Hinnagården: Plötsligt händer det!

Igår tog jag med Pelle på promenad igen. Han fick gå i min skog där han är lite smårädd, men han var hur cool som helst. Det var faktiskt jag som blev mest rädd när foderspridaren vid åteln drog igång. Pelle tittade bara och började käka gräs i godan ro.

Han verkade uppskatta rundan, han var pigg och fin. Helt ren i skritten nu. Han fick trava lite i skogen och jag tyckte att det såg rätt rent ut, men när han travade på asfalten kunde jag höra en lätt ojämnhet. Så vi fortsätter att promenera denna vecka. Verkar han fräsch så slänger jag på sadeln till helgen.

Om han bara ska skritta är det nästan bättre att gå bredvid honom, då han är så snäll att gå med och det är ju inte fel att gå lite själv också.

Efter allt regn i lördags stod det vatten i nedre delen av paddocken och underlaget var väldigt tungt. Jag hade laddat min Pixio Cameraman och min Gopro för att filma ett ridpass med Bosse.

I lördags satte jag upp en 5½:a på medellinjen. 5½:a innebär att man har en travbom, 2,2 meter fram till ett kryss och sedan 5,5 meter fram till en oxer. Det är en serie som gör att man alltid kommer rätt på oxern och det ger bra självförtroende samt gör det lätt att hoppa.

För att få lite annan vinkling på filmen satte jag min Gopro i oxern så att den skulle filma lite uppifrån. Blev faktiskt himla coolt! Jag tycker det är lite roligt att experimentera med olika kameravinklar och hitta något annorlunda!

Ovanlig placering av Gopro

Jag var lite nervös för att Bosse skulle titta på kameran, men det var helt i onödan. Han tittar väldigt sällan på hinder och det är så jäkla skönt!

Vi skrittade fram nere i kullen och han var på väldigt piggt humör. Jag hoppades att det skulle följa med honom in på banan också.

Det märktes att underlaget var lite tungt när vi väl kom in i paddocken och började att jobba i skritten, men han var med mig och lyssnade framåt, ville framåt och ville till och med börja trava av sig själv.

Eftersom det var så blött i nedre delen av paddocken kortade jag av ridbanan och svängde in på kortsidan ca 15 meter innan staketet, vilket gav oss en liten utmaning att gå rakt när det inte fanns något staket att luta sig mot. Bra övning faktiskt!

Jag jobbade honom i båda varven i skritten och red sedan i trav. Han var kanske lite trög i traven till en början, men travade ändå på fint. Han kändes jämn och fin i båda varven. Jag kunde länga och korta honom och behövde inte gå på honom så mycket, så himla skönt! Han var riktigt fin!

Galoppen satte han på första försöket, både vänster och höger och båda galopperna kändes balanserade och fina. Jag behöver knappt hålla i tyglarna i galoppen nu, utan han går så fint helt i egen balans. Vilket gör att jag faktiskt glömmer bort mig och tappar kontakten med tyglarna... Men han kan ta det nu!

Vi gjorde lite skänkelvikningar i traven. Där får jag svårt att sitta ner på ett bra sätt i sadeln, kände att min kropp var lite sliten och inte helt i form, jag hade svårt att hitta takten. Men Bosse börjar göra skänkelvikningarna bättre och bättre nu. Så kul!

Vi växlade med lite stora volter också, där jag nu får honom att spåra bra. Han var väldigt positiv hela uppvärmningsfasen och vi hade inte en enda diskussion om ifall han skulle gå framåt eller ej.

Vi travhoppade en av cavallettibockarna innan jag red på 5½-an. Han hoppade så fint! Positiv och framåt! Första språnget över oxern blev jättelångt och så körde han ner huvudet så att jag tappade tyglarna. Men efter det skärpte han till sig och gjorde det bättre. Dock så blev avståndet till oxern lite kort för honom och han var bra nära de flesta gångerna. En gång rev han den främre bommen i oxern för att han kom för nära.

Det är ju lite lätt nedförslut åt det hållet, men eftersom det var lite tungt underlag tänkte jag att det skulle bromsa honom. Jag fick hålla honom riktigt kort in mot travbommen, verkligen se till att det blev trav mot den bommen och inte galopp för att han skulle ta ett kort språng över krysset och sedan få bra plats fram till oxern.

Men han behöver å andra sidan lära sig att korta upp sig lite också och inte bara vräka sig framåt när han hoppar. Vi körde övningen några gånger, höjde några gånger och de sista gångerna låg den bakre bommen på oxern på 80 cm. Det är det högsta vi har hoppat sedan han blev skadad.

Jag hade en superhärlig känsla när vi hoppade. Han lyssnade på mig, jag försökte tänka på att räta upp mig för att inte störa honom för mycket och hålla i honom utan att bromsa för mycket. Det var verkligen så kul att hoppa!

Och det bästa av allt, när vi hade hoppat klart valde jag att jobba vidare med honom lite mer i traven under nedsittning och lite galopp. Han var superfin! Han ville inte riktigt fatta galopp när jag bad honom, men jag lurade in honom i galoppen till sist utan att behöva bråka med honom. Han var ju med all rätt trött på slutet så jag var jättenöjd med att han ville fortsätta jobba på så fint som han gjorde!

När vi var klara insåg jag att vi för första gången på flera år hade genomfört ett pass på ridbanan helt utan diskussioner! Ja, vad säger man, plötsligt händer det!

Och det gör mig så himla glad för det betyder att det faktiskt går att ta honom igenom surigheterna och att det faktiskt går att träna honom utan att han ska behöva vara sur!

Vi skrittade av en kort runda upp till upplagsplatsen där vi vände och skrittade hem igen. Det var en så vacker kväll och när vinden mojnade blev det riktigt fint ute!