Och nu då...?

Jag har alltid trott att det skulle vara svårt för mig att ta mig under 55 minuter på milen. Speciellt efter att ha sprungit den sträckan på 57 och någonting tre gånger det här året. Jag trodde att det målet var långt borta och jag hade inte en tanke på att gå under 55 på Kungsbacka vintermil. Däremot ville jag gå under 57:15 och persa. Någonstans strax över 55 hade jag nog tänkt mig.

Men nu har jag gått under 55 på milen och nu måste jag ju gå vidare. Det känns som om träningen på tisdagar med GIF-tjejerna verkligen har gett resultat. Kanske egentligen mest rent mentalt. Jag har fått bevisat för mig själv att jag kan springa 1000-metersintervaller under 5 minuter och ändå överleva. Jag har fått bevisat för mig själv att jag inte är långsammast i världen, utan att det faktiskt finns människor som springer långsammare än mig.

Just nu är jag ordentligt sugen på att börja sikta mot 50 på milen. På något sätt känns det möjligt nu. Jag har alltid drömt om att någon gång kunna gå under 50, men tänkt att det kommer att bli väldigt svårt att nå dit med tanke på vilket tempo jag håller när jag springer i dagsläget. Men nu när jag knäckt mitt pers fullständigt börjar det målet att kännas riktigt nåbart och fullt möjligt!

Så någon gång i livet ska jag springa milen under 50. Kanske nästa år? Den som lever får se!