Fullspäckad vecka!

Ännu en vecka har passerat och jag kan fortfarande inte vända upp handflatan mot mig. Just nu känner jag kanske inte att det är en sådan jättestor grej, men jag har kämpat i veckan med att tro på att jag någonsin kommer att göra det igen.

När jag vaknade upp från operationen hörde jag läkaren säga att operationen gått fantastiskt bra och att jag förväntades ha full funktion i handen sex veckor efter operationen då jag också ska få börja belasta mer än 0,5 kg. 

På tisdag har det gått sex veckor sedan operationen och jag har långt ifrån full funktion i min hand. Förutom att jag inte kan vrida upp underarmen så är ju rörligheten i handleden väldigt dålig åt alla håll.

Jag har tills nu undvikit att fråga Google om hur lång en handledsfraktursrehab kan väntas ta, men i veckan kunde jag inte låta bli.

Jag hittade ett antal saker; det är den vanligaste frakturen i Sverige. Då borde ju kunskapen och erfarenheterna göra att man vet exakt hur lång tid det normalt tar, hur man ska göra sin rehab på bästa sätt, vilka övningar som ger bäst resultat. Men nej, sjukvården verkar inte jobba med erfarenhetsåterföring... För tänk om läkaren som opererade in plattor i handleder på löpande band fick följa upp sina patienter, träffa dem igen efter gipsavtagning, efter läkning, efter ett visst antal veckor/månader. Då hade han kanske kunnat ge mig ett annat, mer troligt besked när han talade om för mig hur lång tid det skulle ta att få tillbaka en fungerande vänsterhand.

20% av de som bryter handleden får aldrig tillbaka full funktion, men å andra sidan är merparten av de som bryter handleden äldre och bensköra personer. Man kan träna upp sin rörlighet i handleden upp till ett år. Att man då ger mig förväntningar om att vara helt återställd efter sex veckor är ju helt orimligt!

Så ja, jag inser nu att det här kommer att ta tid, men jag har även börjat se de små framstegen som faktiskt händer varje dag. Jag har varit helt fokuserad på resultatet när jag gör övningarna, men det finns andra framsteg som också är bra och viktiga.

Så de framsteg jag har gjort denna vecka är att i måndags så var pekfingret helt plötsligt återställt. Svullnaden var helt nere och jag kunde lyfta upp det från borden med handflatan nedåt. Det har jag inte kunnat göra tidigare! Även pekfingret "kom tillbaka" i början av veckan.

Pek- och lillfingret ligger platt mot underlaget

Jag kan lyfta lillfingret bakåt

Även pekfingret går att lyfta bakåt

En annat framsteg i veckan är att jag har börjat använda handen mer i vardagen. Det gör inte längre ont att hålla i lättare saker (under 0,5 kg) och jag har kommit på att det går utmärkt att trycka ned dörrhandtag, spolknappen på toaletten etc. Jag har även börjat mocka med rätt teknik med mer hjälp av vänsterhanden.

Hovslagaren var här i tisdags och då lyckade jag tvätta hovarna på alla hästarna. Inga problem att ta på dem grimmor, ställa ut dem och tvätta rent med skurborsten.

Apropå skoning så hade Kalle gått 9 veckor med snösulor och Bosse 7 veckor med snösulor, helt otroligt. Jag hade väntat mig någon typ av röta i deras hovar eftersom jag inte har kratsat dem sedan 16:e december. Snösulorna åkte av i alla fall. Jag tror inte att jag kommer upp på hästryggen den närmsta månaden och skulle det bli snö så får vi hålla oss till skottade vägar. De ska ju ändå skrittas igång några veckor innan det blir någon annan gångart.

Denna vecka har jag också börjat jobba efter sjukskrivningen. Jag var orolig över hur det skulle gå att sitta framför datorn 8 timmar om dagen igen. Skulle handleden klara det?

Första arbetsdagen i onsdags kändes som en käftsmäll. Drygt 150 olästa mail och 50 som hade lästs under sjukskrivningen men inte hanterats. Det kändes som ett evighetsarbete bara att gå igenom det, men jag lyckades med det på två dagar.

Uppå det möten, möten och åter möten. Som jag såklart inte har hunnit förbereda mig till, sjukt jobbigt. 

I onsdags var det också ett antal saker som gick fel. Eftersom det tar sådan tid i stallet gick jag upp en halvtimme tidigare än jag brukar. Allt gick enligt plan och jag låg till och med lite före. Jag fick ändå lägga tid på att bära ut mycket spån eftersom hästarna hade stått inne sedan kl 14 dagen innan, så det var rätt blött. Det innebar också att jag behövde fylla på spån. När jag blötte upp spånpelletsen delade sig slangen och slangkopplingen. Gissa hur "lätt" det är att fixa med 1½ hand...

Men envis som jag är lyckades jag ändå hjälpligt fixa det, men då var klockan plötsligt dags att börja jobba. Så jag fick lämna stallet ofärdigt och gå in och jobba.

Sedan lyckades jag spilla ut Lissans vatten, inte en gång, utan två över en trätröskel, torka, torka. När jag skulle dra igång dammsugarroboten hade den inte laddat så batteriet var dött. När jag skulle ladda min klocka lyckades jag inte med det heller. När jag skulle gå ut och slutföra stallsysslorna gick gylfen i mina stallbyxor sönder. 

Jag var helt slut efter den första arbetsdagen och funderade på hur detta skulle gå. Handen var inga problem att jobba med, men hjärnan, den funkade helt enkelt inte. Jag hankade mig fram de andra två arbetsdagarna och kände mig nöjd med att det var helg efter tre arbetsdagar.

Jag insåg att min energinivå är betydligt lägre än vad jag är van vid! Jag vet faktiskt inte om den ens når 50 %. Sjukt irriterande! Jag hoppas dock att energin läggs på att läka benbrottet, men ändå.

Jag har fått lite mysiga bilder på Lissan i veckan. Hon älskar verkligen sin fönsterplats och håller stenkoll på vad som händer ute på gården! 

Hund i fönster

Så nöjd vovve!

Natten till igår sov jag inget vidare eftersom det blåste och dånade ute, så igår var jag inte jättepigg, men jag lyckades ändå göra en rejäl städning av huset med byte av handdukar och lakan osv. Normalt sett när jag städar ska det gå snabbt, för jag vill ju hinna rida två hästar också, men igår kände jag att jag hade all tid i världen. Så skönt!

Det gav faktiskt energi att få ett rent och fint hus igen! Medan roboten dammsög svabbade jag golven med väldoftande rengöringsmedel. Roboten får ju bara använda vatten. Även om det blir rent så är det inte samma sak som när det doftar rent.

Det blåste upp ännu mer under dagen och det kom en hel del regn. Hästarna såg dränkta ut när jag fick in dem, men deras fantastiska vinterpäls gör att de inte blir riktigt blöta. De var torra under magarna och Bosse var helt torr under halsen.

Kalles torra mage

Bosses torra hals

Det var stormbyar utlovade under kvällen och natten och det kändes rätt oroligt för min del. Jag vill ju inte att skogen blåser ner igen eller att saker flyger omkring. Jag var också rätt orolig för att bli av med elen. Så jag tappade upp lite hushållsvatten i alla fall.

Det blåste riktigt ordentligt under hela natten. Jag lyckades pilla i öronproppar i öronen och sov därför hyfsat, men jag vaknade halv fem av någon typ av smäll, men kunde ju inte riktigt höra vad det var. Jag fick för mig att det var takpannorna som flög iväg. Samtidigt skällde Nelly också, så jag gick upp och kollade ut genom fönstren, men kunde inte se några uppenbara skador någonstans.

Prognosen för gårdagkvällen och natten

Jag försökte somna om, men lyckades inte, jag väntade dock med att gå upp tills kl sju eftersom det inte börjar ljusna förrän närmare klockan åtta.

Jag gick ut och inspekterade stängslet i hästarnas hage. Förbannade mig själv för att jag har så stor hage till dem :). Jag hittade mest grenar som var lätta att plocka bort och fick nästan gå hela varvet runt innan jag hittade det första och enda nedfallna trädet.

Dagens nedfallna träd

Det hade trillat rakt över stängslet, och det är ju inte aktuellt för mig att köra motorsåg. Men eftersom det var så nära grinden, släppte jag trådarna och tråcklade jag fram dem under trädet och kunde sedan stängsla över det. Smidigt! 

