Är det såhär det är...?

För ca två år sedan började jag att springa. Då kändes 5 km som en evighet och som en sträcka nästan omöjlig att genomföra springandes. Förra året kände jag att 1 mil, det är en riktig utmaning för året. När 2012 gått halvvägs beslutade jag mig för att satsa på Göteborgsvarvet som är 21,1 km. Det kändes spännande. Möjligt att nå, men en utmaning.

För några veckor sedan sprang jag 18 km och överlevde;), vilket fick mig att känna att jag nog kommer att klara de där 21,1 km ändå den 18:e maj. På något sätt så har jag känt att mer än halvmara - det är inget för mig.

Så läste jag ett underhållande inlägg på jogg.se där någon frågade efter startplatser till salu till Lidingöloppet, vilket snabbt blev idiotförklarat då det fortfarande finns platser kvar till det loppet, det är alltså inte slutsålt. Lite förvånande kanske, med tanke på att många andra stora lopp blir utsålda efter bara någon månad.

I alla fall, så började jag fundera (igen). Man kanske skulle springa Lidingöloppet. Hur svårt kan det vara, här hemma är ju all min löpning väldigt kuperad. Och när jag har nått 21,1 km så kan det ju vara kul att hitta ett nytt, längre mål att satsa mot. Hmmm. Ja, vi får se. Det kanske blir så. Ett Lidingölopp.

Men jag funderar också på vad som är nästa steg? En mara? Jag har alltid sagt att marathon är inget för mig. Tar för mycket tid att träna inför och dessutom är jag ingen självplågare (tro det eller ej). Men vi får se. När jag avverkat Lidingöloppet (om jag nu gör det) kanske jag behöver ett nytt mål...

Är det såhär det är att vara löpare? Målen blir längre och längre eller är jag bara konstig??? :)