Sluta aldrig springa!

I takt med att antalet ridpass har ökat, har tyvärr antalet löparpass minskat. Jag har också en intensiv jobbperiod just nu som gör att motivationen till löpningen har legat lite nere. För att inte tala om vädret. Regn och rusk. Blä.

Men när jag gick hem från ridhuset idag började jag faktiskt känna ett sug efter att springa. Och det höll faktiskt i sig till eftermiddagen. Solen var på väg igenom molnen ett tag och då kände jag att det var dags. Det kände Selma också:)

Det är verkligen inte bra att göra löparuppehåll. I alla fall inte någon längre tid. Vikten ökar och tempot minskar. Och allt är tungt och jobbigt. Kanske inte de första tio minuterna, men sen.

Jag har bestämt mig för att jag ska ta det lugnt och känna av kroppen när jag springer. Jag vill inte dra upp några gamla skador. Det är också väldigt lätt att göra det när man har ridit och är lite mör i innanlårsmusklerna och i höfterna.

Så jag bestämde mig för att springa minst en halvtimme eller fem kilometer. Det som tog längst tid, helt enkelt. Att springa 5 km på en halvtimme brukar inte vara några problem för mig. Men idag hann jag inte upp i den sträckan, så jag slutade springa när klockan ringde för 5 km istället.

Det var lite kämpigt, men det är ju kul att ha med sig den alltid lika positiva och glada löparvovven Selma!

Go och glad!

När jag hade slutat springa hade vi lite mindre än en kilometer hem. Selma fick upp spåret på en fasan och jag släppte henne så att hon kunde spåra upp den. Hon var minsann inte trött! Hon sprang kors och tvärs över åkrar och upp i skogen. Orättvist!

Jag hoppas komma igång lite mer med löpningen nu igen. Det blir allt ljusare på kvällarna och det ökar ju motivationen. Det är också väldigt skönt efteråt, man känner sig lite lagom nöjd! Och pigg!