2023

Dags att blicka tillbaka på vad som har hänt under det här året. 2023. Snart till sin ända.

Årets början var ju otroligt mörkt och jobbigt. Jag hade precis fått ett utdömningsbesked på min fine Bosse och beställt tid för att låta honom somna in. Bara tre månader efter att Pelle hade fått somna in. 

Samtidigt hade jag väldigt snabbt hittat en ny häst, Compis som kom till mig den 5:e januari. Den där glädjen som jag brukar känna när jag köper en ny häst infann sig inte på samma sätt, och det var en lite märklig känsla att inte sätta upp mål med ny häst och inte riktigt orka på samma sätt som tidigare.

Såhär i efterhand har jag förstått att jag förmodligen hade någon typ av depression och att det var det som gjorde det svårt att känna glädje och motivation.

Men Compis har varit en verklig kompis genom hela året. Vilken häst! Han är så fruktansvärt snäll och cool och pålitlig! Han har verkligen byggt upp mitt självförtroende i ridningen igen och det har varit så himla kul att få göra denna resa med honom. Han är definitivt en som har gjort detta år bättre!

Våren kom till sist, även om det i mars såg segt ut så blommade vitsipporna och det blev varmare och skönare ute!

Ett hav av vitsippor

Vårkväll på Compis rygg

Mule gul av maskrosor

I slutet av april hände nästa tråkiga sak det här året, jag nåddes av beskedet att en av mina kompisar från gymnasiet hade tagit sitt liv. Det var en stor chock! Så svårt att förstå och greppa. Så himla sorgligt och tragiskt att någon mår så dåligt att det inte verkar finnas någon annan utväg.

Så det blev begravning i början av juni. Så märkligt, att ta farväl av en jämnårig. Det som ändå gjorde det hela lite ljusare var att jag fick återta kontakten med vänner som jag inte haft kontakt med på många år och det blev en hel del nostalgi och tillbakablickar på gamla foton och minnen som vi haft tillsammans.

Bara några veckor efter den begravningen inträffade en arbetsplatsolycka med dödlig utgång på min enhet på jobbet. En enhet som jag hade varit på som gruppchef i knappt tre veckor. Veckan före semestern. Det var en otroligt märklig och surrealistisk upplevelse. Vilket kaos! I det läget var jag glad 

över att jag jobbar där jag jobbar. Samma dag, bara några timmar efter händelsen fick vi samtalsstöd. Det var väldigt bra att få prata om det på det viset tillsammans med sina kollegor och medarbetare. 

Det var en händelse som fick mig att lära känna nya personer snabbare och djupare än jag någonsin gjort tidigare och som, såhär i efterhand, gjorde mig starkare. Jag hade gjort allt för att få vara utan denna erfarenhet, men jag bär den ändå med mig antingen jag vill eller inte.

Även detta skulle senare visa sig vara en person som inte längre såg något värde i att leva vidare. Så sorgligt och tragiskt!

Kalle och jag har verkligen kämpat i år. Efter en trasslig inledning på året med många motgångar i form av avtrillningar och istadigheter bestämde jag mig för att ta hjälp av Anna-Carin Månsson. En tjej som är superduktig på hästhantering. Hon tränar enligt Pat Parellis sju lekar och hon har varit här några gånger och jobbat Kalle och coachat mig i jobbet med honom.

Det ledde bland annat till att vi äntligen, efter 16 år fick gjort klar staketet runt paddocken. Vi har ju haft ett hål på bortre kortsidan pga berg. Men nu fick vi ordnat till det hela så att jag kan jobba Kalle lös i paddocken.

Helt staket

Det har varit otroligt lärorikt att jobba med Kalle på det här sättet. Jag har lärt mig väldigt mycket om honom och om mig själv. Hur mycket energi han har (som han inte visar så tydligt när jag rider honom), hur otroligt känslig han är för signaler. Vi kan alltså stå i var sitt hörn av ridbanan (diagonalt) och jag kan få honom att springa åt ena eller andra hållet bara genom att peka med pekfingret. Det är rätt häftigt!

Jag har också jobbat Compis från marken. Även om det är lätt att prioritera ned det eftersom allting funkar så bra med honom. Men det är ju väldigt nyttigt att jobba alla hästar från marken. Det ger en annan connection till dem, en annan och bättre relation!

