Höst!

Tidigt i morse vaknade jag av att det blåste och regnade. Det kändes lite märkligt, vi har ju haft uppehåll och i princip vindstilla (med västkustmått mätt) i en hel härlig månad. Så det var bara till att dra på regnbyxor innan jag satte mig i bilen för att ta mig till jobbet.

Jag hade dock tur och det slutade regna lagom till jag kom fram, så jag höll mig torrskodd hela vägen in till kontoret.

Även idag har tiden bara flugit förbi. Jag kan inte fatta hur halva veckan redan kan ha gått. Det ska bli skönt att få sitta hemma och jobba imorgon i lugn och ro. Jag har en hel del att samla ihop efter denna intensiva vecka!

Igår bytte jag om för att köra ett rullskidpass när jag kom hem från jobbet, men av någon anledning som jag inte riktigt kan förklara så fastnade jag i soffan. Eller förklaringen var nog att jag kände mig rätt mör efter måndagens löprunda och tänkte att det kanske vore klokt att vila lite.

Men idag var jag taggad för att träna någonting i alla fall. Och eftersom det blåste så mycket tyckte jag att det var mer lämpligt att springa än att rulla. Det är rätt lurigt när vinden tar tag i stavarna och det är rätt lätt att någon stav hamnar på fel sida om skidorna. Händer det så blir det garanterat asfaltskänning!

Jag slängde faktiskt bara i mig en macka innan jag sprang iväg. Så har jag inte gjort tidigare, då jag brukar vara så hungrig att jag bara tänker på att få i mig mat när jag kommer hem efter jobbet. Men det funkar faktiskt bra. Jag behöver inte vänta så länge innan jag sticker ut pga full mage och kroppen känns lättare än när jag precis har ätit.

Den som var gladast över att vi skulle springa var såklart Selma! Vi sprang banvallen västerut och när vi kom ut på asfaltsvägen valde jag att gå för att jag inte vill fresta kroppen för mycket nu när jag är så ovan vid att springa. Men jag började springa igen när vi kom in på grusvägen mot Linneskogen.

Det flöt på rätt bra ändå och det kändes faktiskt ganska lättsprunget idag. Och det var kul! Kanske var det den lite svalare höstluften som gjorde att det kändes lättare idag.

Igår var det förresten 2 år sedan jag sprang Lidingöloppet. Nu med den löparform jag har idag är det svårt att föreställa sig att jag sprang tre mil. Hur gick det till egentligen? Såklart låg det mycket träning bakom, men det känns ändå som att det är konstigt att jag kunde springa så långt. Men jag är såklart nöjd över att jag har gjort det. Kommer jag att göra om det? Tveksamt som det är nu, men vem vet, jag kanske kommer igång med långlöpningen igen...

Ett bett i medaljen!