När jag hade ätit frukost tog jag med alla vovvarna på en skogsinspektion i hemmaskogen. Kunde inte hitta ett enda nedfallet träd. Så skönt!

Hela kenneln på skogsinspektion

Eftersom jag inte kände att jag kunde hantera alla tre hundarna i bilen fick bara Lissan följa med till Åkulla för att inspektera där. Inte heller där hittade vi några nedfallna träd!

Fin promenad i Åkulla

Krokig gran

Men det var i alla fall skönt att komma ut i solen och veta att det inte finns en massa jobb som väntar på oss i skogen!

När vi kom hem slocknade Lissan på soffan i solen, så söt!

Trött vovve!

Idag hade jag faktiskt lite mer energi, kanske var det solen som bidrog. Jag orkade i alla fall gå ut och hämta Kalle i hagen för en promenad. Jag tog på mig ridbyxor så att jag inte glömmer bort hur man gör med dem när jag väl kan rida igen...

Kalle var väldigt lugn och fin och det blev en jättehärlig promenad i solskenet! Han var så duktig! Härligt att han är lugn igen, för han har varit lite stissig på stallgången och krånglat lite.

Kalle och jag

Nu återstår bara att visa en bild på "framstegen" med att vända upp armen...

Kan jag få se min handflata snart...?

Och en bild på operationssåret, det läker bra iaf!

Operationssåret

Nu är snart helgen slut. På torsdag ska jag till arbetsterapeuten igen. Då ska jag förhoppningsvis få börja belasta och kanske lite nya övningar. Hoppas att vi kan mäta lite framsteg!

Fortsatt trögt!

Jag önskar att jag kunde skriva att rehaben av min arm går framåt, men det kan jag inte...

Jag var hos arbetsterapeuten i tisdags och hon lät faktiskt lite orolig över min orörlighet. Hon mätte min rörlighet med vinklar osv, så att vi kan se om det blir några framsteg öht. Det är fortsatt supinationen, dvs vända upp underarmen mot mig som jag kämpar med mest. Det blir inte bättre.

Arbetsterapeuten tyckte inte att jag skulle göra övningarna fler gånger, utan tyckte att det räckte med enkelpass. Så jag gick tillbaka till det några dagar, men då gick utvecklingen fasen bakåt snarare än framåt, så nu kör jag dubbelt igen.

Arbetsterapeuten tyckte inte att vi skulle oroa oss riktigt än, men om knappt två veckor ska jag dit igen. Då ska benbrottet ha läkt och jag ska kunna börja belasta. Det som är positivt är att operationssåret läker väldigt bra. Jag är rätt svullen runt handleden och jag tror att det är det som hindrar min rörlighet rätt så mycket. Så jag försöker ha armen i högläge för att motverka svullnaden.

Även om de övningar jag gör inte visar på särskilt ökad rörlighet så lägger jag ändå märke till att handen fungerar lite bättre i vardagen. Nu kan jag t.ex. klippa naglarna (om de är tillräckligt mjuka), använda handen när jag tar på och av mig kläder, sätta upp håret, ta på mig mössa, hjälpa till mer och mer med handen. Så visst, lite framsteg märker jag allt, även om de är små.

Jag känner mig fortsatt trött och låg på energi, men i onsdags fick jag hoppat upp på min cykel och kört 30 minuter Zwift. Det kändes grymt bra! Men jag kunde ju inte lägga tyngden på vänsterhanden i styret, så det blev lite konstig belastning, men det var otroligt skönt att svettas och få upp pulsen!

Efter det har jag tyvärr inte hittat energin till att köra något mer pass, men det kommer säkert framöver!

Lite Zwift!

Jag har gått lite promenader med hundarna, både Nelly och Selma och Alyssa. Jag går inte med alla samtidigt, pga risken att bli omkulldragen och för att det blir väl krångligt om det ska trasslas koppel som det brukar göras. Men otroligt skönt att komma ut och gå! Utom i torsdags då det var så vedervärdigt kallt att jag inte ville vara ute öht. Höll på att frysa ihjäl när jag gick morgonrunda med Alyssa!

Så det har blivit en hel del inomhusmys med henne också.

Myshunden

Min odugliga arm, kommer inte längre än såhär denna vecka heller

Jag har städat lite i sadelkammaren och tvättat schabrak, benskydd, reflexer och ridkläder. Idag passade jag också på att putsa upp allt läder och göra rent betten. Det är så gött att ha rena grejer den dagen jag äntligen kan använda det igen och hoppa upp i sadeln!

Lädervård på g

I eftermiddag har jag gått en rätt lång promenad med Kalle. Jag har faktiskt märkt att det är lättare att få på grimman nu, jag kan hjälpa till mer med vänsterhanden utan att det gör ont, vilket är mycket bra!

Kalle hade rullat sig ordentligt idag, så det tog lite tid att få honom ren. Speciellt i ansiktet. Han är lite huvudskygg och ibland så kastar han sig bakåt om jag försöker borsta honom i nacken, men jag lyckas ändå hålla honom lugn och efter lite övertalning går det bra.

Vi var ute och gick nästan 1½ timme, en runda i Obbhultskogen blev det. Det är bra för honom och komma ut och se världen, det gör honom gott. Han får passera lite läskiga saker och titta sig omkring. Jag hoppas att det kommer att göra våra kommande uteritter bra framöver och att han tar sig fram lugnt överallt. Det är en del jobb kvar med det, men jag tror absolut på att han kommer att bli en fantastisk uterittshäst, bara han blir lite modigare!

Kalle smutsgris

Nu är jag inne på den allra sista delen av sjukskrivningen och på onsdag ska jag vara tillbaka vid datorn. Det ska bli spännande att se hur det funkar, och såklart skönt att komma igång och jobba i år!

Vi har börjat lämna Alyssa själv inne i huset och det funkar väldigt bra. Hon ligger bara och sover när vi inte är hemma. Men idag hittade hon en ny, bra plats att sova på... nämligen på soffkanten. Där kan hon spana ut genom fönstret och se vad som händer på gården, så gullig!

Alyssas nya sovplats

Hon var förresten ute med Husse i morse och drev lite i skogen. Bra och ihålligt drev var det enligt uppgift! Det kommer nog att bli en kul jaktsäsong för henne och hennes Husse nästa höst!

Allt elände på en gång!

Förra gången jag skrev här hade jag precis fått bort mitt gips och det kändes som om det nya året hade börjat på riktigt.

Tyvärr blev glädjen ganska kort när det kom ytterligare elände till oss i form av Covid-19. Fredagen efter gipsborttagningen vaknade jag med en hals som gjorde så ont att jag inte ens kunde svälja saliv och det blev inte många timmars sömn natten till fredagen och de två efterföljande nätterna.

Jag blev såklart helt slut. Låg bara i soffan, sov i tio-minuters-perioder innan halsen gjorde sig påmind igen. Dock ingen feber eller andra symptom. Magnus hade feber i ca fem dagar och har efter det haft rätt mycket hosta.

Trots att jag var dödstrött gjorde jag mina rehabövningar som jag skulle, men när jag inte hade nått någon utveckling i rörligheten av handleden begärde jag förlängning av sjukskrivningen. Jag kunde ju inte (och kan fortfarande inte) ha handen i rätt vinkel för att det ska gå att sitta vid datorn och skriva med någon reda. Hur jag skriver här? Jag använder diktafon-funktionen i Blogger-appen och pratar in texten, sedan redigerar jag det som blivit fel på datorn....

Men förra måndagen började halsen att fungera igen. Vi satt i karantän till och med torsdagen. Så jag började så sakteliga gå lite promenader med Alyssa och sköta stallet igen. Långsam återhämtning under hela veckan. Jag har gjort mina rehabövningar. Jag har 11 övningar som jag ska göra 5-10 (gör 10 såklart) repetitioner av fem gånger om dagen. En dag körde jag två omgångar på raken för jag låg lite efter med de sista passen. Då upptäckte jag att jag fick bättre effekt av att köra dubbelpass, så efter det började jag köra dubbelpass. Så nu kör jag 11 övningar, 10 repetitioner av varje två varv. Fem gånger om dagen.