Cool Kallis leker i paddocken

Jag har nästan uteslutande jobbat honom från marken i år. Bara ridit ut ett fåtal gånger med sällskap och annars mest skrittat omkring i paddocken korta stunder. Jag har inte haft lusten till att rida honom. Eller, snarare, jag har inte haft lusten att riskera att åka av honom och slå mig. Jag har byggt upp en rädsla och ovilja att rida honom. Men jag jobbar med det och börjar faktiskt se fram emot att börja rida honom igen. Kunna jobba honom i paddocken, kunna rida ut. Men det krävs mer arbete från marken för att nå dit och jag börjar bli beredd att göra det jobbet.

Han är ju rätt söt ändå, min Kallis!

Gosig kille

Lek med pressenning

Lastträning (ej klar än)

Våren blev varm och torr och vi var nog många som trodde att det skulle bli ett nytt 2018 med betesbrist och grovfoderbrist. Men i slutet av juni började det att regna. Så jag passade på att salta paddocken, som jag inte hade fått gjort tidigare. Sen regnade det resten av sommaren!

Men jag fick i alla fall gått Järnbärarleden från Hestra till Gnosjö med Emelie. När vi hade nått Gnosjö hämtade brorsan upp oss och vi sov över hos dem och nästa dag cyklade vi mountainbike i Hestra. En fin helg!

Emelie och jag utanför Isaberg

Det blev en del sol, bad och mys på altanen innan sommaren regnade bort.

Badpremiären

Alyssa och Husse myser på altanen

Mina fina grabbar!

Detta år firade jag också 30 år som hästägare och det känns ju helt konstigt! Min förste häst hette Kepsen och var 18 år när jag fick honom. Supersnäll häst som kunde hitta på lite saker ändå, men en perfekt första häst för mig!

Kepsen och jag för 30 år sedan

Hanna var här i somras och hoppade Compis lite i paddocken. Bra att han fick hoppa lite högre hinder, han gör ju det så bra! Med mig har det mest varit under 70 cm pga min hopprädsla, men jag hoppas att vi ska kunna hoppa lite högre nästa år!

Compis och Hanna

En av få ritter på Kalle

Såhär lågt hoppar Compis och jag

Kalle inspekterar sadelkammaren

Som sagt kom regnet till sist och det upphörde inte. Fyra veckors semester utan en enda dag i solen. Men jag fick gjort annat istället. Jag målade staketet.

Nymålat trädgårdsstaket

Elinore, Magnus och jag gick Hiaklitten

Klassiska utsiktsbilden från Hiaklitten

Och jag sanerade och målade stallet invändigt. Så välbehövligt! Resultatet blev riktigt bra och fint!

Nymålad box

Vi hade en episk kräftskiva i ladan en regnig kväll i början av augusti.

Redo för kräftskiva

En bra sak det här året har varit den helt osannolika tillgången på svamp, främst gula kantareller. När regnet i juli kom, så kom också kantarellerna. De formligen poppade upp ur backen som om de bara hade väntat på det där regnet!

Jag har plockat svamp på ställen jag aldrig har sett svamp tidigare och det har varit liter efter liter efter liter med svamp! Helt galet! Ett tag kunde jag inte sätta min fot i skogen någonstans utan att komma hem med tre hundbajspåsar fyllda med svamp. Så underbart!

Skogens guld!

I slutet av augusti kom det en ny liten familjemedlem till oss, Topsy, en norsk älghund. Hon var då sex månader gammal, så inte så mycket valp, skönt nog. Men hon är en väldigt mysig liten tjej som bara älskar att gosa och som är väldigt intresserad av viltet i skogen. Förhoppningsvis blir hon en riktigt bra grishund framöver!

Topsy

Så nu är de tre igen, våra vovve-tjejer!

Eftersom sommaren regnade bort hade jag ett stort inneboende behov av att få sol på min bleka kropp och i slutet av augusti spontanbokade jag en resa till Brela, Kroatien.

Det var första gången Magnus och jag var i Kroatien och jäklar vilket underbart ställe! Det var rent, det var vindstilla (trots att vi bodde ända intill havet), maten var supergod och vi fick så mycket mat! Andra kvällen vi var där beställde vi in en köttbricka för två personer. Det var snarare en bricka för fem personer! Så himla mycket mat att vi inte orkade äta upp allt trots att vi åt allt vad vi orkade!

Det blev en helt fantastisk resa, så skönt att få sol, att få komma bort från vardagen och bara ha varandra utan några krav, mer än att se till att få i sig mat då. Det blev en bra boost inför den intensiva hösten som låg framför oss!

En av alla utekvälllar i Brela

Tyvärr blev jag förkyld när vi var där, som jag alltid blir när jag flyger charter. Men det var en rätt mild förkylning.

Hösten fortsatte med hög intensitet på jobbet och hemma och i oktober kom nästa dråpslag. Min mamma gick bort. Förvisso kanske inte helt oväntat, hon har varit i rätt dåligt skick länge, bott på ett äldreboende och haft lunginflammationer fram och tillbaka. Denna gång blev dock den sista lunginflammationen och hon fick somna in. Så sorgligt! 

Det är en stor saknad såklart, bara det faktum att inte åka till henne och käka julfrukost, som vi har gjort de senaste åren. Eller bara veta att hon inte finns där. Att vara föräldralös. Det är tungt.

Fina lilla mamma

Inte många veckor efter hennes bortgång åkte jag på en rejäl influensa som har hängt i ett bra tag! Det tog närmare en månad innan jag kände mig så bra att jag kunde köra ett träningspass, eller ens orka gå en runda med hundarna, eller rida ordentligt. Så energin har verkligen inte varit på topp de sista månaderna av detta år.

Compis fick också i denna veva en hovböld. Min första hovböld som hästägare. Det blev en ganska lång period innan vi hittade bölden, sedan silvertejpomslag innan vi kunde slå på ny sko och efter det var jag som sagt sjuk och orkade inte rida. Så det känns som om vi ligger lite efter nu, Compis och jag, men fördelen med att inte ha några mål är att det finns ingen stress och det är lättare att ta sådana här avbrott.

Compis med silvertejpsko

Vi fick också vinter, snö och rejält kallt i slutet av november - början av december. Härliga snö! Lyckligtvis har hästarna snösulor, så det har gått utmärkt att rida, om än väldigt kallt! Jag gillar när vintern är så och det såg lovande ut, men så kom plusgraderna, regnet och blåsten och just nu är det lite varannandagsväder. Ena dagen 5 plusgrader och regn, andra dagen 3 minusgrader och snö. Som alltid hoppas jag på mer snö och vinter i januari och februari!

Vintergård!

Compis och jag har varit ute och ridit en hel del i mörkret på kvällarna. Det är rätt häftigt ändå, vi är rätt ensamma ute på kvällarna. Vid ett tillfälle har vi stött på folk som har varit ute med hunden, men annars har vi knappt sett ens en bil på vägarna.

Det är väldigt skönt att ha en häst som funkar så bra ute i alla fall, det gör det lättare att hålla igång även under den mörka årstiden!

Gården i mörkret

Veckan innan jul gjorde jag min sista arbetsdag med gänget på avfallet. Så otroligt sorgligt att lämna. Jag har haft så himla kul med dem under det senaste halvåret! Det har hänt så mycket (bra saker också) och jag har lärt mig så mycket! Vilken resa! Jag fick i alla fall världens finaste bukett blommor och ett välbehövligt presentkort på Hööks från dem när jag lämnade!

Gulliga kollegor och medarbetare!

Ja, och som det står på kortet på buketten så är jag alltså på väg mot nya utmaningar. Den 8 januari påbörjar jag en ny resa som chef för operativ bevakning. En grymt intressant utmaning! Jag ser så mycket fram emot att få lära känna ännu en ny verksamhet och ännu fler nya människor!

Men nu har jag jullov och vilar upp mig. Jag har nog faktiskt vilat klart nu känner jag. I måndags drog jag igång med buller och bång. Det var storm ute och jag gick en runda på 1½ timme med hundarna och sedan cyklade jag ett Zwift-pass på drygt 50 minuter. Kände mig grym efter det! Och sedan cyklade jag även på tisdagen. Och så har det blivit några ridpass och hundpromenader under veckan.

Är det något som jag känner att jag har gjort lite för lite av det här året så är det träning. Det vill jag göra mer av nästa år. Det och hästarna.

Här är de, de tre grabbarna!

Ja, just det, en sak höll jag ju på att glömma... Det har kommit in ännu en häst i våra liv detta år! I september kom Donkey hit. Donkey är snart 6 år och ägs av min kompis Carina. Det har verkligen varit ett uppsving för mig att få ha sällskap i stallet igen! Det går ju an att ha en inhyrd person som man känner och som själv har stall så hon vet vad som behöver göras. Det betyder att jag får hjälp i stallet när det behövs och att det "händer" saker i stallet utan att jag måste påpeka allting. T.ex. så packar höpåsarna sig själva numera (Carina gillar tydligen att packa höpåsar, så det får hon gärna göra...).

Och den där kvällen jag kom hem med feber efter att ha varit på konferens, Carina hade släppt in hästarna kvällen före och släppt ut dem på morgonen. Och dessutom hade hon mockat hos Kalle och Compis så det var bara för mig att släppa in dem. Så sjukt mycket jag uppskattade det där och då!

Men det är också superbra att Kalle kan få sällskap på uteritterna. Även om Donkey inte direkt hjälper honom än, när han inte vill gå fram. Men Kalle är betydligt lugnare och modigare på uteritterna när Donkey är med. Och han går först! Det har han aldrig gjort tidigare när jag ridit ut honom med sällskap. Det är en jättestort steg för honom!

Vilket år vi har haft här på gården! Många sorgliga saker som har skett, men också mycket glädje. Ett år då jag för första gången tagit en riktigt lång bloggpaus. Ett år då jag inte haft lika tydlig mål med hästar och träning. Ett märkligt år. Ett ganska tungt år.

Ja, nu återstår det bara en sak till! Och det är att önska ett riktigt gott nytt år!

Årets sista dag!

Igår städade jag och fixade på nedervåningen. Det tog rätt lång tid ändå. Jag flyttade lite möbler som hade flyttats inför julfirandet här och sedan passade jag på att duka och göra i ordning inför kvällens party. Så gött att slippa göra det idag!

Men jag hann även ta en uteritt på min fine Compis. Han var rätt pigg och glad och det blev en hel del trav ute på de mjuka grusvägarna. Det blev en tur på banvallen ut till Tvååkersvägen och sedan in i Linneskogen. När vi var precis innan Spekås blev han spänd för något och ville vända. Eftersom det hade varit vildsvinsjakt i trakterna under dagen funderade jag på ifall det kunde vara vildsvin som gömde sig i buskagen. 

Till sist gick han fram ändå och han var på helspänn, vände nästan när en koltrast flög upp några meter framför oss. När vi kom ut på grusvägen slappnade han plötsligt av och då såg jag att det stod en häst där han hade spänt till. Lite märkligt att han blir rädd för en själsfrände, men han uppfattade nog inte att det var en häst, bara att det var någonting.

Annars gick rundan lugnt och fint till och det var faktiskt rätt varmt ute, jag hade alldeles för mycket kläder på mig, men det är ju inte lätt att veta innan man kommer ut.

Compis på tur

Jag fixade också efterrätten igår och så gjorde jag botten till räktårtan som ska vara förrätt ikväll. Vi åkte och handlade på kvällen. Det var oväntat mycket folk och väldigt utplockat i butiken, men vi fick handlat det vi skulle så att jag kunde göra klart räktårtan i morse innan jag åt frukost.

Jag köpte också några påsar morötter och lite äpplen till pållarna ikväll, så att de får lite nyårsmys de också.

Idag ska jag gå en runda med hundarna och sedan blir det en stund på cykeln innan vi ska fira nyår.

Nästa år börjar med en måndag och jag känner att jag är väldigt laddad för det nya året. Det finns så mycket jag vill göra och som jag vill uppnå. Ska nog skriva ett litet inlägg om det imorgon!

Promenad med Kallis

Efter att hästarna hade ätit lunch-hö och jag hade tagit mig en kopp te och svabbat golvet på övervåningen gick jag ut och hämtade Kalle i hagen. Jag lämnade Donkey och Compis i hagen, vilket gjorde kalle extra stissig. Han hade svårt för att stå still på stallgången, men han stod som ett ljus när jag tvättade benen och hovarna på honom. Han lugnade sig något när jag borstade honom, men var ändå lite på tårna.

Jag tog på honom repgrimman och vi gick ut en runda. Vi hade inte kommit långt innan han tvärvände och backade. Men jag fick fram honom igen. Sedan var han relativt lugn förbi Ögården och in i skogen. Jag fick dock gå före honom och "hålla honom i handen". Väl inne i skogen började han gå på själv och tog ledningen. Där var han rätt avslappnad.

När vi kom ut på Obbhultvägen började det regna och det gillar Kalle inte. Han gick och krängde och försökte komma undan regnet. Samtidigt började Donkey och Compis att gnägga så då ville han sticka till dem. Han hoppade och hade sig, men jag fick lugnat honom och vi kom hem som vi skulle.

När vi väl kom in i stallet gnäggade både Kalle och de andra grabbarna, så det var lite kaosartat innan jag fick in dem också. Vi var tillbaka vid halv 4 så det var lagom för dem att komma in, speciellt eftersom det regnade.

Jag tycker överlag att det ändå funkade rätt bra att bara ta ut en häst i taget för träning, så att de andra slipper stå inne så mycket. Jag gjorde ju så tidigare, när jag hade Bosse, Pelle och Kalle. Nu är ju Kalle dock i ett lite annorlunda läge eftersom han numera är ledaren, och han blir orolig när han inte har koll på "sin" flock och de är själva ute. När de är inne så bryr han sig inte så mycket. 

Compis var inte alls orolig över att Kalle och Donkey var ensamma kvar i hagen, och de höll inte heller på att gnägga efter honom, så det är ju intressant hur olika det kan vara med de där hästarna!

Även denna dag gick snabbt. Jag har städat på övervåningen och planerar att städa nedervåningen imorgon. Anledningen till att jag delar upp det är för att jag ska hinna göra annat än att städa en hel dag. Det tar kanske inte mer än en timme att städa övervåningen. Roboten gör ju ett bra jobb med att hålla golvet rent, så det är ju bara badrummet och att hålla rent i fönsterkarmar och andra öppna ytor som behöver göras.

Det brukar alltid ta mer tid på nedervåningen, men vi har inte stökat ner så mycket sedan jul, utan hållit det rätt rent, så det ska inte behöva ta så mycket tid där heller imorgon. Vi ska ju ha nyårsafton här hemma hos oss i år och fira med våra vänner Carina, Thomas, Katarina och Anders. Så jag har förberett efterrätten idag och planerar att göra klart den imorgon samt fixa förrätten och lite roliga tilltugg. Så det blir bara huvudrätten vi behöver göra på själva nyårsafton, så det känns rätt soft ändå!

En Kalle-bild från arkivet

Bra markarbetespass!

Idag tog Compis och jag oss till ridhuset för att rida lite markarbete. Det har ju varit en höst med mycket uppehåll från ridningen, först pga Compis hovböld och sedan pga min influensa. Så vi har inte riktigt varit igång med att rida på bana "ordentligt". Men nu är vi alla friska (ta i trä), så nu börjar det bli dags att ta tag i träningen igen. Så jag såg fram emot att jobba med lite bommar och cavalletti.

Under hela året har jag haft problem med att få Compis att gå från korsningen i Linnarp till ridhuset. Han tycker det är så läskigt med gårdarna som vi ska gå förbi, så jag har i princip fått hoppa av och leda förbi honom varje gång.

Men de senaste två gångerna har han faktiskt gått fram, även om han har protesterat lite, så har han till sist gått. Idag blev det också stopp i korsningen, men han gick framåt efter ett tag. Sedan blev det stopp igen innan första kohagen. Då började han backa, så jag vände och backade honom åt det håll vi skulle och svängde sen runt. Han ville inte gå fram direkt, men till sist bara gick han. Jag försöker bara be honom gå framåt, håller långa tyglar och klämmer egentligen bara till med hälarna. Det är ingen idé att gå på honom mer, för han lyssnar inte på det ändå, Han behöver liksom bara bestämma sig för att han ska gå och så går han. 

Det gick jättebra att passera själva "farliga" gården, jag bara höll om med underbenen och stöttade honom så gick det bra, även om han var väldigt spänd.

