Sidor

onsdag 30 september 2015

Klaustrofobi!

Igår fick jag mail från simtränaren om att vi fick lite extra träningstid idag från kl 17. Jag tänkte att det skulle passa bra så att jag slapp simma sent ikväll.

Om det var kaos i lördags i simhallen så var det ungefär likadant idag! Kö till duscharna. Fullt med simskolebarn och påklädda mammor som försökte duscha dem utan att själva bli blöta. Vilket konststycke!

I bassängen var det också trångt trots fyra utlovade banor. Tre av de fyra banorna var ockuperade av supersnabba simmare, så där kände jag inte att jag platsade.

Jag hittade däremot en kille som var med på kursen i våras och hoppade ner i hans bana. Det visade sig senare att han hade börjat simma i medleygruppen som är snäppet över min nivå, men det fick gå.

Dock hoppade det i tre personer till (från medleygruppen)så vi var fem st på samma bana.

Det funkar sådär för mig. Jag blir stressad av att veta att de simmar ikapp mig och vissa övningar som stod på träningsschemat kunde jag ens inte göra för att det går alldeles för långsamt för mig (typ bensparkar utan fenor).

Så det fick bli lite som det blev. Körde iaf benspark med fenor och lite armtag med dolme. Körde även crawl med och utan fenor. Lite lättare i en kort bassäng.

Tappade räkningen på antal set, men fick ändå ihop ett hyfsat träningspass.

Dock kommer jag att hålla mig till att träna på vuxenkvällarna i fortsättningen. Det är så mycket lugnare då!

Jag avskyr verkligen trängsel och den ljudnivå som är när det är full fart på simskolor och simklubbsträningar! Blir så stressad! Trängseln får mig att tappa fokus och jag blir spänd, får en klaustrofobisk känsla. Och simning handlar ju om att slappna av, så det blir inte bra.

Nä, efter varje sådan upplevelse blir funderingarna på egen simbassäng aktuella igen. Hade inte pengar varit en fråga så hade jag haft en egen pool för länge sedan!

måndag 28 september 2015

Lidingö tjejlopp race report

Igår var det så äntligen dags för första delen i min Tjejklassiker, Lidingö Tjejlopp. Jag tycker att jag har förberett mig bra genom att springa i den kupering som jag hittar här hemma och tycker att det har funkat rätt bra. Springer jag Obbhultvägen mot Åkulla stiger det rätt bra första kilometern och sedan har jag ju tacklat Flähultsbacken efter 4 km som är både lång och har ganska bra lutning. Samt avslutat med att springa upp i Obbhultskogen där det också lutar rätt bra.

Men på något sätt känns det som om det inte spelar någon roll hur man förbereder sig, för Lidingö är annorlunda. Helt annorlunda.

Emma och jag tog oss med bilen ut till Lidingö vid 12-tiden för att i lugn och ro hinna hämta nummerlappar och ta oss till starten. Det var inga problem att parkera, där var gott om plats, men det var väldigt mycket folk i rörelse. Det hade ju varit knattelopp på förmiddagen så det var väldigt mycket kryssande mellan barn och barnvagnar när vi gick bort till Grönsta.

Emma förbereder sig på Lidingövallen
På Grönsta var toaköerna enorma och vi var glada för att ha nyttjat bajamajorna vid Lidingövallen innan vi gick till starten. Vi bestämde en träffpunkt efter loppet och sedan stack jag in i startfållan, ca tio minuter före start.
Snart start!
Startskottet gick och jag höll mig på högerkanten för att kunna parera när banan smalnade av och första backen kom. Det gick lätt upp för backen, men pulsen steg ju ganska direkt och efter en sådan rusning är det svårt att hitta en rytm. Det gick upp och det gick ner, hela tiden, nästan aldrig platt.

Efter någon kilometer hade jag ett rejält håll i höger sida och det började bli riktigt tufft. Men jag slet på och bestämde mig för att jag ska minsann springa upp för Abborrbacken, vilket jag började med, men efter ca 200 m så tog energin i benen slut och pulsen var skyhög. Det var bara till att gå. Och jag förbannade den där backen som aldrig tar slut! BLÄ!

Efter det blev jag ännu tröttare och började också bli irriterad på att orken inte var där som jag ville och jag fick gå i flera uppförslut. Jag ville i princip spränga varenda backe efter det! Emma och jag döpte om Abborrbacken till "Abortbacken", då hon stavade fel när vi var på väg hem. Men det kändes så passande igår :).

När så Karins backe kom så trodde jag nästan att jag inte ens skulle komma upp överhuvudtaget eftersom benen i princip lade av helt. Men jag kämpade på uppför och sedan sprang jag i princip resten av sträckan. När jag såg utförslutet mot mål sprang jag på ordentligt och spurtade förbi flera stycken på väg in i mål!

Det var så skönt att få komma i mål och få sluta springa! Det var verkligen helt vedervärdigt att springa igår. Min enda tröst var att en mil inte är så fasligt långt iaf.

Jag minns inte att den sista milen var så hemsk förra året och jämförelsevis känns det som om det var värre att springa igår. 

Men det är en väldigt tuff bana och det är svårt att hitta en rytm när det är så kuperat hela tiden så egentligen gjorde jag nog ett rätt bra lopp ändå. Jag hörde att någon sa att man kan lägga på ungefär tio minuter på sin vanliga miltid och om det stämmer är jag nöjd med mina 1:05.

Jag fick ju min medalj och jag har klarat av den första delen i Tjejklassikern och det känns jättebra!



Snygga medaljen!
Efter loppet fick jag vänta i ca en timme innan Emma kom i mål. Hon startade ju en timme efter mig och sprang på ungefär samma tid.

Vi satte oss direkt i bilen och drog hemåt när vi var klara. Det gick förvånansvärt smidigt att ta sig från Lidingö och ner genom södra delen av Stockholm och vi körde på förväntad tid enligt GPS:en. Vi stannade endast en gång för toabesök. 

Strax innan kl 22 lämnade jag Emma i Varberg och kom sedan hem vid 22:15. Då var det rätt gött att få ställa sig i duschen och sedan gå och lägga sig! 

I morse var jag rätt trött och tog lite sovmorgon. Det behövdes verkligen! Det känns nästan som om man inte haft helg. Tur att veckorna går så snabbt att det snart är helg igen!

Inte på humör

Måndag igen och en dag som har bjudit på härligt höstväder med strålande sol. Tyvärr har ju större delen utav dagen tillbringats inomhus på jobbet, men efter jobbet var det ju några ljusa timmar kvar att nyttja.

Jag tog in hästarna. Idag följde Pelle och Lettan med, men jag fick först baxa in Bosse i boxen och sedan gå ut och hämta dem, eftersom de inte orkade gå hela vägen:)
Jag gjorde i ordning Bosse. Tog bort två söm som hade krokat ur. En höger fram och en höger bak, där sömhuvudet hade slitits av. Ja, jag får verkligen hoppas att skorna sitter kvar några veckor till!

Jag hade förberett lite i paddocken med tre bommar in på diagonalen och tre bommar ut från andra diagonalen. Bra travövning för att få mjuk häst. Och så går den att variera lite hur som helst också.

Jag lade även fram tre travbommar på ena långsidan med ett kryss bakom. Tänkte att det kunde vara nästa steg att ta.

När vi kom ut i paddocken var Bosse ganska pigg i skritten och avslappnad och fin. Han skrittade på riktigt bra!

När jag skulle börja trava så gick han emot väldigt mycket och ville nästan stanna istället. Jag fick fram honom och så travade han på. Körde över diagonalbommarna på lite olika sätt. Lyckades fatta vänster galopp (som han har lättare för), men när jag provade igen så blev han lika motvillig igen.

Det konstiga var att han var inte jätteintresserad av att lyssna på förhållningar heller och ville inte sakta av när han väl hade börjat trava. Väldigt skumt.

Eftersom han inte hade någon ärlig bjudning i traven och galoppen så struntade jag i krysshindret och avslutade med att skritta av på lång tygel (där han hade bra energi igen).

Han var inte alls med på noterna idag. Jag funderade såklart på vad det kunde tänkas vara, men han var ju hel och ren överallt så jag misstänkte ingen skada.

Men så tog jag av sadeln och då såg jag att skruven och hylsan som håller ihop framvalvet på sadeln var borta. Skruven hittade jag i sadelkammaren, men hylsan hittade jag inte. Så sadeln kan ha varit obekväm för honom när det inte varit helt i ordning. Så nästa ridpass blir det Pelles sadel istället så får vi se ifall det hjälper.

Det är ju inte första gången han är motvillig, men det brukar mest vara i sidorna, inte när han ska gå framåt och då brukar det också gå över rätt så snart. Hjälper det inte med sadeln får vi väl ge oss ut i naturen och hitta lite naturlig framåtbjudning!

Inte på humör idag!

söndag 27 september 2015

Lidingö tjejlopp

Kom i mål. Ville spränga alla backar efter "Abortbacken". Klockan registrerade ny maxpuls på 191 slag. Kanske inte var så konstigt att det kändes jobbigt. Nu vill jag bara sova! Racerapport kommer imorgon. Lite siffror kommer nu!


lördag 26 september 2015

På plats på andra sidan av Sverige

I morse hade jag lagom med tid för att hinna få med mig alla grejer innan jag for in till Håstens simhall och första träningen med fortsättningscrawlen.

