2023

Dags att blicka tillbaka på vad som har hänt under det här året. 2023. Snart till sin ända.

Årets början var ju otroligt mörkt och jobbigt. Jag hade precis fått ett utdömningsbesked på min fine Bosse och beställt tid för att låta honom somna in. Bara tre månader efter att Pelle hade fått somna in. 

Samtidigt hade jag väldigt snabbt hittat en ny häst, Compis som kom till mig den 5:e januari. Den där glädjen som jag brukar känna när jag köper en ny häst infann sig inte på samma sätt, och det var en lite märklig känsla att inte sätta upp mål med ny häst och inte riktigt orka på samma sätt som tidigare.

Såhär i efterhand har jag förstått att jag förmodligen hade någon typ av depression och att det var det som gjorde det svårt att känna glädje och motivation.

Men Compis har varit en verklig kompis genom hela året. Vilken häst! Han är så fruktansvärt snäll och cool och pålitlig! Han har verkligen byggt upp mitt självförtroende i ridningen igen och det har varit så himla kul att få göra denna resa med honom. Han är definitivt en som har gjort detta år bättre!

Våren kom till sist, även om det i mars såg segt ut så blommade vitsipporna och det blev varmare och skönare ute!

Ett hav av vitsippor

Vårkväll på Compis rygg

Mule gul av maskrosor

I slutet av april hände nästa tråkiga sak det här året, jag nåddes av beskedet att en av mina kompisar från gymnasiet hade tagit sitt liv. Det var en stor chock! Så svårt att förstå och greppa. Så himla sorgligt och tragiskt att någon mår så dåligt att det inte verkar finnas någon annan utväg.

Så det blev begravning i början av juni. Så märkligt, att ta farväl av en jämnårig. Det som ändå gjorde det hela lite ljusare var att jag fick återta kontakten med vänner som jag inte haft kontakt med på många år och det blev en hel del nostalgi och tillbakablickar på gamla foton och minnen som vi haft tillsammans.

Bara några veckor efter den begravningen inträffade en arbetsplatsolycka med dödlig utgång på min enhet på jobbet. En enhet som jag hade varit på som gruppchef i knappt tre veckor. Veckan före semestern. Det var en otroligt märklig och surrealistisk upplevelse. Vilket kaos! I det läget var jag glad 

över att jag jobbar där jag jobbar. Samma dag, bara några timmar efter händelsen fick vi samtalsstöd. Det var väldigt bra att få prata om det på det viset tillsammans med sina kollegor och medarbetare. 

Det var en händelse som fick mig att lära känna nya personer snabbare och djupare än jag någonsin gjort tidigare och som, såhär i efterhand, gjorde mig starkare. Jag hade gjort allt för att få vara utan denna erfarenhet, men jag bär den ändå med mig antingen jag vill eller inte.

Även detta skulle senare visa sig vara en person som inte längre såg något värde i att leva vidare. Så sorgligt och tragiskt!

Kalle och jag har verkligen kämpat i år. Efter en trasslig inledning på året med många motgångar i form av avtrillningar och istadigheter bestämde jag mig för att ta hjälp av Anna-Carin Månsson. En tjej som är superduktig på hästhantering. Hon tränar enligt Pat Parellis sju lekar och hon har varit här några gånger och jobbat Kalle och coachat mig i jobbet med honom.

Det ledde bland annat till att vi äntligen, efter 16 år fick gjort klar staketet runt paddocken. Vi har ju haft ett hål på bortre kortsidan pga berg. Men nu fick vi ordnat till det hela så att jag kan jobba Kalle lös i paddocken.

Helt staket

Det har varit otroligt lärorikt att jobba med Kalle på det här sättet. Jag har lärt mig väldigt mycket om honom och om mig själv. Hur mycket energi han har (som han inte visar så tydligt när jag rider honom), hur otroligt känslig han är för signaler. Vi kan alltså stå i var sitt hörn av ridbanan (diagonalt) och jag kan få honom att springa åt ena eller andra hållet bara genom att peka med pekfingret. Det är rätt häftigt!

Jag har också jobbat Compis från marken. Även om det är lätt att prioritera ned det eftersom allting funkar så bra med honom. Men det är ju väldigt nyttigt att jobba alla hästar från marken. Det ger en annan connection till dem, en annan och bättre relation!

Cool Kallis leker i paddocken

Jag har nästan uteslutande jobbat honom från marken i år. Bara ridit ut ett fåtal gånger med sällskap och annars mest skrittat omkring i paddocken korta stunder. Jag har inte haft lusten till att rida honom. Eller, snarare, jag har inte haft lusten att riskera att åka av honom och slå mig. Jag har byggt upp en rädsla och ovilja att rida honom. Men jag jobbar med det och börjar faktiskt se fram emot att börja rida honom igen. Kunna jobba honom i paddocken, kunna rida ut. Men det krävs mer arbete från marken för att nå dit och jag börjar bli beredd att göra det jobbet.

Han är ju rätt söt ändå, min Kallis!

Gosig kille

Lek med pressenning

Lastträning (ej klar än)

Våren blev varm och torr och vi var nog många som trodde att det skulle bli ett nytt 2018 med betesbrist och grovfoderbrist. Men i slutet av juni började det att regna. Så jag passade på att salta paddocken, som jag inte hade fått gjort tidigare. Sen regnade det resten av sommaren!

Men jag fick i alla fall gått Järnbärarleden från Hestra till Gnosjö med Emelie. När vi hade nått Gnosjö hämtade brorsan upp oss och vi sov över hos dem och nästa dag cyklade vi mountainbike i Hestra. En fin helg!

Emelie och jag utanför Isaberg

Det blev en del sol, bad och mys på altanen innan sommaren regnade bort.

Badpremiären

Alyssa och Husse myser på altanen

Mina fina grabbar!

Detta år firade jag också 30 år som hästägare och det känns ju helt konstigt! Min förste häst hette Kepsen och var 18 år när jag fick honom. Supersnäll häst som kunde hitta på lite saker ändå, men en perfekt första häst för mig!

Kepsen och jag för 30 år sedan

Hanna var här i somras och hoppade Compis lite i paddocken. Bra att han fick hoppa lite högre hinder, han gör ju det så bra! Med mig har det mest varit under 70 cm pga min hopprädsla, men jag hoppas att vi ska kunna hoppa lite högre nästa år!

Compis och Hanna

En av få ritter på Kalle

Såhär lågt hoppar Compis och jag

Kalle inspekterar sadelkammaren

Som sagt kom regnet till sist och det upphörde inte. Fyra veckors semester utan en enda dag i solen. Men jag fick gjort annat istället. Jag målade staketet.

Nymålat trädgårdsstaket

Elinore, Magnus och jag gick Hiaklitten

Klassiska utsiktsbilden från Hiaklitten

Och jag sanerade och målade stallet invändigt. Så välbehövligt! Resultatet blev riktigt bra och fint!

Nymålad box

Vi hade en episk kräftskiva i ladan en regnig kväll i början av augusti.

Redo för kräftskiva

En bra sak det här året har varit den helt osannolika tillgången på svamp, främst gula kantareller. När regnet i juli kom, så kom också kantarellerna. De formligen poppade upp ur backen som om de bara hade väntat på det där regnet!

Jag har plockat svamp på ställen jag aldrig har sett svamp tidigare och det har varit liter efter liter efter liter med svamp! Helt galet! Ett tag kunde jag inte sätta min fot i skogen någonstans utan att komma hem med tre hundbajspåsar fyllda med svamp. Så underbart!

Skogens guld!

I slutet av augusti kom det en ny liten familjemedlem till oss, Topsy, en norsk älghund. Hon var då sex månader gammal, så inte så mycket valp, skönt nog. Men hon är en väldigt mysig liten tjej som bara älskar att gosa och som är väldigt intresserad av viltet i skogen. Förhoppningsvis blir hon en riktigt bra grishund framöver!

Topsy

Så nu är de tre igen, våra vovve-tjejer!

Eftersom sommaren regnade bort hade jag ett stort inneboende behov av att få sol på min bleka kropp och i slutet av augusti spontanbokade jag en resa till Brela, Kroatien.

Det var första gången Magnus och jag var i Kroatien och jäklar vilket underbart ställe! Det var rent, det var vindstilla (trots att vi bodde ända intill havet), maten var supergod och vi fick så mycket mat! Andra kvällen vi var där beställde vi in en köttbricka för två personer. Det var snarare en bricka för fem personer! Så himla mycket mat att vi inte orkade äta upp allt trots att vi åt allt vad vi orkade!

Det blev en helt fantastisk resa, så skönt att få sol, att få komma bort från vardagen och bara ha varandra utan några krav, mer än att se till att få i sig mat då. Det blev en bra boost inför den intensiva hösten som låg framför oss!

En av alla utekvälllar i Brela

Tyvärr blev jag förkyld när vi var där, som jag alltid blir när jag flyger charter. Men det var en rätt mild förkylning.

Hösten fortsatte med hög intensitet på jobbet och hemma och i oktober kom nästa dråpslag. Min mamma gick bort. Förvisso kanske inte helt oväntat, hon har varit i rätt dåligt skick länge, bott på ett äldreboende och haft lunginflammationer fram och tillbaka. Denna gång blev dock den sista lunginflammationen och hon fick somna in. Så sorgligt! 

Det är en stor saknad såklart, bara det faktum att inte åka till henne och käka julfrukost, som vi har gjort de senaste åren. Eller bara veta att hon inte finns där. Att vara föräldralös. Det är tungt.

Fina lilla mamma

Inte många veckor efter hennes bortgång åkte jag på en rejäl influensa som har hängt i ett bra tag! Det tog närmare en månad innan jag kände mig så bra att jag kunde köra ett träningspass, eller ens orka gå en runda med hundarna, eller rida ordentligt. Så energin har verkligen inte varit på topp de sista månaderna av detta år.

Compis fick också i denna veva en hovböld. Min första hovböld som hästägare. Det blev en ganska lång period innan vi hittade bölden, sedan silvertejpomslag innan vi kunde slå på ny sko och efter det var jag som sagt sjuk och orkade inte rida. Så det känns som om vi ligger lite efter nu, Compis och jag, men fördelen med att inte ha några mål är att det finns ingen stress och det är lättare att ta sådana här avbrott.

Compis med silvertejpsko

Vi fick också vinter, snö och rejält kallt i slutet av november - början av december. Härliga snö! Lyckligtvis har hästarna snösulor, så det har gått utmärkt att rida, om än väldigt kallt! Jag gillar när vintern är så och det såg lovande ut, men så kom plusgraderna, regnet och blåsten och just nu är det lite varannandagsväder. Ena dagen 5 plusgrader och regn, andra dagen 3 minusgrader och snö. Som alltid hoppas jag på mer snö och vinter i januari och februari!

Vintergård!

Compis och jag har varit ute och ridit en hel del i mörkret på kvällarna. Det är rätt häftigt ändå, vi är rätt ensamma ute på kvällarna. Vid ett tillfälle har vi stött på folk som har varit ute med hunden, men annars har vi knappt sett ens en bil på vägarna.

Det är väldigt skönt att ha en häst som funkar så bra ute i alla fall, det gör det lättare att hålla igång även under den mörka årstiden!

Gården i mörkret

Veckan innan jul gjorde jag min sista arbetsdag med gänget på avfallet. Så otroligt sorgligt att lämna. Jag har haft så himla kul med dem under det senaste halvåret! Det har hänt så mycket (bra saker också) och jag har lärt mig så mycket! Vilken resa! Jag fick i alla fall världens finaste bukett blommor och ett välbehövligt presentkort på Hööks från dem när jag lämnade!

Gulliga kollegor och medarbetare!

Ja, och som det står på kortet på buketten så är jag alltså på väg mot nya utmaningar. Den 8 januari påbörjar jag en ny resa som chef för operativ bevakning. En grymt intressant utmaning! Jag ser så mycket fram emot att få lära känna ännu en ny verksamhet och ännu fler nya människor!

Men nu har jag jullov och vilar upp mig. Jag har nog faktiskt vilat klart nu känner jag. I måndags drog jag igång med buller och bång. Det var storm ute och jag gick en runda på 1½ timme med hundarna och sedan cyklade jag ett Zwift-pass på drygt 50 minuter. Kände mig grym efter det! Och sedan cyklade jag även på tisdagen. Och så har det blivit några ridpass och hundpromenader under veckan.

Är det något som jag känner att jag har gjort lite för lite av det här året så är det träning. Det vill jag göra mer av nästa år. Det och hästarna.

Här är de, de tre grabbarna!

Ja, just det, en sak höll jag ju på att glömma... Det har kommit in ännu en häst i våra liv detta år! I september kom Donkey hit. Donkey är snart 6 år och ägs av min kompis Carina. Det har verkligen varit ett uppsving för mig att få ha sällskap i stallet igen! Det går ju an att ha en inhyrd person som man känner och som själv har stall så hon vet vad som behöver göras. Det betyder att jag får hjälp i stallet när det behövs och att det "händer" saker i stallet utan att jag måste påpeka allting. T.ex. så packar höpåsarna sig själva numera (Carina gillar tydligen att packa höpåsar, så det får hon gärna göra...).

Och den där kvällen jag kom hem med feber efter att ha varit på konferens, Carina hade släppt in hästarna kvällen före och släppt ut dem på morgonen. Och dessutom hade hon mockat hos Kalle och Compis så det var bara för mig att släppa in dem. Så sjukt mycket jag uppskattade det där och då!

Men det är också superbra att Kalle kan få sällskap på uteritterna. Även om Donkey inte direkt hjälper honom än, när han inte vill gå fram. Men Kalle är betydligt lugnare och modigare på uteritterna när Donkey är med. Och han går först! Det har han aldrig gjort tidigare när jag ridit ut honom med sällskap. Det är en jättestort steg för honom!

Vilket år vi har haft här på gården! Många sorgliga saker som har skett, men också mycket glädje. Ett år då jag för första gången tagit en riktigt lång bloggpaus. Ett år då jag inte haft lika tydlig mål med hästar och träning. Ett märkligt år. Ett ganska tungt år.

Ja, nu återstår det bara en sak till! Och det är att önska ett riktigt gott nytt år!