Åkulla bokskogar från hästryggen

Jag har funderat ett tag på att ta med mig Bosse till Åkulla på en ridtur. 

Idag kände jag att det var dags. Lite spännande att se ifall han fortfarande tycker att det är lika kul att åka släp som för fyra år sedan, då han senast åkte.

Helt sanslöst vad tiden går, men senast jag hade en häst i mitt släp var när grabbarna flyttade hit sommaren 2011. Sedan dess har det bara åkt möbler och saker som ska till tippen i det.

I vanlig ordning stod hästarna i skogsdungen en bit bort i hagen när jag skulle hämta dem. Där står de alltid på sommaren för att fly insekterna.

Pelle hade tappat sin grimma och flugpannband. Dessutom hade han skav efter pannbandet så han får vara utan pannband i år igen. Jag ger upp!

Antagligen äter de inte lika mycket gräs nu och så har det nog förlorat lite kraft, för sadelgjorden var väldigt lättspänd idag. Och så fick jag spänna in bröstan ett hål. Goda tecken! Då har Bosse alltså inte haft munkorgen på.

Jag slängde på honom sadel och träns samt lädergrimma och sedan var det dags att lasta. Eftersom jag nästan alltid har åkt själv ned mina hästar i släpet har jag lärt dem att gå in själva. Väldigt smidigt då jag kan stå kvar utanför och stänga bakom dem lugnt och säkert.

Jag lät Bosse ta sig en titt, han gick upp på rampen och så fastnade han där. Istället för att bråka, backade jag ut honom och gick ett varv på gården. Sedan försökte vi igen. Han gick då på direkt och jag kunde stänga bakom honom. Så jäkla gött!

Det gick bra att köra till Åkulla. Trots mycket kurvig väg stod han still som ett ljus! Duktig kille!

Väl framme vid friluftsgården gick det lugnt och fint att lasta ut och han var hur cool som helst. Spanade lite, men helt avslappnad. 

Jag gick något varv med honom på grusplanen och kunde dra sadelgjorden ett extra hål mer än tidigare i sommar!

Vi skrittade banvallen österut. Helt underbart var det i skogen!

Härliga grusvägar, sjöar gömda bakom träden.

Vi skrittade och travade och såg inte till en enda blinning! Knappt några flugor heller. Det blåste lite, så det höll dem nog borta.

Det vi såg var däremot massor av vildsvinsspår! Tur att han inte verkar bry sig om det. Min gissning är nämligen att vildsvinen ligger och trycker alldeles i närheten av alla vandringsleder. De har ju bökat ända intill lederna, där det går, cyklar och springer folk hela tiden. Lite förvånande eftersom de brukar vara rätt skygga djur...

Vi svängde över mot Svartråvägen och tillbaka mot Åkulla. Vi tog oss utanför kommungränsen...

Och så funderade vi på vilket håll vi skulle ta.

Till sist tog vi en skogsstig med stenar och rötter som ställde krav på hovarbetet. Vi kom ut på banvallen igen och styrde kosan mot friluftsgården.

Han var hur lugn som helst hela rundan och jag är så nöjd med honom! En helt otrolig häst!