Det var en underlig känsla av repetition också med tanke på att det endast är tre månader sedan jag gjorde samma sak med Pelle. När veterinären meddelade att hon var på väg tog jag in hästarna, ställde Compis i Bosses box så han och Kalle fick bekanta sig med varandra, ställde Bosse i Compis box.
Jag borstade Bosse en sista gång och gav honom massor med morötter. Efteråt städade jag Pelles gamla box, som Compis har haft, precis som jag gjorde för tre månader sedan...
På morgonen hade jag kämpat med att ta av Bosses skor, de vill ju inte Lantbrukstjänst ha när kroppen ska köras till destruktion. Det var ett jäkla jobb, först för att Bosse lade hela sin tyngd på mig så snart jag tog hans framben mellan mina och började slå upp sömmen, sedan för att sömmen satt så hårt förankrade så att de var svåra att få loss.
Höger bakben var han jättesnäll med, men där blev istället arbetsställningen det som jag fick kämpa med, man kan ju inte sätta bakbenet mellan sina egna, utan man måste agera stöd genom att stå i jägarvila, vilket tog styggt på mina stackars lårmuskler. De är rätt möra idag också!
Det vänstra bakbenet tog jag inte på morgonen, utan han fick gå i hagen med tre skor och så tog jag av den när allt var klart istället.
Det är så fruktansvärt jobbigt att veta om vad det är veterinären ska göra med honom, samtidigt som han inte har en aning. Samtidigt så är det väl också fördelen, just att han inte vet och därmed inte heller kan oroa sig.
Det gick till precis som med Pelle, jag stod och kliade honom i pannan medan avlivningsvätskan gjorde sitt och Bosse föll omkull. Någonstans var jag ju såklart mer förberedd denna gång än med Pelle, jag visste exakt hur det skulle gå till och hur det skulle se ut när han tog sitt sista andetag, kanske var det ännu jobbigare eftersom jag därmed också kunde visualisera det hela innan.
Det känns så himla tråkigt att tänka på allt vi inte fick göra, men jag försöker landa i tankarna på allt roligt vi har fått göra. Alla härliga uteritter, alla hopp-pass där han bara hoppade allt jag ställde framför honom, hur han byggde tillbaka mitt självförtroende i hoppningen och hur härligt det var att bara skritta iväg med honom på långa tyglar utan att behöva oroa sig för att han skulle göra något oväntat. Fy, vad jag saknar honom!
Men jag måste också känna mig lyckligt lottad som har två fina hästar kvar i stallet, som får göra en resa med ännu en ny fin häst i Compis och som får fortsätta resan med Kalle. Någonstans tror jag ändå att det här kommer att bli bra till sist och att jag snart kommer att känna en energi och målmedvetenhet med de båda.
Men nu sörjer jag en stund och blickar tillbaka till mitt och Bosses 17-åriga liv tillsammans.
 |
| Trots sitt temperament så var han väldigt gosig också! |
 |
| Ett av alla pass i ridhuset |
 |
| Min fine hopphäst |
 |
| Puss på dig Bosse |
 |
| Stor gäspning efter ett härligt ridpass |
 |
| Så mycket tid vi spenderat i paddocken |
 |
| Underbar bild! |
 |
| Tröttmössa |
 |
| Vanliga minen i boxen |
 |
| Så fin kille! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar