Biggest loser - hur bra funkar det egentligen?

Kollade på första avsnittet av Biggest Loser Sverige igår. Jag har alltid gillat Biggest Loser-programmen, jag tycker det är helt fascinerande hur människor som uppenbarligen tillbringat större delen av sina liv liggandes i soffan framför TV:n käkandes chips plötsligt börjar träna STENHÅRT och ändrar sina kroppar på ett dramatiskt sätt på så kort tid. Det är ju bra att dessa människor får en chans att inse att de håller på att driva sig själva rakt mot döden eller en massa tråkiga sjukdomar och att det faktiskt går att förbättra sin hälsa betydligt. Ofta finns det ju en grundorsak bakom som gör att de har kommit upp i den vikt de har och inte sällan är det mobbing eller andra dåliga erfarenheter av livet inblandat.

För mig är det väldigt peppande att se dessa människor kämpa och i många fall lyckas med att nå sina mål. Det brukar få mig att tänka på att jag själv har så mycket bättre förutsättningar att lyckas med mina egna målsättningar eftersom jag har betydligt bättre utgångsläge som till exempel mycket lägre vikt och en kropp som reagerar bra och snabbt på träning. Fast för mig är det ju betydligt svårare att gå ner det antal kilon jag vill gå ner eftersom de är betydligt färre i förhållande till vad jag väger idag. För mig handlar det om kanske 10 kg som är ett dröm-mål med 5 kg som realistiskt mål (man måste ju vara medveten om att träning tar tid, mycket tid). Det är alltid svårare att bli av med de där irriterande extrakilona än att bli av med 10 kilo om man väger 150 kg.

Det är väldigt spännande att se människor som går ner 5 kg på en vecka som man brukar se i den amerikanska versionen av Biggest Loser. Det är också beklämmande när de gråter och mår dåligt för att de "bara" gått ner 2 kg på en vecka. 2 kg på en vecka är ju JÄTTEMYCKET! Men tyvärr jämför de ju sig med de andra deltagarna och känner att deras egna resultat inte är bra nog när någon annan lyckas med en 6-7 kg på en vecka. Dessutom har ju männen i programmen ofta lättare för att gå ner mycket eftersom de bär på större vikt så även om de räknar procentuell viktnedgång så blir tävlingen ändå lite för svår att vinna för en kvinna. Det blir ett större fokus på målet att vinna tävlingen istället för målet att få en bra hälsa, vilket leder till taktik och rackarspel där deltagarna ibland kämpar för att gå upp i vikt för att kunna rösta hem någon som de inte vill ha i egna laget.

Jag funderade en hel del igår på hur bra det egentligen är att gå från att inte träna alls till att träna stenhårt varje dag? Speciellt när man är så överviktig som deltagarna är. Det måste vara en oerhörd påfrestning för kroppen att bli utsatt för en sådan chock. Och är det något som jag tycker tar ner träningsmotivationen så är det ju att gå ut för hårt och få ont i kroppen. Jag menar, hur många har inte helt otränade gått ut och sprungit som en idiot alldeles för fort och alldeleles för långt, fått ont i kroppen, konstaterat att "löpning är inget för mig" och sedan aldrig sprungit igen?

Om man är långsiktig med sitt mål att gå ner i vikt och - det viktigaste av allt - hålla sin vikt där, tror jag att det är viktigt att börja försiktigt. För en väldigt överviktig person är det en stor ansträngning bara att gå en kortare sträcka. I Biggest loser fick deltagarna börja med att springa 500 meter i uppförslut. Att gå sliter inte så mycket på leder osv och det ger resultat, kanske inte 5 kg på en vecka men kanske 5 kg på en månad (vilket känns mer realistiskt) om man har ett utgångsläge på 150 kg t.ex. Dessutom skapar man en vana (som inte gör ont) och efter ett tag inser man att det är rätt trevligt att röra på sig. Efterhand kan man gå en längre sträcka eller öka tempot för att öka belastningen. Jag tror inte det är någon idé att börja springa innan man kan gå hyfsat snabbt för då får man bara ont och blir skadad och kan inte fortsätta träna. Och när man väl börjar springa är det korta sträckor som gäller. Att börja springa t.ex. 1 minut, gå 3 minuter är en bra början på ett långsiktigt mål att kunna springa en hel sträcka utan att det känns alltför motigt. Jag tror också det är viktigt att man inte tror att man ska gå ner snabbt, det är bättre att se på tiden det har tagit att nå till den övervikt man har och kanske sätta 2-års-, 3-års- eller ännu längre mål. "Om 5 år ska jag ha halverat min vikt" är inget dåligt mål om man vägen 200 kg. Just hetsen att det ska gå snabbt tror jag är en stor anledning till att så många misslyckas med sin viktminskning.