Det var verkligen en upplevelse. Först och främst var det betydligt tuffare tempo än vad jag är van vid. Det var inte mycket vila mellan övningarna och vi körde lite alla möjliga övningar. Bensprattel utan fenor med platta (så tråkigt för hur jag än gör blir jag aldrig bättre på bensprattel och jag tar mig knappt framåt). Ren crawl utan hjälpmedel (går sådär, hade nog varit bra att tränat på det tidigare i veckan då jag upplever att jag får lite sämre vattenläge i sötvattnet.

Redan efter en kvart var jag så varm att jag svettades i vattnet och tänkte att detta blir en lång timme. Men vi körde vidare med fenor och då gick det bättre. Sedan körde vi dolme och då kunde jag äntligen slappna av och bara dra på med mina armtag. Jag var till och med snabbare än några andra i gruppen (wihoo).

Det blev dock lite stressigt på slutet då jag ville dra vid tio för att komma vidare mot Stockholm.

Det var väldigt många aktiviteter som pågick i simhallen medan vi var där. Olika träningsgrupper överallt, babysim och allt möjligt. Det var folk överallt och en väldigt stökig miljö, hög ljudnivå (och då har jag ändå öronproppar när jag simmar som dämpar ljudet). I duschen var det kö, men jag kom in rätt snabbt ändå, men sedan var det trångt i omklädningsrummet med folk överallt.

Jag trivs verkligen inte i den typen av miljö! Det är väldigt uppenbart att det behövs en betydligt större simhall i Varberg! Simintresset är stort och simklubben tappar bara fler och fler tider när kommunen går in och tar för sig.

Men det är väl bara till att stå ut och hoppas att förstudien om ny simhall visar att en 50-metersbassäng är det som ska byggas och att bygget påbörjas snart!

Efter den kaotiska upplevelsen i den minimala simhallen for jag vidare till Emma och käkade lite frukost innan vi styrde kosan mot Prästvik där vi ska bo i natt.

När vi kom hit installerade vi oss och fixade lite käk innan vi landade i soffan och äntligen kunde ta det lite lugnt. 

Några timmar framför TV:n innan ögonen började gå i kors och nu känns det som om det är lagom att gå och lägga sig.

Hoppas på en god natts sömn och en pigg morgondag då jag påbörjar min Tjejklassiker på Lidingö!


fredag 25 september 2015

Stressig dag mot Lidingö!

Ojojoj vilken dag! Det har varit full fart idag! Från det att klockan ringde vid halv sex i morse till nu!

Full fart på jobbet, mail, möten, telefonsamtal och så fixade jag fredagsfrukost. Puh!

Efter jobbet full fart in till Varberg och köpa mat till kvällen samt en sväng om systemet.

När jag kom hem var det bara till att ge sig ut o klippa gräset och sedan in och fixa käk. Det tog lite lång tid med käket, men nu har jag fulladdade matlådor inför helgen.

Efter att ha ätit så var det dags att börja packa. Komma ihåg allt, förbereda för morgondagen.

Morgondagen börjar i simhallen på morgonen, första passet i fortsättningskursen. Fick mail om schema för veckan kl 18:15 ikväll och ombads läsa på. Sorry, men jag har liiite annat att göra just ikväll...

När simningen är avklarad drar jag till Emma och käkar frukost nr 2 innan vi styr kosan mot Stockholm.

På söndag påbörjar jag min Tjejklassiker då jag springer Lidingö Tjejlopp. Ska bli så himla kul! Känner mig verkligen laddad för detta!

Nu tror jag att jag har lyckats packa det som går att packa idag. Imorgon ringer klockan halv sju så att jag har gott om tid och slipper stressa. 

God natt!

onsdag 23 september 2015

Kass början - fantastiskt slut

Denna dag hade jag planerat att jobba hemifrån. Ett skönt break från den vanliga arbetsveckan och tid att få sitta i lugn och ro och jobba.

Först hade jag tänkt att springa före frukost, men det var så mörkt och regnigt ute, så jag skippade det och gjorde istället frukost, satte mig vid köksbordet och skulle plocka upp datorn ur väskan och sätta igång att jobba. Det var bara det att det fanns ingen dator i väskan! JAG BLIR SÅ TRÖTT PÅ MIG SJÄLV!

Först funderade jag på ifall det fanns något jag kunde jobba med ändå, men kom på att jag hade dokument som skulle iväg på arbetsflöde, så det var ju inte att tänka på. Bara till att äta upp frukosten och köra till jobbet i alla fall.

Jag fixade med dokumentet och lite annat fram till lunch och sedan tog jag med mig datorn hem för att jobba vidare.

Det blev en riktigt fin dag, solen sken och det var varmt och skönt ute. Så när jag var klar med jobbandet gick jag ut i stallet för att hämta Bosse Bus.

De andra hästarna ville inte följa med, så de fick vara kvar i hagen. Bosse var lite orolig över att vara själv, men det var mest att han gnäggade lite, annars gick det bra. Jag var lite fundersam på hur han skulle reagera när vi kom ut i paddocken och han såg de andra hästarna, men det var ingen stor grej det heller.