Men det går så jäkla trögt! Jag kan inte sträcka ut fingrarna helt, jag kan inte knyta näven och jag kan fortfarande inte vrida upp underarmen. Kommer bara halvvägs...

Kan inte vrida upp mer än såhär

Det börjar kännas lite hopplöst faktiskt. Jag lägger ner så mycket energi på det här och känner att jag får så lite resultat. Irriterande! 

Jag lade upp ett snyftinlägg på Instagram om att jag inte kan vrida upp min hand och fick då en kommentar från en tjej som bröt sin handled en månad innan mig. Hon var i samma läge för en månad sedan och nu kan hon vrida upp handen. Det inger verkligen hopp! Min största utmaning är nog inte att vrida på armen, utan bristen på tålamod. Jag vill ha resultat NU!

I lördags var det äntligen dags för lite bad i spa-badet. Det varma vattnet mjukade upp handleden och jag gjorde sista omgången med övningar i spa-badet med bra resultat! Efteråt kändes handleden så mjuk och fin och den smärtade inte lika mycket. Så jag körde repris på det igår och då fick vi också se lite månsken. Så mysigt!

Månskenet igår!

Jag  börjar känna mig allt mer återhämtad från Coviden nu också och igår gick jag en längre runda med Alyssa i skogen. Så härligt att komma ut och röra på sig! Det är också en viktig del av rehaben! Fysisk aktivitet!

Alyssa på skogspromenad!

I morse släppte Magnus Alyssa på rådjur så hon var ute och drev en bra stund. Därför behövde hon inte mer motion idag. Så då tog jag ut de två andra dragvilliga tjejerna på skogsrunda. Jag har varit lite rädd för att gå med dem eftersom de har dragit omkull mig några gånger. Men allt gick bra och det blev en mysig runda med dem i blåst och solsken.

Drag-tjejerna

Magnus har hjälpt mig att ta på grimma på Kalle och få ut honom ur hagen och nu kan jag faktiskt göra det själv, så nu har vi börjat promenera också. Det blir mycket promenader för mig just nu!

Vi har varit ute tre gånger inklusive idag. Det är nyttigt för honom att komma ut och se världen lite och få röra på sig, ett bra sätt att bygga självförtroende och världsvana tills jag kan rida igen!

Jag ska testa om jag kan få på honom repgrimman också så att vi kan träna lite från marken också framöver.

Så visst gör jag vissa framsteg, men jag blir också så himla trött för minsta lilla och när klockan närmar sig nio på kvällen är jag totalt slut. Sedan sover jag till halv sju, sju nästan varje dag! Jag fattar inte hur mycket jag kan sova! Men det här med att läka kroppen verkar ta rätt hårt och jag är glad att jag är sjukskriven. Jag tänker använda sjukskrivningen till att rehaba så bra det går så att jag får tillbaka min rörlighet och styrka i handen så snart som möjligt!

Kalle på promenad

Eftersom vi satt i karantän förra veckan kunde jag inte besöka arbetsterapeuten i tisdags, utan jag ska dit imorgon istället. Då får jag kanske lite nya övningar...

Gott nytt år!

Idag var det äntligen dags att ta bort gipset. Som jag skrev igår var jag dock lite orolig för hur min arm skulle må under det där gipset. Så jag var rätt så nervös när jag fick komma in till sjuksköterskan som skulle ta bort gipset och stygnen.

Jag talade om för henne att jag hade väldigt ont och hon sa att det kunde bero på att gipset trycker på armen. Och när hon hade fått av gipset kunde hon tydligt se att gipset har du tryckt emot min handledsknöl. Så det var inte så konstigt att jag hade ont. Hon tog också bort stygnen vilket var lite obehagligt men helt okej. Hon sa att läkningen såg bra ut och hon la på ny typ och ett litet bandage över operationssåret.

Jag tyckte att armen såg väldigt smal och ful ut, är det här min arm liksom?

När jag var klar med stygn och gips begav jag mig till arbetsterapeuten. Där gick vi igenom rörligheten i min handled och fingrar. Vi gick också igenom ett träningsprogram med rörlighetsövningar som jag ska göra fem gånger om dagen. Några av övningarna känner jag igen från det jag har gjort tidigare och några övningar har lagts till.

Arbetsterapeuten konstaterade att min största utmaning kommer att bli att vrida underarmen uppåt med undersidan mot mig. Just nu kommer jag bara halvvägs med den övningen. Men jag tänker kämpa på, göra mina övningar och få tillbaka min rörlighet.

De kommande fyra veckorna får jag inte belasta handleden med mer än ett halvt kilo. Däremot ska jag använda handen så mycket det går utan att belasta, det vill säga jag kan hjälpa till med handen i olika situationer, till exempel när jag klä på mig och så vidare.

Jag fick också ett handledsstöd som jag ska ha på mig i princip hela tiden nu i början. Jag ska givetvis ta av mig det när jag tvättar mina händer eller duschar eller gör mina övningar. Sedan ska jag använda det allt mindre. Om en vecka ska jag göra återbesök hos arbetsterapeuten. Då får vi också se ifall jag är redo att börja jobba eller om sjukskrivningen ska förlängas.

Smärtan som jag haft de senaste dagarna har faktiskt släppt nu och allting känns väldigt mycket enklare. Jag kan ha jackor på mig med armen i armen. Jag kan ha handskar på handen. Jag slipper det tunga och instängda gipset. Och jag ska äntligen kunna duscha min arm och klara mig själv i duschen ikväll och framåt.

Eftersom smärtan har försvunnit i princip går allting mycket lättare. Jag tog med mig Alyssa på promenad och det blev faktiskt en riktigt rejäl promenad på drygt 6 km. Och vi gick hela rundan utan någon värk i armen. Så himla skönt!

Ja, det känns faktiskt som om mitt år börjar idag, Så gott nytt år på er allihopa nu kan det bara bli bättre!

Min smala fula arm

Alyssa på promenad

Sista dygnet med gips

Ja nu är jag inne på det sista dygnet med gips. Det är med blandade känslor jag ser fram emot morgondagens besök på sjukhuset. Anledningen till att det är blandade känslor är att det de senaste dagarna har börjat göra ont i min arm igen.

Jag släppte all smärtlindrande medicin i början av förra veckan och det gick väldigt bra, jag kunde fixa stallet med en hand och jag kunde gå ut med hundarna lite kortare rundor utan att få ont någonstans. Men på nyårsafton hände någonting och det började värka i armen när jag fixade stallet. Jag tror att det kan bero på att min arm har blivit lite mindre inuti gipset och att det därför har blivit mer utrymme för handleden att röra på sig.

Igår kände jag mig tvungen att gå på smärtlindring igen. Det gör inte ont när jag ligger och vilar mig i soffan eller när jag sover utan det är så fort jag rör på mig och anstränger mig lite grann som det börjar värka i handleden. När jag fixar stallet och är ute med hundarna är det ju inte så att jag använder vänsterarmen. Men av någon anledning så gör det ändå ont när jag har varit igång ett tag.

Så därför känns det lite oroligt att ta av gipset imorgon. Jag har lite svårt att förstå hur jag ska kunna ha armen utan gips utan att det gör vansinnigt ont. För gipset skyddar ju armen och handleden väldigt väl.

En annan sak som oroar mig lite grann är det faktum att jag inte kan vrida upp undersidan av armen mot mig. Jag hoppas ju att det beror på att gipsat hindrar mig. 

I alla fall så är det ju det som kommer att ske imorgon, de kommer också att ta bort stygnen som jag har efter operationen och direkt efter jag har gjort det ska jag gå till arbetsterapin och få ett antal övningar som ska göras framöver.

Sedan är det så att jag inte får belasta handleden någonting överhuvudtaget kommande fyra veckor.

Jag är helt övertygad om att det kommer att bli jobbigt de första veckorna utan gipset när handledaren är helt oskyddad från yttre påverkan. Jag ska förvisso få ett handledsstöd men det lär ju inte skydda alls lika mycket som gipset.

Ja ja, det blir säkert bra till sist det här men just nu är det väldigt jobbigt med all smärta och att inte kunna göra saker som vanligt. Jag ser väldigt mycket fram emot den dagen då saker och ting börjar återgå till det normala igen.

Min stackars gipsade arm