De vibrerande benen från igår höll i sig och när jag kom hem tog jag snabbt in hästarna innan Selma och jag gav oss ut i solen och sprang. Jag hade tunna tights utan långkalsonger under och bara en långärmad tröja. Vilken vårkänsla! Helt underbart!
En annan sak som var helt underbar var känslan av att springa. Det kändes så otroligt lätt! Jag bara flöt fram. Pulsen var låg, backarna märktes knappt. Det var bara så härligt!
Till saken hör att jag aldrig har sprungit när jag har vägt såhär lite och det är nästan som att ha fått en ny kropp. Efter magåkomman i helgen gick jag ner 2,5 kg och jag hamnade under en gräns som jag nästan hade gett upp att kunna nå. Jag har endast gått upp ett kilo sedan dess, så jag är verkligen under den magiska gränsen. Det är otroligt häftigt!
Och det är klart att det är betydligt lättare att springa med en nästan tio kilo lättare kropp. Med mer än tio centimeter i rumpomkrets och midjeomkrets. För första gången i mitt liv känns det inte nästintill omöjligt att springa upp för backar, utan det känns... LÄTT. Det är nästan svårt att förstå att det kan kännas såhär lätt att springa, att förflytta kroppen.
Att gå ner i vikt (under förutsättning givetvis att man har extra vikt att bära på) är det absolut bästa sättet att bli snabbare! Jag springer en halv minut snabbare per kilometer i samma ansträngningsnivå som jag gjorde för tio kilo sedan.
Det bästa av allt är ju såklart att påfrestningen på kroppen inte blir lika stor i varje steg heller. Jag får inte ont någonstans. Det känns så bra!
Och allt det här har jag uppnått genom att inse att man blir inte fet av fett, utan mätt. Och man kan inte bränna fett när man göder kroppen med kolhydrater. Insulinet lagrar in fett. Ät riktig mat!
Ja, nu tar jag helg med gott samvete!
 |
| Min glada fina löparhund! |
 |
| Fin prognos! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar