Han bar mig även över de första terränghindren i mitt liv på Hermanstorps bana, däv vi hoppade både 1 m-hinder och enstjärniga hinder utan att blinka. Jag kände att jag hade hittat hästen i mitt liv och var så nöjd med honom.
Första gången vi startade tillsammans var, om jag inte minns fel, en clearround-hoppning på Himledalens härliga gräsbana där vi flög över banken (som Pelle var överlycklig över att få hoppa) och alla andra hinder.
Allt var så enkelt och okomplicerat och jag började drömma om att tävla både terräng och kanske 1,10- 1,20 i hoppning. Att dressyr inte är Pelle favoritgren visste jag ju redan från början, men jag kämpade på med det också, eftersom jag tycker att man ska kunna tävla båda disciplinerna, om än på låg nivå, speciellt om man ska rida fälttävlan.
 |
| Dressyrtävling i Laholm |
Hösten 2007 började plötsligt problemen dyka upp. Pelle började hitta på att han var "rädd" för diverse saker. Jag skriver "rädd" för jag vet inte hur jag annars ska förklara att en och samma häst i ena stunden hoppar allt man styr på för att i nästa sekund inte kunna gå i närheten av vissa hinder som t.ex. vattenmattor eller blåa hinder.
Jag är en ryttare som har ganska lågt självförtroende i hoppningen, men om jag sitter på en häst som jag vet hoppar och som jag vet tar mig fram till hindren utan att jag gör för mycket (då jag i princip saknar avståndsbedömningsförmåga) så kan jag hoppa hur högt som helst. Det som hände den hösten var nog en kombination av att Pelle hittade mina svagheter som han utnyttjade samtidigt som mitt självförtoende sjönk då jag kände att jag inte klarade av att rida "världens lättaste häst".
Eftersom Pelle varit "medlem" i Hermanstorps KRK med olika ryttare i flera år, var han välkänd i klubben och jag fick hela tiden höra hur kul det var att "Pelle som är så himla snäll" äntligen hade fått en ryttare som ville tävla honom igen. Just att uppfattningen om honom var att han var så himla snäll, samtidigt som jag upplevde problem med honom gjorde att min slutsats blev att det måste vara fel på mig.
Det han gjorde, förutom att bli (ibland hysteriskt och okontrollerat) "rädd" för saker, var stanna, svänga höger framför hinder, bocka, studsa i galoppen så att man studsar ur sadeln, tvärvända i skogen, panikslaget galoppera på stället vid uteritt mm. Allt det här ledde till att jag litade mindre och mindre på honom och jag blev mer och mer osäker, vilket ledde till ännu mer problem.
Pelle är en väldigt känslig häst, han känner direkt om man är nervös, osäker, irriterad, ledsen mm och han utnyttjar det till varje pris. Eller om det är så att han själv blir nervös och osäker om ryttaren är det. Men visst kan jag tycka att han många gånger betett sig dumt när han hittat på sina grejer och helt klart har han testat mig ganska ordentligt. Å andra sidan så är han helt underbar när han är på sitt bra humör och då gör han vadsomhelst för att ställa upp för sin ryttare. Han skulle aldrig få för sig att bita eller sparka någon människa och han är helt underbar i all hantering.
Hans pappa Phaeton x är en ganska ökänd hingst som har gett många avkommor med en hel del konstiga egenskaper. "Egensinnig" är ett ord som ständigt dyker upp i samband med Phaeton x och i slutet av hans avelskarriär var rekommendationen att han endast skulle läggas på MYCKET lugna ston.
Under hösten 2007 och vintern/våren 2008 gick hoppningen och uteridningen upp och ner. Underbara träningar blandades med hopplösa träningar då jag inte ens fick honom att gå i närheten av uppvärmningshindren, utan jag gav upp och körde hem istället. Däremellan var det nära-döden-upplevelser i trafiken och avslängningar in i träd i skogen. Milt sagt en turbulent tid.
Trots alla problem och motgångar kom vi ändå ut på några hopp- coh dressyrtävlingar våren 2008. Det gick ofta ganska bra i 90cm-klasserna och mindre bra i 1m-klasserna, och dressyren var katastrof, men vi var iaf ute och tävlade lite grann.
 |
| Hoppning i Falkenberg (FORF) |
FORTSÄTTNING FÖLJER...
Intressant läsning, ska bli kul att läsa fortsättningen. :)
SvaraRadera