Vi körde övergångar, volter, skänkelvikningar. En del travjobb och galoppjobb. I höger varv hade han lite svårt för att fatta galopp, men när han väl fattade så galopperade han jättefint.

Där var en vattenpöl i nedre änden av paddocken, men det var ingen tvekan över att doppa hovarna där! Tyvärr betydde ju det att det blev gruskladd överallt. På sadelgjorden, bröstan, tränset (när han skubbade sig mot benet). Och såklart på Bosse. Benen, magen och bringan.

Det blev ett bra pass även idag och det känns så kul att vara igång igen. Nu får jag se ifall jag hinner rida på fredag också eftersom helgen ska tillbringas i Stockholm.

Efter ridturen släppte jag ut Bosse i hagen och han raceade hela vägen upp till Hästabacken och kompisarna. Jag höll tummar och tår för att det inte skulle flyga av några skor...

När jag var klar i stallet var det fortfarande lite kvar av kvällen så jag bytte om och tog med mig Selma ut på en löptur.

Vi sprang upp mot grushålan, sedan mot 153:an och in mot Stensared och sedan tillbaka. Det kändes helt fantastiskt bra att springa idag! Fullt av energi i kroppen och bara så härligt att springa! Det var soligt och helt vindstilla ute. Så underbar kväll!

Lyckades snitta på 5:40 min/km utan att det kändes överdrivet ansträngt. Känns bra inför Lidingö!

Statistik från rundan!

tisdag 22 september 2015

Äntligen nöjd!

I somras, sista veckan på semestern gick jag till en ny frisör. Jag har haft lite problem med att hitta en frisör som jag trivs med. Det är faktiskt flera år sedan jag gick så där nöjd från frisörsalongen.

Jag såg fram emot att få fräschat till håret och en snygg frisyr som funkar både utsläppt och uppsatt.

Det hela började med att hon inte presenterade sig, ifrågasatte ifall jag VERKLIGEN behövde tvätta håret innan klippningen trots att håret inte var tvättat på några dagar och fett av sololja som av misstag hamnat i håret. Jag fick iaf övertalat henne till att tvätta håret och det gjorde hon utan att säga ett ord mer. UNDER HELA KLIPPNINGEN!

Hon sa verkligen INGENTING. Det var ingen dialog om hur kvaliteten på håret är eller hur det brukar bete sig eller hur hon uppfattade mitt hår. Hon såg dessutom ut som om hon befann sig på värsta stället i världen. Jag tyckte faktiskt lite synd om henne...

Hon ägnade ca 5 minuter åt att klippa håret och hon tog mer på längden än jag hade sagt, samt rörde inte det uppklippta håret som var mest slitet.

Sedan ägnade hon ca 45 minuter åt att applicera mängder med olika produkter (utan att fråga om det var ok eller berätta vad det var hon stoppade i håret), slita och dra i det med en rundborste samtidigt som hon försökte föna det torrt. Mitt hår är rätt svårtorkat, så det tog ju sin tid.

När hon var klar sprang jag nästan därifrån för att slippa bli utsatt för någon mer omild behandling. Och med ett hår som kändes ännu värre än före klippningen. Det såg verkligen inte klokt ut! Bara till att ha det uppsatt i fortsättningen.

Kanske borde jag ha klagat och sagt att jag inte var nöjd, men den här tjejen var väldigt ung, vet inte ens ifall hon hade slutat gymnasiet och hon såg verkligen ut som om hon hatade sitt jobb. Jag insåg att det inte skulle vara någon idé att klaga, för hon skulle ändå inte kunna ta till sig kritiken på ett vettigt sätt och jag kände att det inte var värt att säga något.

Så jag bokade istället en ny tid hos en ny frisör. Sex veckor senare så att håret hann växa lite iaf.

Idag var det alltså dags att gå till en ny salong och en ny frisör som jag inte provat tidigare.

Vilken skillnad! Glad, trevlig och pratsam var min nya frisör. Och dessutom otroligt professionell! Jag talade om hur det hade gått för sex veckor sedan och förstod direkt vad hon skulle göra med mitt hår. Hon frågade ifall jag ville ha det tvättat och sedan hade vi en dialog om hur jag upplever mitt hår, hur hon såg på det och hur hon skulle klippa för att få till en bra frisyr.

Hon lade mest tid på att klippa igenom hela håret ordentligt och sedan torkade hon det och gjorde i ordning det. Redan när hon gjorde det kände jag skillnad för håret var inte så motsträvig och det var inte så trassligt när hon borstade igenom det.

Det blev riktigt bra och jag blev så himla nöjd! Så glad att jag ÄNTLIGEN kunde gå ifrån frisören och känna mig sådär fräsch och snygg som man gör när man fått en riktigt bra klippning.

