen återvändo. De tidiga morgnarna, beroendet att hela tiden tänka på att hästarna behöver komma in och få mat. 

Det känns lite trist, samtidigt som det ändå är mysigt att få mer tid med de goe grabbarna. Jag brukar dra ut på det så länge som möjligt, helst vill jag inte ta in dem före vintertidsomställningen, vilket är om två veckor, men när jag såg väderprognosen för kommande tio dagar insåg jag att det bara är till att bita i det sura äpplet och ta in dem. Sommaren är slut nu.

Trist väderprognos

Dock får de fortsätta beta lite till i sommarhagen. Gräsklipparen har fortfarande att göra, så lite tillväxt finns det i gräset än.

Så igår kontaktade jag alltså min nya höbonde och bestämde att jag skulle hämta ett lass idag. Tyvärr har ju min bäste höbonde, grannen 1 km bort lagt ner hökörandet och arrenderat ut marken. Det var ju så smidigt för ofta passade Magnus på att ta höet med lastbilen när han ändå körde förbi på väg hem. Så fick jag hem närmare 100 balar smidigt och lätt. 

Nu har jag 20 minuters bilfärd åt ett håll som jag inte brukar ha ärenden åt och inte Magnus heller, så det blir till att hämta med hästsläpet istället.

Dock var dessa balar betydligt mer hårdpressade och kompakta, så de tog mindre plats i släpet och jag tog med mig 70 stycken denna gång. Jag har ett gäng löspressade balar som jag hämtade på ett annat ställe i början av maj, så nu kan jag mixa ihop det i en övergångsperiod. Höet såg väldigt fint ut, grönt och fint och det luktade så gott. Ingen tillstymmelse till att det skulle ryka, så jag hoppas att det är bra näringsvärde i det så att hästarna klarar sig bra på det denna säsong. Tanken är att jag bara ska fodra med hö och inte behöva lägga pengar på något annat än mineraler.

Men den här dagen började lite struligt, eftersom jag kom detta med höhämtningen efter att jag hade parkerat min bil lät jag väskan och alla jobbgrejer ligga kvar i bilen, vilket jag kom på precis när Magnus hade gått ut. Så jag fick kört ut bilen och hämtat mina grejer, samtidigt som Magnus startade sin bil med sin nyckel så att den skulle vara lite varmkörd till mig. Jag hämtade extranyckeln och körde iväg till jobbet.

Magnus bil är ju så jäkla stor och får aldrig plasts i normala parkeringsrutor och när jag hade stängt av bilen såg jag att jag kunde rulla fram en halv meter till så jag skulle starta bilen igen. Det gick inte. Jag tryckte på startknappen, ingenting hände. Jag gick ut, låste bilen och öppnade den igen, tryckte på startknappen, ingenting hände. SUCK! Jag tänkte att det var för att Magnus hade startat den med sin nyckel och jag sedan fortsatt köra med extranyckeln, att det var någon säkerhetsgrej. Så jag ringde Magnus medan jag gick in mot kontoret, tänkte att han kanske var i närheten under dagen och kunde lämna sin nyckel. 

Han upplyste mig om att startknappen kunde vara lite seg, så han bad mig gå ut och prova igen, eftersom han faktiskt var i närheten. Så jag fick traska ut igen och se, denna gång startade bilen. Vilken tur! Det är verkligen helt värdelöst att hålla på att byta bil såhär, det är alltid någon typ av strul! Det ska verkligen bli skönt att få en egen dragbil här framöver!

Jag kom iväg lite sent från jobbet och när jag kom hem var klockan plötsligt kvart över fem. Jag slängde i mig lite mat och sedan gick jag ut och hämtade hästarna och sedan kopplade jag släpet och körde iväg. Naturligtvis var det en av lamporna på släpet som inte lyste, vänster sida, så det var lite obehagligt att köra i mörkret utan riktigt ljus! Men det gick bra ändå och halv åtta var jag tillbaka hemma och lastade av allt hö.

Sedan städade jag upp och kollade Bosses rygg. Han är fortfarande väldigt stel och öm på vänster sida, så han får väl vila lite till. Jag tyckte han kändes bra igår när jag klämde på honom lite lätt, men uppenbarligen inte. Stackars Bosse.

Kalle var så mysig och jag ville knappt lämna honom, jag stod och kliade och klappade på honom och han bara tyckte det var fint. Goaste killen! Även Pelle bjöd på lite återhållsamt gos. De är så härliga, mina fina killar!

Slänger in en bild på en annan gosig individ här på gården...

Goaste Alyssa!

Modige Kalle!

Denna tisdag har bara rusat förbi och innan jag visste ordet av var klockan över fem och jag tog på mig reflexvästen när jag gav mig ut för att rida Kalle en runda. Det var soligt, men kallt, vi hade 0,4 minusgrader när jag gick upp i morse och när jag gick ut i stallet ikväll var det runt 9 plusgrader. Men ändå härligt höstväder!

Kalle fick gå samma runda som i lördags, då han ju klarade av en runda som jag har fått gå delar av ganska länge. Jag såg att kreatur samlades in från en hage och då hade man satt upp en fålla bestående av järngrindar, så jag var lite orolig för hur han skulle reagera för dem.

Men först fick jag övertala honom om att passera ett gäng hönor redan vid Ödgården. Han stannade och tittade på dem, men svarade framåt när jag bad honom och gick modigt förbi även om han kikade lite på dem.

Han var mer avslappnad idag än i lördags, men jag höll ändå ett stadigt grepp i fegremmen. Vi travade fram mot Lunden och sedan efter och kunde galoppera på gärdsvägen mot Obbhultvägen. Lugnt och fint.

Han tvekade ett par gånger på väg mot Landbonnas, men stegade lugnt in på vägen mot Smeas, där järngrindsfållan fanns. Det tog en liten stund innan han uppfattade den och när han gjorde det så stannade han. Sedan vände han huvudet mot mig, lite som att han frågade ifall han skulle våga gå förbi. Jag svarade ja och bad honom gå framåt, han lyssnade. Han kikade lite, men traskade på framåt på ett bra sätt. Så härligt! Han har blivit så lättövertalad nu!

Återigen är det svårt att avgöra ifall han har landat och accepterat mig mer eller om han bara är mer medgörlig för att det är höst och han kanske är lite trött. Men jag passar i alla fall på att njuta av att han är sådan här och hoppas verkligen att det håller i sig.

Sedan torsdagens träningspass då Charlotte påpekade att jag slutade driva lite för tidigt före bommarna så har jag försökt att vara konsekvent och driva på hela vägen, även ute och det verkar fungera.

Det blev en väldigt fin runda, lugnt, stabilt och mysig. När vi tagit oss igenom grushålan, med galopp upp för backen på initiativ av Kalle (han vet var man ska galoppera någonstans) vände vi upp i Skattagårdsskogen. Han travade på bra där tills han helt plötsligt stelnade till och stannade. Det var något som fanns i buskagen framför oss. Något som han inte gillade! Jag gissar att det var vildsvin, för han har aldrig reagerat på något annat vilt på det sättet tidigare.

Han stod där och kollade en stund och sedan bestämde han sig för att gå framåt och ville nog helst galoppera, men jag lät honom bara trava eftersom jag aldrig såg vad det var eller i vilken riktning det tog vägen. Dock tyckte jag att jag hörde grisskrik när vi var på väg hem på asfaltsvägen, vilket stärkte mina misstankar om att det kanske var gris ändå. I så fall är jag otroligt imponerad av hans reaktion, att han inte bara vände och stack!

Precis när jag hade suttit av honom kom det en bekant som hade fixat fästen till mina ridbanelampor. Nu väntar jag bara på en lampa som fick beställas på nytt eftersom den ena var trasig. Fick en lovad leveranstid på två veckor och det har passerat denna vecka.... Hoppas på att jag kan få hinna rida några pass i lampskenet i alla fall i höst!

Fina höstfärger ute nu!

Nästan hemma, Kalle spanar på kompisarna i hagen

Markarbete Kalle

Idag fick det bli ett markarbetespass för Kalle. Paddocken är verkligen fin i underlaget nu och det var så härligt att rida där!

Han var väldigt lugn när jag gjorde i ordning honom idag också. Vi tvättade hovarna först i vanlig ordning och sedan kunde jag bara borsta av honom lite, han var inte ens lerig, tacksamt nog.

Jag hade ställt upp tre cavallettis på medellinjen och tanken var att jobba över dem i trav och galopp. Men först värmde vi upp i samtliga gångarter. Han var avlsappnad och lugn och väldigt fin i munnen. Någon gång ibland skakar han lite på huvudet och sticker ut tungan, men jämfört med hur han har varit känns han väldigt stabil i munnen!

Han var bra i traven, vi jobbad som i torsdags, med fokus på att komma från innerskänkeln till yttertygeln, hela tiden, konsekvent. Han blir jättefin när han väl kommer upp och tar stöd på yttertygeln och hittar sin balans. Jag behöver däremot släppa innertygeln, jag blir lätt hängandes i den istället för att jobba med innerskänkeln. Men det är en träningsfråga.

Galoppen kändes också bra från början. Han tappar lite framåtbjudning när jag får ihop honom, men jag får fram honom igen och då blir han fin.

Han fick skritta en stund innan jag började med cavallettisarna. Vi tog dem först i trav och sedan galopp. Först en på volt och sedan lade jag till nästa så att det blev två på volten. Jag red lite rakt på dem, så det blev nästan serpentinbågar istället för volter. Jag fokuserade på att driva på fram till och över cavallettisarna och vi kom rätt många gånger, någon gång kom vi på ett halvt galoppsprång och då lämnade jag honom lite i sticket istället för att bestämma om vi skulle ta det långt eller kort, men jag lär mig.

Jag tycket nog att denna övning är rätt utmanande ändå, inte helt enkel, utan det gäller att vara koncentrerad och rida ordentligt.

Vi gjorde också några galoppombyten över cavallettisarna och bytte varv, vilket han gjorde helt ok. Dock blev det inte något galoppombyte utan bommarna, men det kommer väl framöver.

Hela passet blev i alla fall filmat och jag har klippt lite nu ikväll men är inte färdig än. Behöver jobba lite till och klippa ner lite till då det blev en lång video...

Passet kändes super och han är så fin nu! Han gjorde en vändning men det var inte det där riktigt kvicka så att jag kom ur balans. Sedan hade han svårt att komma ut på yttertygeln i vänstervarvet vid "farliga" hörnet, men han tittade inte där egentligen. Det är stor skillnad mot när han inte ville gå i närheten av den kortsidan.

Nu hoppas jag på bra väder någon månad till så att vi kan rida lite till där ute och jag hoppas också att han blir mer trygg i ridhuset så att vi kan börja hoppa där också snart! 

Lyckad uteritt med Kalle

Kalle fick en uteritt idag. Det var riktigt härligt höstväder när vi kom ut och solen tittade fram. Det börjar bli skiftande färger på träden nu och det tycker jag är himla fint!

Idag fick det bli vår andra standardrunda här hemma. Det är en runda som brukar resultera i att han stannar vid Landbonnas och vägrar gå så jag får hoppa av och gå upp till grushålan med honom.

Idag hade jag med mig min insikt om drivning från i torsdags, då jag insåg att jag måste driva över och förbi det som han är rädd för. Så jag bestämde mig för att applicera det även ute. Jag höll ett stadigt grepp i fegremmen hela vägen eftersom jag inte ville trilla av idag igen.

Men Kalle var väldigt lugn och fin idag till min stora glädje! Vi gick vänster på Obbhultvägen förbi Ögården och in vid Kullagården, sedan förbi Hulegården och Lunden. Han var lite småspänd ner mot Lunden, men jag red aktivt och lät honom inte tveka och han verkade köpa det konceptet.

Vi travade lite på gärdsvägen mot Obbhultvägen och jag drev på honom ordentligt mot Landbonnas. Han fick syn på en robotgräsklippare där och började tveka för att sedan stanna, men jag manade på honom framåt. Han vände och jag vände tillbaka honom och fick honom framåt. Sedan svängde vi in mot Smeas och där tittade han väldigt mycket på den blåa brevlådan och gjorde något slags skutt när vi passerade den. Men jag fortsatte vara konsekvent i min drivning och plötsligt slappnade han av och gick framåt.

Han fick massor av beröm och jag blev så himla glad! Han kändes verkligen modig! Även om han kikade på några grejer längs vägen kunde vi skritta på hela vägen upp till grushålan och efter det var han ju hur lugn som helst.

Vi galopperade upp för backen ur grushålan och fortsatte in mot Skattagården. Jag upplever att han verkligen lär sig var vi brukar galoppera och tar gärna egna initiativ till galoppen, vilket är väldigt kul!

Vi galopperade vidare en hel del genom Skattagårdsskogen och sedan red vi ut på Obbhultvägen igen och traskade lugnt och fint hemåt.

Så himla kul! Äntligen får jag lön för mödan, äntligen ger mitt kämpande med honom resultat! Jag hoppas att han inte bara är inne i en bra period, utan att vi har börjat hitta varandra mer nu så att det här håller i sig. Det kändes verkligen som en milstolpe att kunna rida hela denna runda! 

Han är verkligen jättefin just nu och jag bara njuter! Han var väldigt lugn och framåt idag och det är jättekul att han är såhär! Det är precis så jag vill ha honom och precis så jag hela tiden har trott att han kan vara när han mognar och blir modigare. Det verkar som om jag har rätt... Även om jag såklart är medveten om att utmaningarna inte på något sätt är slut nu, så är det i alla fall skönt att ha två rundor som går att rida utan att behöva gå!

På väg hemifrån

Kalle börjar förresten bli väldigt lurvig nu. Snart är det dags att klippa. Förmodligen blir det i slutet av oktober när jag tar in hästarna för vintern.

Min fine kille!

Alltid spetsade öron när vi är ute i skogen!

Pysseldag i trädgården

Nu finns det inte längre någon återvändo, hösten är här och det är dags att plocka undan alla sommargrejer! Magnus och jag började med att bära in alla utemöbler och tömma altanerna på blommor och andra växter. Jag fortsatte med att plantera lite höst/vinterväxter i några krukor och sedan gick jag igenom alla krukor jag hade i växthuset.

Jag tog massor av sticklingar på pelargoner och palettblad, men nu var jag rätt trött på det där. Jag sparade ett palettblad av varje sort och tänker sätta dem inne över vintern. Jag planterade också om fyra pelargoner som även de får stå i fönsterbrädorna inomhus.

Jag planterade om och röjde runt bland våra gräslökar också. Skalade ner det till en kruka som får stå i växthuset över vintern så att vi får gräslök någon gång i februari-mars nästa år.

Alyssa var med Magnus i skogen en runda, men de hittade inga rådjur. Dock fick hon ju lite välbehövlig övning på att vara just i skogen. Sedan hängde hon med mig ett tag medan jag höll på i trädgården. Men så försvann hon och jag kunde inte hitta henne någonstans. Så jag släppte ut Selma för jag tänkte att Alyssa skulle springa till henne. Då visade det sig att Magnus hade satt henne på flaket på fyrhjulingen och där hade jag ju inte tittat...

Det tar mycket tid att pyssla i trädgården, tur i oturen att Bosse vilar, det ger mig mer tid över till annat än hästarna. Men det var i alla fall skönt att få lite ordning runt omkring oss. Dock ser det ju väldigt tomt ut på altanen nu!

Tog en bild på vår vackra Selma!

Nyplanterade krukor bredvid The Guardian Horse

Tomt på altanen, men fina vinterväxter i krukorna

Den nya torsdagstraditionen...?