Sedan är det ju det där med maten. I Biggest Loser såg man i förra säsongen tyvärr inte så mycket av hur och vad deltagarna äter, vilket jag tycker hade varit intressant att se. Men i många viktnedgångsprogram ska man äta en massa konstiga saker och dricka alger och f-n vet vad. Det där tror jag inte heller på. Det är svårt att helt ändra sin kost över en natt och blir man dessutom påtvingad att äta/dricka saker som man inte tycker om är det från början dömt att misslyckas. Jag tror även där att det gäller att tänka långsiktigt. Det man kan göra som kanske inte känns lika stort som att helt ändra kost är att gradvis minska sina portioner, bara ta mat en gång. Byta ut snacks och godis mot t.ex. frukt som smakar bra, men är betydligt nyttigare och gradvis göra sig av med beroendet att äta en massa socker och onyttigheter. Att inte ha sådana saker hemma är ett annat tips som funkar bra för oss som bor på landet och inte har någon 7-eleven några meter från bostaden.

Alla dessa dieter som kommer och går, jag tror inte på någon av dem. Ser man över lång tid kan man snabbt konstatera att olika dieter ett mode. Ett tag skulle man äta massa bröd. Någon gång massa potatis. Nu är det inga kolhydrater som gäller eller något annat. Jag tror på att äta näringsrik mat som man tycker om i måttliga mängder för att hålla sig till en sträng diet är ingenting som någon orkar i längden. Personligen ser jag fram emot när bön-modet försvinner för är det något jag hatar så är det bönor! Jag får inte ner dem!

När det gäller Biggest Loser så är det säkert inte jättesvårt att hålla motivationen uppe så länge det är tävling och pengarna lockar om man är någorlunda tävlingsmänniska. Men vad händer sedan, när tävlingen är slut och man inte längre "måste" träna. Jag kan tänka mig att det då är lätt att tänka att "idag behöver jag inte träna, jag kan göra det imorgon" och att man kanske tycker att man varit duktig och efter ett halvår med noga utvald kost kan "unna sig" den där chipspåsen och det är lätt att ramla tillbaka i dåliga vanor igen. Jag vet att jag läste om en av förra årets deltagare som lade 5 timmar om dagen för att vinna tävlingen efter att de skickats hem från tränings-campen i väntan på att väga in sig igen efter ett halvår. 5 timmar om dagen? Är det verkligen rimligt om man har heltidsjobb, familj och ett liv överhuvudtaget? Nej, jag tror faktiskt inte det. Själv tycker jag att jag kan lägga ca 1 timme varje dag på träning (istället för att titta på TV), det är rimligt för mig. Om man då drar ner på träningen efter att tidigare ha tränat 5 timmar om dagen är ju risken stor att man går upp några kilo och då kan det nog vara en stor anledning till att man börjar misströsta och då börjar äta onyttigt igen då man inte tycker att det är någon idé att forsätta eftersom man ändå går upp i vikt.

Det hade varit roligt att se ett program om förra säsongens deltagare och hur de ser ut idag. Vilka som har lyckats fortsätta sitt hälsosamma liv och vilka som är tillbaka (eller ännu värre) där de började. Tyvärr blir TV-programmet lite av en lek med människor och efter att säsongen är avslutat lämnas de åt sitt öde. De som kanske då hade behövt ännu mer stöd för att klara sig vidare mot sitt mål att må bra. Ja, det ska vara "bra TV" men det är faktiskt människor det handlar om. Människor som behöver hjälp, MYCKET hjälp. Sen är det ju ofta så, vilket man kan se framför allt i den Amerikanska versionen, att det inte bara är deltagaren som har övervikts-problem, utan även deltagarens hela familj. Hur lätt är det att komma hem och säga till man/fru och barn att "nu ska vi minsann bli hälsosamma och träna"? Hur många tror ni skriker "ja" och hoppar upp ur TV-soffan då? Deltagarnas familjer borde också få hjälp så att alla kan få bättre hälsa.

Jag tycker att Biggest Loser i grund och botten är ett bra TV-program, dock vore det önskvärt att deltagarna fick mycket mer hjälp efteråt och inte bara lämnas till sitt eget öde. Och det vore också önskvärt att inte allt måste gå så fort, men jag förstår ju att det inte är lika bra TV med invägning en gång i månaden och 5-åriga viktmål:).

Ikväll kl 21 på fyran kommer andra avsnittet. Missa inte detta!