Tänk vilken skillnad det kan vara på olika frisörer! Jag vet ju vart jag ska gå nästa gång. Och även vilken salong jag aldrig någonsin kommer att gå till, än mindre rekommendera någon annan att gå till!

Uppe på hästryggen igen!

Igår kväll kom jag upp på hästryggen igen. Bosses skor satt kvar -JIPPIE! Även denna gång blev det lite lätt träning i paddocken.

Han var lugnare än i lördags och lite mer samarbetsvilig. Lättare med övergångarna både framåt och tillbaka. 

Testade lite galopp oxå. Han blev lite ivrig i högergaloppen och skulle skjuta rygg, men i vänster gick det lite bättre. Duktig kille även denna gång!

Jag konstaterade att jag faktiskt hinner rida på kvällen om jag kommer ut senast kl 18. Så igår hann jag både laga mat och äta före.

Så nu satsar jag på att hinna rida två kvällar i veckan tills det blir vintertid. Bör funka med bra planering!

Fick en härlig bild på hur det ser ut när jag har ridit och varit inne i sadelkammaren med tränset. Då vet grabbarna att det kommer godis och öronen spetsas så mycket att de nästan slår ihop :)

Godisgrisarna!

söndag 20 september 2015

Rullskidor i Falkenberg

Söndag är numera rullskiddag för mig och Älsklingen. Den här gången ville vi åka någon annanstans än där vi brukar åka. Så jag tänkte att det kunde vara fint att åka nedåt Falkenbergshållet och kustvägen där förbi Glommen och Olofsbo.

Vi parkerade vid minigolfbanan i Rosendal och så knäppte vi på oss rullisarna och drog iväg.

Först åkte vi på kustvägen. Det var rätt lugnt med trafik där och när vi kom till Glommen så blev det ju nylagd cykelbana. Riktigt fint!

Det var väldigt platt och lättrullat. Lagom mycket vind och solsken. Det var lite varmt med min tunna jacka på.

Längs med vägen fick vi syn på ett gäng alpackor. Inte så ofta man ser sådana! De är ju så himla söta!

Alpackor
De tyckte nog att vi var helknasiga:).

Lång fin cykelbana!
Vi stakade på och till sist var vi på väg att korsa industritågspåret. Men då talade jag om för Älsklingen att vi hade varit ute i en timme och hade lika långt tillbaka, så då beslutade vi oss för att vända.

Det var medvind tillbaka, men det kändes som om det lutade lite mer uppför. Det kan förklara varför det var så lättrullat åt andra hållet. Men vi höll ändå ihop rätt bra, tycker jag.

Dock så blev mina fötter väldigt stela, speciellt vänsterfoten och jag såg att den rullskidan lutade lite utåt. Jag försökte slappna av i foten, men efter 15 km började det göra ordentligt ont. Dessutom blev jag så stel att jag inte riktigt kunde parera med fötterna lika bra som annars.

I Glommen stannade jag och stampade lite för att få igång fötterna igen så jag kom lite på efterkälken. När vi återigen lämnade cykelbanan och åkte på kustvägen så var vägen lite svängig och plötsligt for min högerskida ner i gruskanten och vurpan var ett faktum! Jag försökte kasta mig åt sidan för att slippa landa på asfalten och landade istället i ett dike med huvudet nedåt. Jag låg där och sprattlade med skidorna i luften...

Det måste ha sett hysteriskt roligt ut! Det kom en bil och stannade. Två trevliga tjejer frågade hur det hade gått med mig. "Vi såg när du trillade", sa de och jag skämdes, bedyrade att det gått bra och tackade för omtanken. 

Efter att ha legat där i diket (som var ganska djupt, men som tur var utan vatten) och sprattlat ett tag insåg jag att jag var tvungen att ta av min skidorna för att komma upp igen. Så av med dem och sedan var jag uppe på vägen igen.

Sedan var det några sega och jobbiga kilometer kvar innan vi nådde bilen. Då var jag ordentligt mör! Drygt en halvmara på rullskidor känns i kroppen när man tidigare har åkt 13 km som längst. Men det känns ändå bra att överkroppen orkar med hela vägen. Det är mer att jag blir trött i hela kroppen och får svårt att hålla balansen och kunna parera på skidorna. Men det är ju en träningssak det också!

I bilen såg jag att byxorna gått sönder och att det blödde på knäet efter fallet.

Trasiga byxor och blodiga knän
Det kunde såklart gått mycket värre, så jag tyckte att jag hanterade den vurpan rätt bra ändå. Man lär sig mer och mer för varje gång och blir mer och mer stadig på skidorna. Och det går ju verkligen framåt med överkroppsstyrkan. Jag börjar mer och mer se fram emot att få köra Tjejvasan och framför allt så ser jag fram emot att få åka skidor på snö!

Men först ska Lidingö Tjejlopp springas! Bara en vecka kvar nu!

