Idioter i trafiken...

Måndag igen och nu är det ridning i mörker som gäller på vardagarna när jag jobbar.  Killarna stod och väntade på mig vid grinden när jag kom ut strax innan klockan fem. Det var Bosses tur att komma ut och jag hade stora förväntningar på en härlig runda eftersom han sprang helt rent i lördags och galopperade på eget bevåg, samt kom springandes i trav och galopp i hagen igår, även då helt ren i sitt rörelsemönster.

Eftersom det var mörkt laddade jag upp med alla reflexer vi har; tygelreflex, reflexbrösta, benreflexer på samtliga ben, reflexschabrak, svansreflex, reflexväst på mig och pannlampa. Redo för att komma ut i mörkret helt enkelt.

Det var ganska vindstilla och uppehåll, så det var helt ok väder, även om det idag faktiskt inte har orkat över tio plusgrader. Runt åtta var det nog snarare. Vi skrittade iväg mot Linnarp, tog den korta stumpen på banvallen och följde sedan Linnarpsvägen österut. Mitt i backen mötte vi en bil, den uppfattade oss på minst 200 m håll så jag fick bekräftat att vi syntes bra.

Vi skrittade vidare mot gärdsvägarna och när vi befann oss på den korta sträckan mellan 90-graderssvängarna kom det en bil farandes i tämligen hög fart från Rolfstorpshållet. Men eftersom vederbörande hade helljus mot bredsidan av oss och alla våra reflexer förutsatte jag att föraren såg oss klart och tydligt. Jag tyckte att den närmade sig 90-graderskurvan snabbt och jag insåg att jag inte skulle hinna till grusvägen innan bilen hade passerat oss. Lite sent insåg jag att människan som körde bilen inte hade sett oss överhuvudtaget innan den tog kurvan och vände upp mot oss. Då hade vi ca tio meter fram till bilen. Föraren blev uppenbart överraskad och höll på att köra ner i diket tack vare en paniksväng ifrån vårt håll. Lyckligtvis höll sig Bosse cool och bilen missade oss med en hårsmån. Men hur i hela h-vete kunde den missa oss??? Helt uppenbart har föraren inte tittat framåt under de ca 400 meter som den hade oss rakt framför sig. Var den har tittat vet jag inte, men jag vet i alla fall att en sådan person inte borde sitta bakom ratten! Väldigt otäckt var det, speciellt eftersom jag vet att vi syntes väl för den som har ögon att se med. Jag är glad att det gick bra, men trist att sådant här ska behöva ske.

Efter den nära-döden-upplevelsen fortsatte vi framåt på grusvägen och travade. Och då var han (såklart) oren. Jag blir galen! Hur är det möjligt??? Och det går inte att säga att han är halt på ett särskilt ben, han springer bara orent. Det blev inte bättre heller när han travade på som han har blivit tidigare. Jaja, vi får se om fysioterapeuten kan hitta något uppenbart imorgon när vi ska besöka henne. 

Trots orenheter och nära-döden-upplevelse blev det en rätt trevlig runda i mörkret i mestadels skritt. Jag får väl vara glad över att det går att rida honom överhuvudtaget...

Svansreflex

Alla andra reflexer