Efter en ganska regnig vecka har det äntligen blivit lite bättre väder! Så i måndags när jag var klar med jobbet så kunde jag gå ut och hämta Kalle i hagen och rida en runda. Det blev hemmaskogsrundan som han är supersäker på och vi fick en härlig tur i samtliga gångarter. Det fanns ingenting som skrämde honom eller fick honom att fundera på att gå åt något annat håll än jag ville, så det blev bara en lugn och fin tur.

På tisdagen var det ganska bra väder ända tills jobbet var klart. Då vreds kranen på och det började regna. Jag tog in alla tre hästarna så de fick sova torrt över natten. Jag gjorde i ordning Kalle och gick till ridhuset med honom.

När vi kom dit var det en som tömkörde och en ponny som reds och efter ett tag kom det in två ponnys till. Denna gång gick jag aldrig runt med honom, utan satt upp med en gång. Han var väldigt lugn och fin och det gick jättebra att rida runt och parera ponnyer till höger och vänster.

Han var hyfsat lugn i munnen och gick i en väldigt bra arbetsform och han kändes riktigt fin att rida. Det enda som var lite svårt var när de andra korsade vägen så att vi blev tvungna att rida nära en vattenmatta som låg bredvid ett hinderstöd, då ville han kika lite på vattenmattan.

Men jag kände att jag kunde rida honom aktivt och framåt och få honom att koncentrera sig på mig, så det kändes väldigt bra.

När vi gick hem sedan så hade regnovädret intensifierats och vi blev ordentligt blöta. Alla blöta kläder fick hängas på tork och allt läder fick putsas rent med lädertvål samt smörjas in med läderfett så det tog väl en timme extra bara att få ordning på allt det. 

 

I onsdags hann jag med en härlig löptur i solnedgången med hundarna. Själva springandet gick oväntat bra, jag sprang ca 6 km och kände inte av några höfter och kroppen kändes lätt och snabb.

Igår var det en helt underbar dag med en dimmig och molnig morgon, men sedan sprack det upp och blev riktigt soligt och fint, en härlig höstdag!

Jag gick en runda med hundarna på lunchen och efter jobbet körde jag in några kärror med ved. Det blir lite eldning nu när temperaturerna går nedåt på nätterna.

Det var ju torsdag och då är det (nästan) alltid träning. Veckans höjdpunkt. Bosse vilar ju nu så det var självklart att Kalle skulle få följa med denna gång-

Den här gången var jag ute i god tid så jag passade på att tvätta hans hovar och karleder och de vita partierna han har längst ner på sina ben. Det blev riktigt fint! Nu känns det verkligen bra att ha varmvatten i stallet så att jag slipper spola iskallt vatten på deras ben när de är så leriga!

Vi gick bort till ridhuset och värmde upp. Jag började med att lägga ner de två hindren på långsidan så att de blev bomhögar. Det ena hindret bestod av vitblåa bommar och blåa fyrkantiga mjuka bommar som kan vara lite läskiga. Så jag gick med honom över dessa några gånger innan jag satt upp.

Han var väldigt lugn och fin även igår. Han brydde sig inte när alla ponnysar lämnade ridhuset och vi blev ensamma utan han var fokuserad på mig och vad jag ville. Redan från början var han otroligt fin att rida. Så lugn i munnen att jag plötsligt kunde rida med helt stilla händer och. Jag fokuserade redan i uppvärmningen på att få honom från innerskänkel till ytter tygel. Hela tiden och när han till sist tog stödet på yttertygeln kom ju hela hästen i balans. Så häftig känsla! Detta har vi ju jobbat envist med i ett helt år och nu börjar det äntligen släppa. Han börjar slappna av, acceptera arbetet och bara bli så himla fin att rida!

Jag värmde upp i alla gångarter och växlade arbete på de stora volterna med arbete på fyrkanten. Jag fortsatte att hela tiden flytta honom till yttertygeln och han hittade en riktigt fin arbetsform! Munnen var helt lugn och plötsligt kunde jag rida med en stadig kontakt och stilla händer. Vilken härlig känsla!

Sedan började vi skritta på volt över den gröna bomhögen. Det gick väldigt bra, han brydde sig inte nämnvärt om den. Vi bytte varv och skrittade några varv till över bomhögen. Sedan trav i båda varv och han travade på fint. Så duktig kille!

Sedan tog vi oss an den blå bomhögen, som var lite läskigare. Han tittade på den varje gång vi skrittade över, men gick över den utan problem. Vi travade även över den i högervarvet vilket gick bra.

Sedan tog vi vänster varv och då vände han, jag red lätt, var lite framåtlutad och gjorde en långsam avtrillning där jag nästan trodde att jag skulle lyckas hänga kvar, men insåg att det inte gick. Jag hann tänka "INTE NU IGEN!" och undrade om det här är den nya torsdagstraditionen; att trilla av på träningen....

Jag landade i alla fall hyfsat bra och kände inte direkt att jag slog mig, så jag satt upp igen och fortsatte arbetet över bomhögen i skritt.

"Blir du inte rädd?" brukar folk fråga mig när jag berättar att jag har trillat av min häst och flera förfäras och gör en jättestor sak av det. I detta fall blev jag inte rädd, inte ens osäker, utan kunde bara sitta upp och rida än mer bestämt. Jag har helt enkelt accepterat att jag kommer att trilla av Kalle emellanåt (även Bosse någon gång kanske). Jag har också lärt mig att det inte är så dramatiskt att trilla av. Ja, jag slår mig, men det resulterar oftast i att jag har ont i några dagar och sedan blir det bra igen, dvs det läker. Jag satt nog tidigare med föreställningen att jag skulle skada mig för lång tid om jag trillar av. Det kan givetvis hända, men inte varje gång jag flyger av.

Jag känner inte heller att Kalle slänger av mig för att han är dum utan i samtliga fall (utom när haren for upp) så har jag varit i lite framåtlut när han har vänt. Det betyder att jag har stor chans att sitta av om jag rider mer upprätt och balanserat, dvs jag kan påverka mina chanser att inte trilla av när något oväntat händer.

De helskodda ridbyxorna har i alla fall gjort mig mer bestämt och framåt i ridningen och jag sitter inte och väntar lika mycket på att han ska hitta på något, vilket leder till att min ridning blir mer avslappnad, vilket i sin tur leder till att Kalle blir mer avslappnad.

Jag trodde ju att jag skulle kunna undvika att trilla av genom att rida i helskodda ridbyxor, vilket jag ju fick bevis på igår inte stämmer. Dock blev det ju inte den där katapulteffekten, utan det tog lite längre tid eftersom jag hade bra grepp i sadeln och då hinner jag också påverka landningen lite mer.

Här fick jag en insikt också av något som Charlotte sa, nämligen att jag måste fortsätta driva honom framåt över bommen och inte sluta driva en halv sekund innan. Det var ju såklart det som gjorde att han vände. För det blir liksom att jag driver och driver och så när han precis ska ta sig över bommen lämnar jag honom lite i sticket där han behöver stödet att jag fortfarande vill att han ska gå över. Så det var ju rätt bra i allt det här, tycker jag! Så jag fortsatte driva i varje steg fram till och över bommen. Jag satt ned i traven för att inte riskera att trilla av igen och han tittade varje gång, men valde ändå att trava över när jag var mer tydlig och konsekvent i min drivning. 

Och det här är ju något jag verkligen behöver ta med mig framöver. Jag blir lätt passiv och tveksam själv när en häst tvekar inför ett hinder och med Kalle funkar det inte så bra eftersom han behöver mer stöd från sin ryttare då han kan bli lite osäker på sig själv. Så jag måste lära mig att fortsätta driva, även när han tvekar och i det vara övertygad om att om jag fortsätter driva så kommer han att gå framåt. Istället för att tänka att han kommer inte att gå framåt så det är ingen idé att fortsätta driva så att jag riskerar att trilla av. Det är en utmaning för mig helt klart, men jag tror att jag landade den tanken rätt bra igår och fick ju öva på det rätt så några gånger också.

Vi släppte sedan bommarna och började jobba i galopp. Även där var han superfin! Tungan kom ut några gånger men det var utan att han slängde runt huvudet så mycket. Han bara stack ut tungan lite och grejade med bettet, men jag fick honom att stoppa in den igen och fokusera på arbetet. Så fin kille!

Avslutningsvis jobbade vi lite i trav, omväxlande lite mindre volter och fyrkantsspår, jag satt ner lite mer i traven och stundtals hittade han en riktigt fin och svängig/gungig trav! Allra sist gjorde jag halvt igenom med skänkelvikningar och då fick jag verkligen honom på yttertygeln och han flyttade sig så fint! Även om han blev lite trött och tappade bjudningen så gjorde han själva flyttandet väldigt bra!

Jag fick beröm från Charlotte för att Kalle nu har kommit ihop sig mycket mer i alla gångarter och som hon sa så har jag ridit honom till det, inte dragit ihop honom med tvång och styrka, utan genom envist och konsekvent arbete fått honom att förstå hur jag vill att han ska jobba. Och det känner jag mig väldigt glad och stolt över och jag känner också att jag nu börjar få lön för all den möda jag har lagt ner på honom det senaste året.

Så totalt sett var jag så himla nöjd med vårt träningspass och jag kände att vi båda två gjorde ett bra jobb, så det var på lätta ben jag traskade hem med honom i mörkret! 

Min fantastiskt fine Kallis!

Apropå fint, så måste jag också lägga till en helt underbar bild som jag tog på Selma för nio år sedan, då hon var ett år. Den dök upp i "mina minnen" på Facebook och jag tyckte den var så himla fin! Selma har alltid varit väldigt fotogenisk och hon är fortfarande jättefin trots att hon nu är tio år och nästan helt vit i ansiktet, fina vovven!

Gårdsvaktaren

Första året med Kalle

Sådärja!

Efter en lång söndag med konstant regn har jag äntligen fått tummen ur och klippt ihop en liten video om Kalles och mitt första år tillsammans. Eller, den blev inte så liten, över en timme, så det är den längsta video jag har publicerat såhär långt. Men det är ju mycket som har hänt på ett år och även om jag tycker att jag har varit lite dålig på att filma i år, så finns det en hel del material att tillgå.

Så det har tagit tid att först gå igenom alla gamla filmer, klippa ut det jag vill ha och spara ner till egna videos för att sedan klippa ihop dessa till en hel video. Men det är ju också rätt kul att titta tillbaka och se hur saker och ting såg ut och hur det gick.

Jag hade faktiskt glömt videon där jag tömkörde Kalle när jag hade stukat foten i slutet av mars, den är ju faktiskt rätt rolig, speciellt min kommentar efteråt :).

Det är också bra med dessa videos för att när man själv är i utvecklingen är det lätt att glömma hur långt man har kommit, speciellt när det emellanåt känns som att man nöter samma saker hela tiden. Att då sätta sig ner och titta och jämföra och se att den hästen jag sitter på nu är en helt annan (och bättre version) än den jag satt på för ett år sedan.

Jag gillar ju att ta det lugnt med Kalle, att inte skynda på, men när jag gick igenom filmerna funderade jag flera gånger på varför jag inte t.ex. galopperade över vattenmattan eller varför jag inte höjde hindren lite mer osv. Det ser ju faktiskt så enkelt ut på filmen. Men i verkligheten när jag sitter på hans rygg känns det inte alltid lika enkelt som det ser ut och jag går mycket på känsla. Jag vill att jag ska känna mig trygg med det vi gör så att han kan känna sig trygg också.

Jag har insett att vi har tränat på vattenmattan sedan i mars när vi kunde börja rida i paddocken och fortfarande går jag över den med honom innan jag sitter upp, skrittar över den fram och tillbaka innan jag travar. Och inte förrän förra veckan vågade jag rida på den i galopp.

Jag misstänker att det är hjärnspöken som sitter kvar hos mig sedan tiden med Pelle. Jag får bilder i min hjärna om att Kalle kommer att tvärnita så att jag flyger av eller göra ett gigantiskt hopp så att jag flyger av eller blir osäker och inte vågar rida på igen.  Men egentligen tror jag inte att Kalle gör så. Han kan absolut titta lite på vattenmattan och kanske göra ett lite högre skutt än han behöver, men om jag driver på och talar om att vi ska hoppa så kommer han förmodligen att hoppa. Han bryr sig inte så mycket om den egentligen. Men det är svårt att släppa gamla envisa hjärnspöken, jag antar att det bara är till att fortsätta prova och våga!

Här kommer min och Kalles första år tillsammans:

Ofrivillig vila

10 dagar har Kalle vilat, jag har inte ridit honom sedan förra onsdagen, vilket beror på att han fick en tappsko förra helgen, när han väl fått på skon var det Bosses tur att ridas och igår regnade det oavbrutet i princip hela dagen så då blev det ingen ridning.

Men idag fick jag äntligen sitta upp på min Kallis igen!

Pelle och jag på väg ut i regnet igår morse

Bosse redo för att gå ut

Kalle kör en Crazy look :)

Redan när jag släppte ut hästarna igår morse var det väldigt blött ute och delar av hagen stod mer eller mindre under vatten. Då hade det kommit ca 25 mm under natten. Och under dagen kom det lika mycket till.

Ja, det var ingen kul inledning på oktober, men vad fasen, vädret kan man inte påverka, så jag försöker se oktober som en enda lång oktoberfest istället för att sörja över att sommaren definitivt är förbi och vi har mörker, regn, lera och allmän trötthet framför oss.

Blött i hagen redan på morgonen

På kvällen hjälpte Magnus mig att ta in grabbarna och då kom de och ställde sig så himla fint bakom mig medan jag tog på dem grimmorna. Så jag tvingade Magnus att ta en bild på oss. Det blev väl ingen bra bild tyckte jag först, men sedan insåg jag att den här bilden blev perfekt, förutom att jag ser helt muppig ut :)

Bilden är perfekt för den visar verkligen hästarnas personligheter. Pelle har koll på omgivningen med högerörat som är lite vinklat åt sidan, Kalle biter i Bosses grimma, som den bushäst han är och Bosse ser lite småsur ut. Ja, det är så mina grabbar är :)

Mina fina grabbar!

Jag har verkligen saknat att rida Kalle dessa tio dagar! Jag tycker att han har blivit så himla fin och så lugn och härlig att rida. Jag vågar ju inte riktigt tro att han kommer att förbli sådan på något sätt, utan räknar med att det kommer att komma fler bakslag för oss längs vägen, men jag försöker njuta av att han är så fin just nu

Jag var ändå lite smånervös över hur han skulle vara nu när han vilat tio dagar. Pigg? Se spöken överallt? Vändningsbenägen?

Vi hade en mysig stund på stallgången när jag gjorde i ordning honom. Jag passade på att klippa manen, svansen och pannluggen. Jag har ju sparat både man och svans för att han ska kunna bekämpa flugorna, men nu är nog den tiden förbi för i år så då är det dags att kapa lite.

Han var hur lugn som helst och jag kunde luta mitt huvud mot hans och klia honom bakom öronen och han bara stod och myste. Det känns faktiskt som om vi har hittat varandra fint nu och att han trivs med mitt sällskap.

Eftersom det har regnat hela natten och förmiddagen idag beslutade jag mig för att gå till ridhuset med honom. Jag går fortfarande dit med honom, han har ju sina ställen på vägen dit som han inte vill passera, så jag väljer att göra det lätt för honom. Jag hoppas att han ska vänja sig i vinter och att vi ska kunna rida dit och hem i pannlampsljuset som vi gjorde förra vintern, men vi är inte riktigt där än.