Dagens runda
Älsklingen har också fått upp farten och nu snittar vi strax under timmen per mil, vilket är jättebra! Då behöver man inte vara orolig för att några snören ska dras och att man inte får passera mållinjen där i Mora om några månader!

fredag 18 september 2015

Hej!

Mitt namn är Garboso och jag är den där Drummel-hästen min Matte snackar om hela tiden. Jag är också känd som "Bosse", "Bosse Bus", "Herr Sur" och "Herr Bus". De flesta namn baserade på mina egenskaper. Ja, jag gillar ju att busa med folk, sno saker som jag når från min box osv. Och så har jag ju ett fruktansvärt box-humör. Jag hugger mot alla som kommer för nära! Och ibland får jag in riktigt bra hugg på Matte, men då gäller det att snabbt springa in och gömma sig i hörnet på boxen, för då blir hon faktiskt rätt arg... Jag gillar också att jaga folk och hundar ur min hage, den går ingen levande ifrån ifall jag får bestämma!

Jag är född 2006, alltså snart tio år och börjar bli vuxen nu. Fast jag beter mig ju som en valpig unghäst fortfarande!

Jag älskar att vara ute i skogen och springa. Helst galopp ska det vara. Men ibland är jag lite lat också och låtsas att jag gå i slow motion. Man ska inte anstränga sig mer än man behöver!

Älskar skogen!
Denna sommar har jag blivit lite tjock (säger Matte, alltså, själv tycker jag att jag är lika snygg som alltid!). Så Matte hade som ambition att sätta igång mig på allvar igen efter alla år med vila. Men det är ju så skönt att bara gå och dra i hagen, göra som man vill, stå och sova och dra lite race när man känner för det. Så jag var ju tvungen att komma på ett bra sätt att slippa bli motionerad och istället få fortsätta att tillbringa all tid i hagen...

Jag trivs bäst här...
Så jag tog mig en funderare. Snackade lite med min bästa vän, Pelle...

Hur ska jag slippa bli motionerad?
Så kom vi på det! Jag tar av mig skorna! Då kan ju Matte inte rida mig! MOAHAHAHAHA! (Tyvärr är inte Pelle lika duktig på att ta av sig sina skor, så han har fått lite motion istället för mig emellanåt)

Sagt och gjort! Denna sommar har jag dragit av mig mina skor på löpande band. Framskor, bakskor, jag en gång hade jag bara en sko kvar:). Så himla kul! Och jag har i lugn och ro kunnat vila mig i hagen. Dessutom har mina hovar nästan trasats sönder av allt skoavdragande så nu har min Hovis knappt en chans att spika fast nya skor!

Såhär ser mina hovar ut efter ett antal skoavdragningar
Tyvärr var Hovis här idag och slängde på två framskor på mig. Så nu är har jag fullt antal skor på mig och Matte kan sätta igång och träna mig igen. Hmmm, hur ska jag lösa detta?? Det är ju lite svårt att få av sig skorna nu när de sitter så hårt...

Jag får fundera på det ett tag. Som hämnd passade jag på att bajsa i den fina "bajs-hyllan" som jag har i fönstret i min box. Jag vet ju att Matte HATAR det... MOAHAHAHAHA!

Bajs i fönstret, sååå fint!


onsdag 16 september 2015

Supertusingar

I morse var jag lite förvirrad när jag skulle till jobbet och glömde både yoghurt och frukt hemma, så det blev en lite energilåg dag.

Men när jag kom hem slängde jag ihop en köttfärssås och slängde i mig. Började uppgradera datorn till Windows 10 och väntade på att smälta maten så att Selma och jag kunde ge oss ut och springa i regnet.

Jag hade, smidigt nog, ett intervallpass med supertusingar sparat i min fantastiska Garmin 920 xt. 

Supertusingar betyder att man springer 400-300-200-100m med 30 sekunders vila mellan varje sträcka och sedan två minuter set-vila. Detta upprepade jag alltså fem gånger.

Detta är väldigt svårt att hålla i huvudet, så därför är det guld värt att ha en klocka som talar om när man ska springa och när man ska vila.

Även 2 km uppvärmning och efterjogg tills man trycker på lap-knappen låg inprogrammerat.

Det kändes lätt och kul att springa idag! I princip alla sträckor sprangs under 5-minuterstempo, vilket jag inte har varit i närheten av på länge! Sista hundringen kom jag faktiskt ner under fyra. 

Jag är jättenöjd med passet! Dock ska jag försöka komma ihåg att ta på mig reflexväst nästa gång jag springer på kvällen. Jäklar vad mörkt det blev och det snabbt! Hösten är nog här ändå...



måndag 14 september 2015

Läskigt tandläkarbesök

Efter jobbet var det dags att gå till tandläkaren för den årliga undersökningen. Ända sedan jag gick i högstadiet och en obehaglig tandläkare med håriga fingrar (han använde inte handskar) lurade mig att borra utan bedövning har jag avskytt att gå till tandläkaren. Och avskytt ännu mer att behöva borra.

Lyckligtvis har det inte blivit så mycket borrande de senaste åren, så nu övertalade jag mig själv att det minsann inte alls skulle vara farligt att gå dit idag.

De röntgade tänderna i vanlig ordning och så kom tandläkaren in och petade och kollade på tänderna. Han hummade lite och jag undrade vad som var på gång. Så talade han om att jag hade ett hål i min visdomstand i höger underkäke. VE OCH FASA! -Ska vi ta det med en gång? frågade han och jag sa först nej. Tänkte att jag inte fixade det idag. Men så tänkte jag att det är ju ännu värre att behöva vänta på en tid och ha det framför sig. Så jag gick med på det mot att de bedövade allt som gick att bedöva.

Sagt och gjort. Jag låg där och skakade i tandläkarstolen medan tandläkaren bedövade, borrade och grejade. FAN, vad jag hatar det! Men det gick ju faktiskt rätt bra ändå. Det kändes ju inte alls, så det värsta var egentligen bedövningen och ljudet.

Jag överlevde alltså och gick därifrån på darriga ben med ett ansikte som kändes halvt lamt.

Så när jag kom hem fick jag hålla mig till flytande föda, för att inte riskera att bita mig i tungan eller kinden. Smoothie fick det bli och det gjorde ju inget, för det är ju rätt gott :)

Mumsigt!
Sedan kunde jag ju inte låta bli att springa en runda. Förra veckan sprang jag ju i blindo, då en av mina kontaktlinser gick sönder och jag inte hade någon extra och inte ville springa med glasögon. Jag såg skarpt ungefär en meter framför mig.

Så jag tänkte att idag får jag testa att springa med bedövning. Inte förrän jag nästan var hemma och benen började kännas egendomligt trötta insåg jag att det kanske inte var så bra att springa med bedövning.

Jag avbröt och gick sista 500 m hem och sedan kände jag mig lite lätt yr när jag gav hästarna vatten. 

Vet inte om det berodde på bedövningen eller på att jag var lite låg på energi, men benen var rejält trötta. Kanske var det gårdagens rullskidpass som gjorde sig påmint. Det kändes iaf bra att springa tills jag kom till en backe efter sex kilometer. Så det var nog inte så farligt!

söndag 13 september 2015

Rull-söndag

Idag "tvingade" jag med Älsklingen ner till Läjet med rullskidorna. Vi ställde bilen hos hans mor och så rullade vi mot Galtabäck. På småvägar med lite trafik innan vi gav oss ut på gamla E6:an. Jag trodde att det var cykelled hela vägen, men jag misstog mig. Där det var cykelled var det nämligen lite mer utrymme för oss i vägrenen.

Men det var inte någon lång sträcka som inte var cykelled, så det gick rätt ok ändå, även om jag svor några gånger åt idioter som körde nära förbi i hög fart! Jag har så svårt att förstå att man har så lite respekt för andra människors liv. Varför det är så svårt att bara sakta ner och hålla avstånd?

Vi överlevde iaf så att vi kunde svänga in på vägen som går förbi Oloflarsgård. Där var det ju ingen trafik iaf. Vi rullade på mot Moarna och sedan tog vi cykelvägen. Skönt att slippa trafik helt!

Vi avslutade med att köra tillbaka över Galtabäck. 13 km fick vi ihop. Det blåste rätt ordentligt, men jag tyckte att det gick bra ändå. Sist jag körde i blåst upplevde jag att stavarna for omkring lite okontrollerat. Men idag kände jag inte av det alls. Jag höll väl lite bättre i stavarna den här gången.

Det var rätt gott att få lite mat när vi var klara. Det satt verkligen som en smäck!

Överkroppsstyrkan börjar bli bättre och jag hade mycket väl kunnat köra en längre sträcka. Det svåra är att få ihop platta sträckor, eftersom vi inte är så bra på att åka nedförs i backarna. Det blir lite väl äventyrligt än så länge. Men med ett rullpass på vardagarna så länge det är ljust på kvällarna och ett lite längre pass på helgerna så ska jag nog kunna ta mig igenom Tjejvasan. Jag hoppas även på att det blir en lång vinter med mycket snö så att vi kan träna mycket hemma!


lördag 12 september 2015

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

Idag hade jag planer på att hinna rida innan fälttävlans-EM drar igång på svtplay.se. Så jag gick upp i tid, åt en god frukost och gick ut och hämtade hästarna. Då hade naturligtvis herr Bus dragit av sig båda framskorna! Jag blir så trött!

Förra torsdagen var hovis här och slängde på en framsko som Pelle hade tappat och hon passade då på att kolla över Bosses skor också. De satt som en smäck. I onsdags kollade jag dem och de satt kvar. Men idag, när man tänkte rida, ja då hade de minsann försvunnit!

