Idag är det två år sedan min pappa gick bort. Tiden går så jäkla snabbt! Två år sedan den där dagen då jag fick det besked som jag visste skulle komma men jag inte ville ha. Två år av sorg och saknad.
Jag är ateist och tror inte att det händer något mer när man dör än att man just dör. Alla celler i kroppen dör, hjärtat stannar, hjärnan dör och sedan är det slut. Jag tror inte att min pappa sitter i någon himmel och tittar ner på mig eller på något sätt kan se vad jag har åstadkommit på de här två åren utan honom. Jag har också väldigt svårt för att relatera graven till honom och går inte dit så ofta för att sätta blommor t.ex. Jag anser att jag istället hedrar honom genom att han finns i mina tankar.
Det som jag tycker är svårast med hans död är vetskapen om att han aldrig kommer att få se vad jag har gjort med huset eller vad jag kommer att göra med huset eller hur jag sköter skogen, hur det går på jobbet, alla de där grejerna vi brukade prata om. Eftersom han tillbringade hela sitt liv utom de två sista månaderna här på gården är allt som jag gör här så väldigt förknippat med honom och han finns alltid med i mina tankar i allt jag gör.
Många gånger har jag råkat ut för att jag känner en enorm längtan efter att få fråga honom saker om gården, om huset eller annat som rör allt runtomkring. Det dyker ofta upp tillfällen då jag tänker att "det här hade pappa vetat". Men jag kan inte fråga honom. Istället frågar jag de människor som fortfarande är kvar i livet, t.ex. min faster, mina syskon eller min mamma. Och när inte de vet får jag helt enkelt acceptera att leva i ovisshet.
Jag drömmer om honom ibland. Jag drömmer även om andra människor som är döda. De drömmarna brukar handla om att jag pratar med dem och att de inte alls har dött, lite som Pam i Dallas för 100 år sedan. Drömmarna om pappa är annorlunda. Jag pratar med honom, men han svarar inte. Oftast sitter han på en av de gamla köksstolarna i det gamla köket, precis som han alltid gjorde när han levde. Varje gång slutar drömmen med att jag inser att han är borta för gott.
Livet går vidare, sorgen blir lättare att bära allt eftersom tiden går. I mina tankar är han ständigt närvarande. Och det är jag glad för!
Den här låten tillägnar jag min far!
Förstår hur Du känner det efter att ha misstat en av de käraste man har! Vemodskänslan går nog aldrig över men det positiva minnena man hade tillsammans tar över allt mer efter hand. Jag tror i alla fall att Din far är med ser,vakar och hjälper Dej på något sätt! Jag har personligen en sån känsla och det känns riktigt tryggt och bra. Man får så klart inte muntliga eller skriftliga svar på sina frågor. Men öppna upp för Dina tankar och känslor och stäng inte ut möjligheten att det finns andra dimensioner än detta jordiska livet.Kram Berit
SvaraRadera