När vi kom fram till ridhuset fanns där, tacksamt nog, lite bommar här och där. Tre på volt, tre på ena diagonalen, två på andra diagonalen (som jag gjorde om till galoppbommar, två på en annan volt och några på medellinjen och en cavalletti på medellinjen längst bort. Perfekt för att göra markarbete!

Under det här året med Compis (igår vad det år sedan jag provred honom för första gången!) har jag börjat förstå varför Olivia (säljaren) tyckte att han var för lugn, han är ju inte en häst med jättemycket fart i och han kan definitivt vara åt det latare hållet. Så jag försöker hitta ett sätt att få honom att vilja gå framåt så mycket som jag vill att han ska gå framåt.

I min analys av det har jag landat i att jag måste göra mindre "jobb" i sadeln. Jag måste sluta sitta och hacka med skänklarna i tid och otid och ta mig tiden att lyssna på hans svar, för han svarar faktiskt på alla skänklar, det är bara det att det inte är ett direktsvar, utan det dröjer lite och då tolkar jag det som att han inte svarar alls. För att få fram honom så gungar jag och trycker på mycket med sätet i sadeln, vilket jag tror har motsatt effekt. Jag behöver blir lugnare i sadeln och bara följa med istället för att försöka pusha på.

Så när jag gjorde skrittjobbet red vi en bit in från väggen för att jobba på rakheten, för mig att känna att han går rakt och parera honom när han inte gör det. Jag lade också in halter och red lite övergångar. Jag försökte också tänka på att inte greja så mycket med händerna, utan egentligen bara hålla en konsekvent kontakt utan att dra i tyglarna hit och dit, försöka böja honom med inner skänkel istället för innertygeln.

I traven var han trög till en början. Men jag lät honom gå i det tempo han ville till att börja med i hopp om att han skulle tagga till senare. Även i traven gjorde jag övergångar, från skritt till trav och tillbaka till trav. Vi travade över bommarna och cavallettin för att det skulle hända lite, inte bara gå på raka spår.

Sedan galopperade vi. Han kan vara lite seg i galoppen och jag har haft en del problem med att få honom att galoppera överhuvudtaget. Återigen tror jag att det beror på att jag har försökt för mycket, liksom bett om det med för övertydliga hjälper, liksom skrikit åt honom med stora bokstäver. Numera sätter jag mig bara ner i sadeln och ger galoppskänkel så fattar han.

Dock saknades det lite framåtbjudning i början, så jag ställde mig upp i sadeln för att få honom att springa på och det gick ganska ok i vänstergaloppen. I höger var framåtbjudningen ännu sämre och där kör han in det inre bakbenet och krullar ihop sig så att han inte kan galoppera. Men jag försökte igen och till sist gick det helt ok.

Efter en paus blev det mer övergångar skritt-trav-skritt och några halter. Då blev han faktiskt riktigt på hugget och svarade framåt jättemycket och fattade galopp utan att jag egentligen uppfattade att jag gav galopphjälp. Han blev superfin! Så himla kul!

Det kändes riktigt bra att rida honom och jag fick även fram honom bra i galoppen så att vi kunde galoppera lite över bommarna och cavallettin. När vi galopperade över bommarna på diagonalen bytte han till vänster galopp och busade iväg genom att köra ner huvudet och skjuta rygg. Ja, jag tror att "januari-hästen" i honom har vaknat till liv redan!

Men det kändes väldigt bra och kul att rida honom idag, han blev väldigt fin till sist! Kände mig nöjd med min ridning och glad över att jag fick till det som jag ville.

Sedan var det bara till att skritta hem igen och göra i ordning honom och släppa ut honom till Kalle och Donkey. 

Fine Compis

Nu blir det uteritt minst en dag innan vi ger oss till ridhuset igen och kanske ska ta några skutt också!

Aktiv annandag

Idag började jag med att sova lite längre. Jag vaknade vid sju, fixade lite grejer i huset, plockade ur diskmaskin och fixade lite tvätt, innan jag gick ut i stallet för att släppa ut hästarna.

Det hade kommit snö i natt men det var plusgrader, så det var mest slabb. Önskar verkligen att det kunde få bli lite riktig vinter igen med minusgrader och ett par dm snö!

Efter frukost gick jag en runda med Alyssa och Nelly. Topsy var iväg och jagade med Husse, så det var bara två hundar att motionera för mig. Rätt lugnt faktiskt. Ända tills de fick syn på en älgkalv i skogen. Taxen började driva den och Nelly drog i kopplet för att få följa efter den. Tur att jag är stark så att jag kan hålla emot när de drar igång!

På eftermiddagen tog jag in hästarna. Jag tvättade rent Compis smutsiga ben och hovar, gjorde rent ett sår på insidan av ena frambenet och bandagerade honom eftersom det fortfarande blödde. Som den hästen kan sparka sig på insidan av benen! Hela tiden! Både fram och bak! Men ingen hälta iaf!

Kalle fick stå utan täcke och han ställde sig för att sova i fönstret. Såg så gött ut

Vilar mulen i fönstret

Efter att ha fått på reflexer och pannlampa drog Compis och jag ut på en uteritt. Vi kom iväg vid tre-tiden så solen höll på att gå ner i väster. Det var som vanligt mysigt att komma ut med honom. Han var rätt pigg idag och traskade på riktigt bra.

Han fick gå lite sidvärts på asfaltsvägen och han svarade bra på det. Viktigt att inte bara mösa på, utan att han får arbeta lite också.

När vi kom in på en grusväg gav han sig gladeligen av i trav och han var jättefin. Det blev en bra travsträcka och sedan skritt igen, då han passade på att dricka vatten i en vattenpöl.

Vi svängde in mot Lunden och fortsatte trava och sedan blev det galopp uppför backen mot Hulegården. Ett litet hopp gjorde han, men annars var han lugn och fin.

Vi traskade vidare förbi Attas och upp i Skattagårdsskogen där det blev lite mer trav innan vi svängde in i vår egen skog och skrittade hemåt. En riktigt fin runda blev det!

Compis i solnedgången

Lite snö kvar i skogen

När jag hade gjort i ordning Compis efter ridturen borstade jag Kalle och tvättade hans mugg-karled. Där är inte mycket mugg kvar nu, det börjar läka ihop, så det ska inte behöva tvättas så många gånger till! Så typiskt, när Compis hade blivit av med sin mugg fick Kalle det istället.

När jag var klar i stallet bytte jag kläder och satte mig på cykeln. Kör lite bike streak nu, har ju cyklat två dagar i rad nu! Benen var såklart lite sega, så det var lagom att cykla drygt en halvtimme på platt bana. Jag hade tänkt cykla ett varv på en tio-kilometersbana, men så såg jag att tvättmaskinen var nästan klar, så då körde jag tills den var klar istället. Min finisher.mentalitet i ett nötskal!

Det var iaf skönt att höja pulsen och cykla lite igen. Nu vill jag hålla i det här och bygga tillbaka min kondition! Trots att jag inte tränat ordentligt på evigheter så finns där någon slags grundkondition och styrka i kroppen som gör att det känns rätt fint att cykla. Jag ska nog köra ett FTP-test också för att få ett värde på hur jag ligger till nu så jag kan se ifall jag förbättrar mig under säsongen. Alltid kul att se mig själv utvecklas!

Dagens cykeltur

Har jag slutat blogga?

 Ja, det har inte blivit mycket skrivet här sedan i mars då jag längtade efter våren. Jag vet inte riktigt vad som hände. Varför jag inte har skrivit sedan dess. Det har varit ett tufft år på många sätt, min energinivå har varit lägre än vanligt och jag har nog inte riktigt hittat orken till att skriva.

Men när jag går tillbaka och tittar på det senaste jag skrev inser jag ju värdet i att skriva ner vad som händer och mina tankar kring det. Jag kan förvisso titta tillbaka i mitt fotoalbum och komma ihåg olika händelser, men mina tankar och känslor kring händelserna går inte att se i fotona. 

Så jag kanske börjar skriva igen, vi får se. Nu har jag i alla fall skrivit en rad igen. Och jag planerar att skriva ett återblicks-inlägg över året inom kort.

Så om jag har några läsare kvar; välkomna att fortsätta läsa om vad som händer i mitt liv!

Sommarpuss från Compis