Cykelpendling

Onsdag betyder cykelpendling numera! Denna gång skulle jag dock cykla själv då Stefan inte kunde denna gång. Klockan ringde tjugo i fem och det kändes segt att komma upp eftersom jag hade lite svårt att komma i säng dagen före.

Men jag kände mig pigg och rask när jag drog på mig cykelkläderna och stack ut. Det var endast nio grader varmt ute, men jag cyklade mig varm rätt snart och solen värmde på rätt bra också så det var absolut ingen fara med mig.

Nu är det tredje gången jag cyklar till och från jobbet och sträckan känns bara enklare och enklare för varje gång. Något har definitivt hänt med mina cykelben och de börjar bli riktigt starka. Jag har det inte lika kämpigt i uppförsbackarna längre och jag kan trycka på bättre på slätten. Jag använder rundtramp mer och mer och det ger bra effekt.

Det var en helt underbar morgon och jag såg rådjur, harar, en räv och lite katter. På sådär lagom avstånd att jag slapp krocka med dem. Det kändes faktiskt rätt lättcyklat och plötsligt hade jag Ringhals i sikte. Det gick 3 minuter snabbare än förra gången!

När jag cyklade hem efter jobbet kändes benen inte sådär sura som de kan göra ibland, utan de kändes fortsatt bra och starka. Det var väldigt varmt ute, över 25 grader och solen stekte, men fartvinden gjorde att det kändes skönt att cykla, även om jag svettades rätt bra efter ett tag.

Tyvärr fick jag av någon anledning inte igång klockan när jag började cykla utan upptäckte det halvvägs till Bua, därav missade jag de två första kilometerna och ca fem minuterna.

Men jag missade i alla fall inte det viktigaste; Valingevulkanen!

Jag kände mig stark upp från Nyebro mot Derome och tyckte inte att det var så mycket eller jobbig stigning och när jag tog mig upp för backen vid Derome kvarn kunde jag köra på en kugge större bak än förra gången och jag kände att nu jäklar ska jag krossa den jäkla Valingevulkanen!

Och det kan man väl säga att jag gjorde med råge! Jag trampade på hela vägen, fortfarande inte på minsta kuggen, vilket gav mig mer drivkraft framåt och gjorde att det gick betydligt snabbare än senast. Jag kämpade på, pulsen var hög, men jag höll i och benen var starka och det visade sig att jag körde den en minut snabbare än förra gången! Vilken grej!

Och där bestämde jag mig också för att jag skulle ta sista helvetesbacken hem också även om gruset var löst under däcken!

Efter Valinge kom benen tillbaka fint och jag kunde trampa på bra hela vägen hem. Jag var nära att krocka med ett traktorekipage mellan Säm och Rolfstorp, men vi hann precis se varandra så att vi kunde bromsa och göra plast för varandra. Spännande värre!

Jag höll ihop hela vägen hem och när jag tog mig an helvetesbacken körde jag på och tog mig hela vägen upp för den jäkla backen! Flåsandes och med en puls nära max rullade jag så in på gården där Selma väntade på mig. Hon kom farandes från trädgården och var jätteglad över att Matte kom hem. Hon hade rymt från hundgården visade det sig, så hon har väl haft fullt upp med att vakta gården hela dagen. Duktig vovve! :)

Det är väldigt kul att cykla nu när benen börjar bli starka! Och jag kan inte fatta hur snabbt det har gått att få starka cykelben! Jag vill minnas att det tog väldigt lång tid när jag tränade för Tjejvättern. Jag började ju cykla i mars det året och kände mig stark först någon gång i maj efter två månader cykling. Nu har jag ju bara cyklat i några veckor och får redan sådana här resultat! Så skoj!