Jag läser ganska många bloggar om träning och annat, och det är näst intill omöjligt att hitta någon som inte någon gång skriver om diverse motivationsproblem. Det berättas om vissa knep för att motivera sig till att gå upp tidigt och ta en morgonlöptur, eller för att orka ur soffan efter jobbet och dra på sig träningskläderna.
För egen del kan jag inte ens komma ihåg när jag senast kände att jag var tvungen att motivera mig själv för att ge mig ut och träna. Jag tycker bara om det så förbaskat mycket. Att få ta ut kroppen. Känslan av att man blir starkare för varje gång och orkar springa lite till, eller lite snabbare är så himla underbar att jag aldrig ens funderar på OM jag ska träna utan tänker istället på HUR jag ska träna nästa gång jag tränar. Det där OM:et finns liksom inte i min världsbild.
Jag känner en otroligt stor skillnad i mitt välbefinnande och i mitt humör i största allmänhet på om jag har tränat eller inte. Går det några dagar utan träning får jag en rastlöshet i kroppen som nästan är outhärdlig. När vi under hösten renoverade huset fanns det ingen chans för mig att hinna med att träna, då jag lade all ledig tid i huset. Och då vi äntligen kunde flytta in, var det första jag gjorde på den första lediga kvällen att ställa mig på crosstrainern och bara köra järnet för att få ut månader av frustration till följd av obefintlig träning.
Jag har väldigt svårt just nu att tänka mig ett liv utan träning och rörelse, trots att det egentligen bara är ett drygt år sedan som jag började träna på allvar med riktig regelbundenhet. Jag är väldigt glad att jag inte har några motivationsproblem, för mig betyder det att man gör något som man egentligen inte vill och då kan det ju inte vara särskilt kul att ge sig ut på den där löprundan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar