Långpass med fartökning :)

För mig har långpass såhär långt alltid handlat om att orka springa hela distansen. Efter ett tag låser sig ryggen bakom skulderbladet, benen känns stumma och sega och det värker på olika ställen i kroppen. Jag har alltid undrat över hur man klarar av att göra en fartökning i ett långpass, speciellt på slutet, som många gör när de springer sina långpass.

Men idag fick jag med mig Selma (hon är ju inte så svår att få med, räcker att man tar fram Garmin-klockan ur lådan så vet hon vad som gäller och blir väldigt upphetsad) och Älsklingen (på cykel). Jag har alltid tyckt att det är lite synd att min sambo inte delar mitt intresse för löpning (eller oftast inte för träning öht) och blev väldigt glad när han faktiskt valde att följa med oss idag!

Vi började springa lugnt mot 153:an, överlevde den korta sträckan till avfarten mot kyrkan, sedan vidare mot skolan och upp mot Skällinge. I backen upp mot folkets hus mötte jag två barn som kan ha varit max 7-8 år med en jättehund (typ grand danois). Den såg väldigt intresserad ut av mig och Selma så jag valde att springa över till andra sidan vägen för att inte bli påhoppad av den. De stackars små barnen hade inte haft en chans om 90 kg hund hade satt iväg efter oss. Har lite svårt att förstå att man vågar släppa iväg dem på det viset... Men, men det gick bra iaf.

Uppe i Skällinge svängde vi in mot Nedre Lia. Det var skönt att lämna all trafik, det var otroligt många bilar på vägen och alla verkade ha väldigt bråttom så det var med livet som insats vi sprang där...

På grusvägen mot Nedre Lia blev det lugnt och skönt igen och vi kunde springa på i vårt behagliga tempo (som numera tydligen ligger under 6 min/km YEAH!) och uppleva naturen i det fina novembervädret som bestod av svaga vindar, 10 plusgrader och lite molnig himmel.

I skogen tog vi oss en kissepaus och jag drack lite vatten som Älsklingen hade med sig. Där och då fick jag reda på varför jag så ofta får ont i magen när jag springer lopp. Direkt när jag började springa efter att ha druckit så började det värka i magen. Så nu blir det inget mer med det i fortsättningen. Bara fukta munnen på sin höjd. Och jag har ju aldrig något vatten med mig när jag springer i vanliga fall, så varför göra det på tävling?

Selma sprang på bra (jag också) och för första gången någonsin kunde jag faktiskt öka på slutet av passet. Jag tryckte på upp för sista backen efter grushålan och tog hjälp av medludet efteråt och sprang näst sista kilometern på 5:34 och sista halvkilometern i 5:14-tempo! Vad hände? Dessutom blev snitthastigheten på hela passet 5:54 min/km. Efter 12:e kilometern snittade jag alla följande kilometrar under 6 min. Jag hade 5 kilometrar över 6 min men då hade jag en hel del uppförslut på dessa också.

Det kändes faktiskt lättare att springa idag än förra veckan då jag hade mer nedförslut. Dagens runda är betydligt mer kuperad och det var verkligen inga problem att orka, varken sträckan som helhet eller i uppförsbackarna.

Jag är så himla nöjd med detta pass! Det känns som om jag har kommit in i mitt livs hittills bästa form! Det känns helt underbart att springa och jag får nästan inga dippar som jag brukar få annars. Även mitt problem med stelhet bakom skulderbladet höll sig i schack idag. Kändes bara av lite grann. Ska verkligen bli kul att se hur det här utvecklar sig!