När vi kom fram reagerade han lite på en traktor som var igång, men när vi väl kom in i ridhuset var han lugn. Hindren som vi hade i torsdags stod kvar, så jag justerade ner dem till bomhögar och travbommar. Sedan gick jag med honom över alla "hinder". Det fanns ett med runda vattenmattor och de tittade han knappt på. Sedan var det två mjuka bommar på ett ställe och det reagerade han inte heller på. Han verkade väldigt lugn och fin.

Jag satt upp och skrittade runt på spåret och sedan över alla bommar och bomhögar, vilket gick superbra! Han tittade lite, men lyssnade framåt och stegade bara över hur lugnt som helst.

Jag tar det fortsatt lugnt med honom och vill att allting vi gör känns enkelt och att vi skyndar långsamt. Så därför beslutade jag att det var tillräckligt för honom att skritta över alla bommar utan problem, så han fick trava igång längs spåret och på de stora volterna utan att jag blandade in några bommar mer under passet.

Han var lite grejig med tungan idag i traven och galoppen, men han stoppade in den i munnen och jobbade fint emellanåt. Jag satt ner i traven lite grann och lyckades få honom fin där, även om han gick lite i undertempo. Men det är medvetet för att han ska vara mjuk och lätt att sitta på så att jag inte studsar på hans rygg. Han accepterar det mer och mer och blir stundtals riktigt fin att sitta på!

Vi red lite övergångar och det gick fint innan vi fattade galopp och jag lät honom galoppera på volterna och längs fyrkanten. Han var fin i båda galopperna idag, bortsett från tung-grejandet, men när han väl släppte det jobbade han i en fin rund form och jag kunde få honom lite framåt också. Så duktig kille!

Jag kände mig väldigt nöjd med honom och red bara i 30 minuter, vilket kändes som en bra mjukstart efter vilan. Jag är så glad över att han var så lugn. Han tittade lite på skuggor och sockerbitar och annat, men han reagerade inte på dem, vilket var bra. Han var helt enkelt lyhörd för mig och gjorde vad jag bad honom om. Så duktig killle!

Så skönt att han är såhär fin efter en vila oavsett om den är frivillig eller ej!

Ja, nu har vi gått in i hösten på riktigt och nu har vi en lång vinter framför oss. Det innebär vinterträning. Så nu funderar jag över upplägget. Hur jag ska rida, vad jag ska fokusera på, hur många pass per vecka osv.

Med Kalle känner jag att jag vill fortsätta med bommar tills han känns helt trygg med det, det verkar just nu inte ligga så långt bort, men jag tar det ändå långsamt. Här hemma kan vi ju rida olika övningar och hoppa hinder, här känner han sig trygg. Men i ridhuset är det fortfarande lite spännande.

Jag hoppas kunna steppa upp och börja hoppa över små kryss och annat rätt snart. Sedan har vi ju fortsatt mycket att jobba på i dressyren och där vill jag använda mycket bommar för att komma framåt där. Till exempel var ju den övningen vi hade idag perfekt att öva övergångar, svängar och volter, så det vill jag ju fortsätta med.

Jag tänker att jag inte ska ställa för höga krav på mig själv att jag "måste" rida även om jag känner mig dödstrött och verkligen inte vill ut i mörkret och regnet. Men jag vet ju också att det oftast är väldigt kul när jag väl kommer iväg. Vi har inga tävlingar att sikta mot så ridningen behöver inte vara så himla seriös eller komplicerad, utan det är ju mer att bara nöta på. 

Jag tänker också att hästarna kan få gå ner lite i kondition under vintern och att det uppbyggande arbetet med längre galopper är bättre att pyssla med på sommaren. Om det nu inte blir så att vi får riktig vinter med ordentligt med snö som gör att vi kan bygga kondition på åkrarna häromkring.

Ja, så lite tankar finns det. Jag hoppas att det blir många härliga pass och att jag kan hålla mina grabbar fina genom vintern!

Dessutom så kanske jag kan fortsätta rida hemma ett tag till för i veckan var min elektriker här med mina ridbanelampor. Tyvärr var den ena trasig och det är två veckors leveranstid, så jag får vänta ett litet tag till. Men vi ska hinna fixa fästen till lamporna och montera dem på stolparna och elektrikern hade ändå ingen möjlighet att komma till veckan, så de där två veckorna går förhoppningsvis rätt fort. Vi får verkligen hoppas att leveranstiden håller bara. Dock går det ju ännu att rida innan dagsljuset försvinner. 

Det ska bli spännande att se hur Kalle reagerar på att rida i lampljus, tänk vad många skuggor det finns att kika på där... Dock tror jag iofs att han har "utsatts" för det tidigare, så det är nog inte så nytt för honom egentligen. Men jag räknar kallt med att det kommer att bli en tillvänjningsperiod för honom.

Om det inte blir alltför mycket regn här i höst så kan vi kanske rida i paddocken även i november eller tills frosten kommer. Ska bli så kul att få ordning på detta! Så länge jag har tänkt på det!

Min fine Kallis i ridhuset

Ryggont

Det sista dagarna i september har varit lite sämre på hästfronten. Först tappade ju Kalle en sko förra helgen och det dröjde till onsdag innan hovis dök upp och han fick fyra nya skor. Det var dags för omskoning, han hade gått 7 veckor med dessa, så det var ju ändå bra. Hovarna är ju inte de bästa, speciellt när han sliter av skorna. Dock hittade hovis hov att spika i och det såg bra ut när skon kom på igen, så det känns ju hoppfullt.

