Idag gav jag mig ut för att springa i det fina vädret. Ett "långpass" med mina mått mätt var planen. Jag hade funderingar på en runda som kanske kunde blivit 6-7 km, men när jag väl kom upp i skogen fick jag för mig att jag ville springa lite längre och så hittade jag en jättefin skogsväg som jag inte har provat tidigare. Jag visste inte riktigt vart jag skulle hamna men jag hade mina aningar. Det är sällan mina aningar slår fel och jag hamnade precis där jag hade tänkt:).
Det kändes otroligt lätt att springa idag. Det gick upp och ner i skogen men lagom till uppförsbackarna började kännas jobbiga kom det en nedförsbacke och så blev det lätt igen. Det var så otroligt vackert där i skogen och jag tänkte på hur mycket vackrare det kommer att bli sedan när alla träd slår ut.
Mot slutet av rundan tog styrkan i min kropp slut. Det hade inte varit några konditionsproblem att springa mer än vad jag gjorde, det var helt enkelt så att benen inte riktigt hade orken. Jag stelnade också till i skulderbladpartiet, vilket brukar hända när jag springer längre sträckor och blir trött. Men det var mycket nedförslut hemåt så där sprang jag för allt vad jag var värd och det kändes helt underbart!
Jag gissade på att rundan kanske kunde vara en 8-9 km. Döm om min förvåning när jag tittar på Sportstracker och det visar sig att jag sprungit 12,6 km! Så långt har jag inte sprungit sedan jag sprang från gården till Himle i somras! Känns riktigt bra! Jag bestämde mig också för att sätta upp ett mål för den här rundan, nämligen att orka springa den helt utan att gå andra veckan i september, vecka 36.
Jag sprang med ett leende på läpparna hela vägen och nu har jag en helt underbar känsla i kroppen. Visst är jag trött, men jag känner mig ändå full av energi. Halsen är lite raspig efter den kalla luften och kläderna börjar bli kalla av svetten nu. Det är helt underbart att springa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar