I min träningsplan (som jag har i huvudet) den här vintern kommer jag att satsa på att öka långpassen och närma mig 25-30 km. Idag springer jag långpass runt 20 km som längst. Jag varierar mig så till vida att jag vecka 1 springer runt 20 km och vecka 2 springer runt 15-17 km för att inte slita på kroppen alltför mycket och dra på mig skador. Bäst att skynda långsamt!
Det långsiktiga målet med långpassen är att förbereda mig för de 30 km som ska avverkas på Lidingöloppet i slutet av september. Jag kommer även att variera långpassen med avseende på hur kuperade de är. Jag bor rätt bra till för att kunna styra hur lite eller mycket kupering ett långpass ska ha. Springer jag västerut blir det plattare, men mer asfalt. Det är ju också lätt för mig att ta mig ut till kusten och springa där det är ännu plattare. Springer jag mot Skällinge eller Åkulla så blir det mindre asfalt och mer kupering.
Redan på söndag planerar jag att springa mitt längsta pass hittills (i livet), drygt 22 km. Jag har en runda inplanerad som jag vet består av nästan 100% asfalt. Selma kommer (såklart) att följa med som sällskap. Hon är nästan alltid med på mina löpturer och brukar hänga med bra (oftast sträckt koppel hela vägen, även på långpassen), så länge det är under 20 plusgrader ute.
På Runner's world kan man läsa två artiklar om långpass. Dels en artikel om hur man kan lägga in promenadpauser i sina långpass. Jag brukar vilja springa hela sträckan utan uppehåll, för det är ju det man gör när man springer lopp. I min värld handlar träning till stor del om att efterlikna tävlingssituationen så mycket som möjligt. Men nu på vintern, när jag kör mer distans och fokuserar på att vara ute längre tid och längre sträckor, snarare än tempo, känns det som en bra idé att lägga in gångpauser.
Rekommendationen i artikeln var att oerfarna löpare lägger in en gångpaus på 1 minut efter varje 5 minuter och att den mer erfarne lägger in gångpaus på en minut efter varje 7-8:de minut. Eftersom jag springer med Garmin-klockan så vill jag ha lite koll på km-tiderna (kan inte släppa det), så därför modifierar jag lite grann och planerar att lägga in en minuts gångpaus efter varje kilometer (som tar runt 6 minuter för mig). Då blir det lättare att se vilket tempo jag har hållit totalt över hela passet exklusive gångpauserna (statistik är skitkul).
Den andra artikeln handlar om långpass och mentala spöken. För mig går humöret lite upp och ner när jag springer långpass. Ofta kommer det en dipp vid 12-13 km och då gäller det att kämpa sig igenom det, för någon km senare kan det kännas kul och motiverande att springa igen. Jag blir sällan mentalt trött på att springa långt, för jag tycker det är kul. Och jag tycker att det är kul att utmana mig själv i att springa längre och längre. Det är det som motiverar mig till stor del. Dessutom trivs jag ju med att vara ute i naturen och brukar bara njuta av den känslan.
De flesta experter på träning rekommenderar ju sällan att man springer hela sträckan före loppet om man t.ex. ska springa en halvmara eller en mara. När det gäller marathon kan jag förstå att det kanske sliter lite för mycket på kroppen att träna på att springa hela sträckan. Men för mig är det lite av en mental grej det där att ha övervunnit sträckan redan innan jag står på startlinjen.
Resonemanget att klarar man att springa x km så klarar man 2 eller 5 km till funkar inte riktigt på mig. Jag behöver bevisa för mig själv att jag klarar hela sträckan. Dessutom vill jag vara förberedd på hur kroppen reagerar när jag kommer till t.ex. 28 km, så att det inte kommer som en överraskning när 30km-loppet väl ska springas. Genom att vara förberedd är det lättare att avgöra om kroppen lägger av helt eller om det bara är till att fortsätta.
Rätt eller fel? Vad vet jag? Jag vet bara vad som funkar för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar