Sista veckan i oktober

Förra helgen red jag Kalle på lördagen. En uteritt fick han. Vi tog en av våra standardrundor runt Hulegården, Landbonnas och grushålan. Han var jättefin att rida och solen sken härligt på oss, en riktigt fin höstdag!

Tyvärr fick vi stopp innan Landbonnas, där han gått förbi två gånger utan problem, men nu var det stopp igen. Lite märkligt, för när han väl har bestämt sig för att sluta krångla vid något ställe brukar det hålla i sig. Eftersom han har gått där några gånger höll jag i och försökte övertala honom i ca 20-30 minuter. Han ville inte gå framåt, men inte heller åt det håll vi kom ifrån. Jag vände, backade, vände tillbaka utan att komma närmare det håll vi skulle åt.

Han tog till tricket "tränga mot diket", vilket gjorde det svårt att få honom att gå framåt och till sist backade han ner i diket och ut på åkern. På åkern gjorde han bara piruetter och ville inte gå åt något håll där heller egentligen, mer än närmare en skogsdunge där vi inte hade kommit någonstans. Så jag tröttnade och satt av och sedan fick han gå fram och tillbaka några gånger innan vi gick vidare dit vi skulle. Jag satt upp igen innan grushålan och sedan gick resten av rundan som en dans.

På söndagen hade jag planerat att hoppa lite i paddocken med honom och filma, men när jag kom ut visade det sig att roboten inte var laddad så det var bara till att packa ihop igen och rida utan video.

Jag var inte riktigt i form, vilket jag inte var i lördags heller då jag tyckte att jag reagerade lite för starkt på hans påhitt. Jag red med en nervös känsla i magen hela passet i söndag och fick inte alls till hoppningen.

Men när jag tänker efter så hoppade han superfint! Vattenmattan bryr han sig inte om överhuvudtaget nu och han ville galoppera över den efter några varv i trav, han kändes så lugn och säker med den.

Sedan hade vi några kryss på diagonalerna och jag tänkte rulla på som en åtta, men jag red dåligt och fick några dåliga avstånd, där jag skulle ha tryckt på istället för att backa, så det kändes skit, även om han hoppade jättefint.

Han gjorde två vändningar längs långsidorna vilket jag också reagerade på lite väl starkt på trots att det inte hände något. Det hjälper ju inte att bli arg på honom, snarare tvärtom. Han är ju så himla känslig och känner verkligen av när jag inte är helt på topp. Så jag kände mig besviken på mig själv och så kände jag att Kalle faktiskt var lite trött så jag bestämde mig för att det får bli lite vila för honom nu.

Han har jobbat så himla fint sedan september och han har varit igång egentligen nästan hela tiden sedan jag köpte honom förra året, så han förtjänar verkligen lite vila. Vi får se hur lång den blir, jag är redan så enormt rastlös, då jag ju älskar att sitta på hästryggen! Men jag tror att vila kommer att göra honom gott, han får lite tid att fundera och smälta allt han lärt sig och han kan komma tillbaka bättre än någonsin om jag har tur.

Kalle och hösten

Kalle spanar

Jag red även Bosse förra lördagen, tog en skritt-tur i skogen. Tyvärr kändes han halt i traven när han fick trava några steg. Det känns som om vänster bakben inte riktigt hänger med, så jäkla trist! Så nu har jag ingen häst att rida! Bosse får vila mer han också.

Jag testade att tömköra honom igår och kunde då konstatera att när han skrittar så sjunker korset på vänster sida djupare eller längre ner än på höger sida, vilket troligtvis är den oregelbundenhet som jag har känt av när jag har ridit honom det senaste. Han travade väldigt långsamt och ville inte gå fram, svårt att veta ifall det beror på att han har ont eller om det bara är för att han inte gillar att bli tömkörd. Men jag tyckte ändå att han såg halt ut bak, det såg inte alls bra ut. Jag ska kolla filmen (filmade med GoPro) också för att se om man ser en oregelbundenhet eller om jag inbillade mig. Men det är lite synd om Bosse just nu!

Jag saknar så att få rida honom, min supercoola häst som går fram överallt!

Min fine Bosse Bus!

Kalle får inte bara gå i hagen och slå dank, nej jag tänker nyttja ledigheten från ridningen till att träna lite mer mentalt och ta tag i lastträningen lite grann.

Igår fick han gå in och kika lite i släpet, jag hade dock ingen bil kopplad, så det gick ju inte att lasta eftersom släpet höll på att tippa när han ställde sig på luckan. Däremot så kopplade jag på bilen idag och körde lite mer seriös lastträning.

Han är ju väldigt nyfiken och går upp på luckan när jag står bredvid, men han vågar inte riktigt gå in själv. Så för att få in honom i släpet gick jag före och då följde han med. Dock blev han väldigt stressad när han väl kom in och smet snabbt ut igen. Så han behöver först bli bekväm med att stå i släpet lugnt och fint innan vi går vidare och gör någonting mer. Men jag tror nog att han ska kunna bli trygg med det också tids nog. Det kräver träning, så är det bara, men jag ser fram emot att kunna köra honom till andra ställen och se hur han reagerar när han kommer till nya platser. Det hade ju varit kul att kunna komma ut på lite banhoppningar framöver!

Igår fortsatte jag träningen ute i paddocken med repgrimman och repet. Körde lite TRT-övningar och sedan tog jag fram regnbågarna så fick han bekanta sig med dem. De skrämde honom inte nämnvärt, vi skrittade mellan dem några gånger, jag ställde dem närmare och närmare varandra tills de stod ihop och han fick ta ett litet skutt över. Sedan longerade jag honom över dem och han hoppade fint, försökte dock smita bredvid några gånger, men lyckades övertala honom att hoppa. Jag upplevde inte att han var så rädd, mer att han såg sin chans att slippa.

Jag gillar den mentala träningen med honom, den för oss närmare varandra och är jättebra att ta till när man inte rider! Förhoppningsvis bygger vi vidare på vår relation och vi finner varandra ännu mer!

Kalle kollar in i släpet

Nu har vi ställt om till den förhatliga vintertiden. Det betyder mörker, mörker och åter mörker. Så jävla tungt! Två dryga månader då det bara blir mörkare och mörkare. Jag gillar det verkligen inte, men så är det ju varje höst och vinter. Jag kan bara hoppas på att det blir hyfsat väder, inte allt för mycket regn och att det finns några ljusglimtar längs vägen. 

När jag vaknade i morse visade klockan i taket (som jag inte hade ställt om) 06:30, klockan på armen visade 04:30 och mobilen 05:30. Lite rörigt så att säga... Men det var mobilen som stämde. Folk brukar jubla över att det blir så mycket ljusare på morgnarna när det blir vintertid. Det var inte ett dugg ljusare kan jag tala om! Från september och framåt är det ju mörkt på morgnarna hur man än gör! Jag hade heller haft ljus till klockan fem istället för till fyra som det är i december. Men nu är det som det är och inget jag kan påverka! Slut på gnället! Nu ska jag gå och lägga mig!