Med livet som insats...

Efter ridningen åkte Älsklingen och jag till Åkulla för att äntligen åka lite skidor igen. Vädret har ju, minst sagt, varit emot allt som heter vinter de två senaste veckorna. Upp mot sex plusgrader, storm, regn. Inget som är särskilt snällt mot snön, alltså. Men det är ändå massor av snö kvar i spåren, så det kommer att gå fint att åka ända fram till Vasaloppet förhoppningsvis.

Det var väldigt isiga spår, vilket gjorde att farten blev betydlig högre än tidigare. Det är ju i och för sig kul, men det som är mindre kul är att bromsmöjligheterna minskar och skaderisken ökar markant. För skulle man spåra ur så åker man ju rakt ut i skogen. Stenhårt är det i snön också. Det går inte att ploga heller eftersom det är stenhårt utanför spåren.

Älsklingen vurpade två gånger, men det gick bra (puh!) och jag var jäkligt nära att vurpa i en backe, där det svängde och spårade ur. På något sätt lyckades jag hålla mig på benen i alla fall och kunde åka vidare.

Det var dock inte särskilt kul att åka när det var så riskfyllt, så vi nöjde oss faktiskt efter drygt fem km. Vi fick i alla fall rört på oss litegrann. Det gick ju att staka hela rundan så jag lär inte ha några problem med mina höftböjare imorgon, vilket betyder att det kan bli en löptur med Selma till lunch.

Skidåkning trots höstrusk de senaste veckorna