Jag tog iaf in Bosse. De andra två ville inte följa med, så de fick vara kvar i hagen. Jag tog lite bilder på hans hovar som jag skickade till hovis när hon undrade hur trasiga de var...

Vänster fram på utsidan

Höger fram på insidan

Höger fram på utsidan

Vänster fram på insidan
Som det framgår av bilderna så går hovarna sönder varje gång han tar av sig skorna och så blir det mindre och mindre att sätta sömmen i för hovis. Ond spiral alltså. Jag får väl dock vara glad att han iaf inte är särskilt benägen att få hovbölder och skit!

Så jag friserade honom lite, klippte manen och pannluggen. Borstade honom. Sedan gick jag och hämtade Pelle och Lettan. Jag tänkte att jag får ägna mig åt Pelle istället. Så jag borstade och gjorde i ordning honom. Klippte hans lurviga öron:). Och så gick vi ut en runda. Selma fick följa med.

Pelle var så seg och slö. Vi gick bara upp till Linnarp och ned till banvallen och tillbaka. Han flyttade sig knappt framåt. Jag travade honom lite för att lyssna ifall han var ren. Och det lät rätt bra, tyckte jag.

Nu har jag släppt dem i den lilla hagen bakom garaget. Där fanns lite gräs för dem att beta. Jag ville inte släppa dem där i somras när det var som mest blinningar, för där har de inte en chans att freda sig från dem. Så nu blir det mindre risk att Bosse fläker hovarna ännu mer och så tar det betydligt kortare tid att hämta dem! 

söndag 6 september 2015

Lite småprojekt...

Efter förra helgens genomgång av trädgården med våra trädgårdsgrannar så har det blivit mycket fokus på just trädgården.

Igår röjde vi lite buskar. Nere i köksträdgården och runt gärdsgården mot vägen. Idag körde Älsklingen undan allt ris. Det blir ju så jäkla mycket, trots att det egentligen inte var jättemycket vi röjde. Så gött att ha grejer och köra bort det med!

Vi klippte också gräset, vilket verkligen behövdes efter en veckas regnande!

Det är rätt knixigt att klippa gräset i köksträdgården med stenpallarna och annat som är i vägen.

Så nu var jag trött på det och bestämde mig för att lägga stenen runt växthuset. Det skulle vi ju ha gjort när vi byggde det, men så blev ju Älsklingen sjuk och det blev inte av.

Jag gjorde vad jag kunde med underlaget och trodde att jag fått det bra. Men när jag hade lagt plattorna framför växthuset så såg det för jävligt ut. Det där med underarbete är verkligen inte min grej. Jag har inte tålamod till att greja tills det blir perfekt. Och sedan blir det kattskit av det istället.

Så jag fick kalla in experthjälp; Älsklingen. Det finns inte mycket den mannen inte kan. Han körde dit mer stenmjöl och ordnade till det så att det blev jämnt och fint. Runt hela växthuset. Sedan var det bara för mig att lägga ut stenen!

Det blev den röda stenen. Jag hade först planer på att växla med den röda och den grå stenen. Men det är ju olika storlekar på dem, så det blev mycket enklare att få ihop det så att det blev bra runt om.

Att lägga sten är ett jäkla slit. Släpa sten, ligga på knä. Gå upp för att hämta sten, sedan ner på knä igen. Men det flöt på rätt bra när jag väl hade fått ett bra underlag. Och jag hade sådan tur att stenen räckte precis! Det blev bara ett fåtal över. Så hela stenläggningen blev faktiskt klar! Så gött!

Blev rätt bra ändå:)
Nu ska det bara ner stenmjöl i skarvarna, sedan är det helt klart! 

Allt gräs som syns på bilden hitom gärdsgården i bakgrunden ska bort och ersättas med grus. Då kommer det också att bli lite rakare och finare kanter.

Så idag har varit en sådan där dag som man har när man har projekt. Man håller på så länge solen är uppe och när man är klar så värker hela kroppen och man vill bara ligga ner. Men det är rätt gött att hålla igång ändå:).

Söndagstur i Åkulla

Det har inte blivit jättemycket löpning denna vecka heller. Det har helt enkelt inte blivit läge för det.

Men idag kom äntligen Selma och jag ut. Vi sprang upp mot Åkulla, upp vid Flähult. Sedan in på Ya-sjöstigen, in vid Friluftsgården och sedan banvallen hem till Obbhult. Den sista biten sprang vi på Obbhultvägen så att vi fick lite backe hem.

Rundan landade på drygt 12 km, vilket var ett tag sedan jag sprang, så det kändes bra!

Eftersom mobilen är för stor för att ha med sig när man saknar fickor på kläderna så får det bli en Garmin-bild på rundan istället!


En del av sträckan jag sprang idag var samma som Bockstensturen-cyklisterna cyklade igår. Det lär ha varit ordentligt blött och lerigt i regnet!