Det har kommit mycket regn denna vecka och under torsdagen hade det utlovats 30 mm som i verkligheten blev närmare 50 mm. Så jag lät faktiskt hästarna stå kvar inne efter hovslagarbesöket. Det blev första natten inne för dem denna säsong.

Alla tre var så trötta medan Kalle skoddes. Kalle såg ut som om han tänkte somna när som helst och Bosse stod också och sov och orkade inte obstruera någonting mot hovis...

Såhär såg Kalle ut när bakskorna spikades på

Bosse medan Kalle skoddes

Nästan djupsömn..

När jag kom ut på morgonen hade alla tre spån i hela ansiktet och över hela kroppen. De hade sovit gott! Det var helt klart skönt för dem att få komma in, torka upp och kunna ligga och sova på torrt underlag. Jag är egentligen inte så rädd för att de inte "tål" regnet, men just att inte få ligga torrt tycker jag tar lite på dem såhär på hösten när temperaturen börjar gå nedåt.

Förhoppningsvis blir det bättre väder framöver så att de kan gå ute om nätterna tills det blir vintertidsomställning i alla fall!

Morgontrött Pelle

Kalle med spån i ansiktet

Ännu mer spån...

I torsdags var det äntligen dags för träning igen. Förra veckans träning ställdes in pga storm och att Charlotte var sjuk, så nu var jag riktigt sugen på att få träna lite hoppning med Bosse.

Nu har vi passerat höstdagjämningen och nu har vi mer mörker än ljus om dagarna, även om det i alla fall är ledljus till halv åtta en klar dag. Men när träningen börjar kl 19:30 och jag ger mig iväg vid 19 så är det reflexer och pannlampa som gäller. Vi klarade oss precis utan pannlampan på vägen till träningen denna gång, men nästa torsdag går det nog inte. Det blir snabbt mörkare om kvällarna nu.

Bosse skrittade på bra till ridhuset och var fin att rida direkt. Vi travade fram och tog även lite galopp som han inte protesterade mot, utan fattade galopp direkt. Jag börjar nästan bli van vid att han gör det nuförtiden.

Vi började sedan med att trava över tre bommar på volt, vilket han gjorde bra, vi red med lite olika steglängd genom att trava över dem nära cirkeln eller långt ifrån eller i mitten. Även om han snubblade rejält vid ett tillfälle, så skärpte han till sig och lyfte jättebra på hovarna fortsättningsvis. Hade han snubblat sådär för några år sedan hade han gått omkull, vilket han också gjorde för några år sedan och jag flög av. Men nu höll han sig på fötterna, vilket är bra!

Vi galopperade igång lite efter att ha vilat lite och sedan skulle vi travhoppa ett hinder på långsidan, trava över bommarna på volten och sedan vidare mot ett annat hinder på långsidan. Han hoppade jättefint över det första hindret, jag fick kämpa med att få ner honom i trav och komma över travbommarna, men när vi skulle trava mot nästa hinder slutade han att bjuda och jag svängde förbi hindret. Efter det blev han väldigt motsträvig och ville inte gå fram alls.

Men det var inte det där tjuriga som han brukar göra då jag bara kan säga till honom och så släpper det efter ett tag, utan jag kände att det här var något annat. Jag kan inte förklara hur riktigt, men jag bara kände att något inte stod rätt till. 

Vi travade vidare och jag försökte få igång honom, men han ville inte och det gick absolut inte få honom att galoppera igen. Så då kände jag att, nej, nu får vi avbryta, det finns en anledning till att han inte vill och jag misstänkte att han hade någon känning i ryggen. Jag tryckte lite bakom och under sadeln och han reagerade, så det var bara till att vända hemåt igen. Så jäkla trist!

När jag kom hem klämde och tryckte jag igenom ryggen på honom. När jag tryckte på en triggerpunkt precis ovanför virveln där ryggen går över i korset så vibrerade ryggmusklerna i sadelläget. Det var värre på högersidan än vänster, men det var reaktion på båda sidor. Så han fick lite arnica-gel på ryggen och korset och därefter på med varmt stalltäcke.

Så igår och idag har han gått med ett 100gramstäcke på sig ute för att hålla ryggen lite extra varm. Och det verkar ha gjort gott. Jag masserade och smorde in honom med radital liniment igår som är lite starkare än arnica-gelen. Han var inte riktigt lika öm igår, men han reagerade när jag tryckte och masserade. Stackars Bosse! 

Det är detta som är så svårt med hästar. Han måste ju givetvis haft ont hela passet, även innan hans reaktion med motsträvighet kom. Ändå jobbade han superfint och kändes jättebra att rida!

Så nu ska han få vila, vi börjar med en vecka, men jag siktar redan nu på två veckor. Vi får se hur han svarar på behandlingen, om han blir bättre. Annars får jag nog se mig om efter någon typ av equiterapeut eller liknande, som kan hitta mer specifikt var han har ont och kanske också göra någonting åt det.

Jag hoppas att det bara är en enkel sträckning eller spänning som har uppstått nu när det har regnat och varit kallt och att han snart blir fit for fight igen!

Bosse på väg ut i mörkret i torsdags