Nu har Pelle stått mer eller mindre still i ett och ett halvt år. Jag håller på att lite långsamt börja komma igång med ridningen igen. Det är svårt då hästarna är pigga och jag ringrostig och lite feg (ännu fegare än normalt).
Men under dessa fem år så har Pelle blivit en mycket mer tillgiven häst. Till en början fick jag knappt peta honom i ansiktet och han var inte den som kom fram i hagen och ville gosa. Idag söker han mer kontakt och har blivit mer personlig. Just nu går ridningen bra. Han är i grund och botten en väldigt snäll häst som får sina spel ibland.
Pelles grejer kommer jag att få leva med. Idag känner jag en större säkerhet i min förmåga att hantera hans egenheter. Och när det dyker upp problem går jag tillbaka till markövningar för att stärka vår kommunikation.
Jag har lärt mig otroligt mycket under dessa år och har varit med om massor av härliga och mindre härliga stunder. Jag har nog i grund och botten blivit en bättre ryttare, även om jag fortfarande kan känna den där osäkerhetskänslan ibland. Då försöker jag andas djupt, tänka framåt och behålla lugnet.
Något som har varit positivt under hela min tid med Pelle är att han inte en enda gång varit skadad, halt eller ens haft feber. Det är rätt skönt att få har friska hästar!
Hade jag vetat att allt detta skulle hända när jag köpte honom hade jag aldrig köpt honom. Men såhär i efterhand är jag ändå väldigt nöjd med honom och han är en häst jag tycker väldigt mycket om. Ibland blir jag väldigt trött på honom, men någonstans hittar jag alltid orken att ta nya tag och fortsätta. Och så kommer ju de där stunderna när allting bara stämmer. När man rider in på banan och jag bara behöver styra Pelle, han letar hinder och hela banan går i perfekt "flow". Det är de stunderna som gör det värt att kämpa vidare!
FORTSÄTTNING FÖLJER...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar