- att inte få ont i vänster vad (och om jag fick det, gå istället för att springa)
- att hinna springa innan det blev mörkt.
Jag lyckades med båda målen. Jag och Selma kom iväg 17:40 och då var det fortfarande dagsljus även om solen var på väg ner. Pannlampan behövdes inte, trots att klockan var 18:40 när vi kom hem igen!
Jag testade att lämna långkalsongerna och vinterjackan hemma och hade bara vinterfodrade tights, ett linne, en långärmad tröja och en tunnare jacka. Självklart reflexväst, mössa och vantar. Men faktiskt mindre kläder än jag haft på mig när jag sprungit de senaste tre månaderna, så det går verkligen framåt mot vår!
Vaden kändes alltså bra idag. Jag sprang väldigt lugnt för att inte riskera något, det är ju faktiskt mindre än två veckor kvar till seedningsloppet i Helsingborg, så nu måste jag hålla mig frisk först och främst. Såhär lugnt har jag nog aldrig sprungit, jag lyckades snitta pulsen på 76% och tempot blev måttliga 6:27. Då fick jag dessutom gå ca 2-300 m på banvallen eftersom där var blank-is.
Jag gillar inte att springa lugnt, det känns så meningslöst på något sätt, och svårt. Jag vill dessutom hela tiden utmana mig själv och se hur fort jag klarar att springa. Men idag upptäckte jag att det ändå är rätt behagligt att komma hem efter drygt 9 km och känna att det bara var skönt att springa. Kroppen kändes lätt och andningen väldigt lugn. Så det får bli sådana lugna pass den här veckan och om allt känns bra blir det ett litet intervall-pass på söndag och därefter en ännu lugnare vecka inför loppet.
Jag kände mig väldigt nöjd med att jag lyckades springa lugnt och att vaden kändes bra igen (även hela kroppen kändes bra)!
 |
| Bästa löparvännen i solnedgången! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar