Euphoria!!!!

Nej, jag syftar inte på någon Tönt-festival-låt, utan på mina känslor just nu...

Jag vaknade halv sju i morse och tänkte att det var lika bra att gå upp. Älsklingen låg och snarkade så jag visste att jag ändå inte skulle kunna somna om igen. Jag släppte ut hundarna så att de fick kissa medans jag fixade lite med tvätten.

Jag blev sugen på att gå en runda såhär på morgonen och slängde på mig löparkläderna ifall det skulle kunna vara så att jag skulle kunna springa lite idag.

Jag började med att gå i ett snabbt tempo, vilket kändes bra. När jag sedan kom till första nedförsbacken kunde jag inte låta bli att ta några löpsteg. Och - se på fan - det gick bra! I mitt, sedan två månader tillbaka, krånglande ben kändes inget annat än en lätt stramning. INGEN SMÄRTA!!!!

Jag fortsatte springa lätt och det gick fortsatt bra, trots att underlaget var asfalt. När jag kom in på gruset kändes det ännu bättre. Så jag fortsatte springa och stannade inte förrän i sista mördarbacken hem, då jag tyckte det fick räcka. Det är ju dumt att överanstränga sig nu när jag äntligen kan springa igen och dessutom var energi-nivån ganska låg då jag ännu inte ätit någon frukost.

Att kunna springa efter ett så långt uppehåll med så många bakslag känns bara helt euforiskt! Och jag vill ju bara fortsätta att springa, springa och springa! Men, nu måste förnuftet vinna över känslorna och jag ska ta det lugnt. Fortsätta med cyklingen, springa försiktigt och korta rundor till en början. Så snart kanske jag står på en startlinje inför något kul lopp - den som lever får se!