Den nya torsdagstraditionen...?

Efter en ganska regnig vecka har det äntligen blivit lite bättre väder! Så i måndags när jag var klar med jobbet så kunde jag gå ut och hämta Kalle i hagen och rida en runda. Det blev hemmaskogsrundan som han är supersäker på och vi fick en härlig tur i samtliga gångarter. Det fanns ingenting som skrämde honom eller fick honom att fundera på att gå åt något annat håll än jag ville, så det blev bara en lugn och fin tur.

På tisdagen var det ganska bra väder ända tills jobbet var klart. Då vreds kranen på och det började regna. Jag tog in alla tre hästarna så de fick sova torrt över natten. Jag gjorde i ordning Kalle och gick till ridhuset med honom.

När vi kom dit var det en som tömkörde och en ponny som reds och efter ett tag kom det in två ponnys till. Denna gång gick jag aldrig runt med honom, utan satt upp med en gång. Han var väldigt lugn och fin och det gick jättebra att rida runt och parera ponnyer till höger och vänster.

Han var hyfsat lugn i munnen och gick i en väldigt bra arbetsform och han kändes riktigt fin att rida. Det enda som var lite svårt var när de andra korsade vägen så att vi blev tvungna att rida nära en vattenmatta som låg bredvid ett hinderstöd, då ville han kika lite på vattenmattan.

Men jag kände att jag kunde rida honom aktivt och framåt och få honom att koncentrera sig på mig, så det kändes väldigt bra.

När vi gick hem sedan så hade regnovädret intensifierats och vi blev ordentligt blöta. Alla blöta kläder fick hängas på tork och allt läder fick putsas rent med lädertvål samt smörjas in med läderfett så det tog väl en timme extra bara att få ordning på allt det. 

 

I onsdags hann jag med en härlig löptur i solnedgången med hundarna. Själva springandet gick oväntat bra, jag sprang ca 6 km och kände inte av några höfter och kroppen kändes lätt och snabb.

Igår var det en helt underbar dag med en dimmig och molnig morgon, men sedan sprack det upp och blev riktigt soligt och fint, en härlig höstdag!

Jag gick en runda med hundarna på lunchen och efter jobbet körde jag in några kärror med ved. Det blir lite eldning nu när temperaturerna går nedåt på nätterna.

Det var ju torsdag och då är det (nästan) alltid träning. Veckans höjdpunkt. Bosse vilar ju nu så det var självklart att Kalle skulle få följa med denna gång-

Den här gången var jag ute i god tid så jag passade på att tvätta hans hovar och karleder och de vita partierna han har längst ner på sina ben. Det blev riktigt fint! Nu känns det verkligen bra att ha varmvatten i stallet så att jag slipper spola iskallt vatten på deras ben när de är så leriga!

Vi gick bort till ridhuset och värmde upp. Jag började med att lägga ner de två hindren på långsidan så att de blev bomhögar. Det ena hindret bestod av vitblåa bommar och blåa fyrkantiga mjuka bommar som kan vara lite läskiga. Så jag gick med honom över dessa några gånger innan jag satt upp.

Han var väldigt lugn och fin även igår. Han brydde sig inte när alla ponnysar lämnade ridhuset och vi blev ensamma utan han var fokuserad på mig och vad jag ville. Redan från början var han otroligt fin att rida. Så lugn i munnen att jag plötsligt kunde rida med helt stilla händer och. Jag fokuserade redan i uppvärmningen på att få honom från innerskänkel till ytter tygel. Hela tiden och när han till sist tog stödet på yttertygeln kom ju hela hästen i balans. Så häftig känsla! Detta har vi ju jobbat envist med i ett helt år och nu börjar det äntligen släppa. Han börjar slappna av, acceptera arbetet och bara bli så himla fin att rida!

Jag värmde upp i alla gångarter och växlade arbete på de stora volterna med arbete på fyrkanten. Jag fortsatte att hela tiden flytta honom till yttertygeln och han hittade en riktigt fin arbetsform! Munnen var helt lugn och plötsligt kunde jag rida med en stadig kontakt och stilla händer. Vilken härlig känsla!

Sedan började vi skritta på volt över den gröna bomhögen. Det gick väldigt bra, han brydde sig inte nämnvärt om den. Vi bytte varv och skrittade några varv till över bomhögen. Sedan trav i båda varv och han travade på fint. Så duktig kille!

Sedan tog vi oss an den blå bomhögen, som var lite läskigare. Han tittade på den varje gång vi skrittade över, men gick över den utan problem. Vi travade även över den i högervarvet vilket gick bra.

Sedan tog vi vänster varv och då vände han, jag red lätt, var lite framåtlutad och gjorde en långsam avtrillning där jag nästan trodde att jag skulle lyckas hänga kvar, men insåg att det inte gick. Jag hann tänka "INTE NU IGEN!" och undrade om det här är den nya torsdagstraditionen; att trilla av på träningen....

Jag landade i alla fall hyfsat bra och kände inte direkt att jag slog mig, så jag satt upp igen och fortsatte arbetet över bomhögen i skritt.

"Blir du inte rädd?" brukar folk fråga mig när jag berättar att jag har trillat av min häst och flera förfäras och gör en jättestor sak av det. I detta fall blev jag inte rädd, inte ens osäker, utan kunde bara sitta upp och rida än mer bestämt. Jag har helt enkelt accepterat att jag kommer att trilla av Kalle emellanåt (även Bosse någon gång kanske). Jag har också lärt mig att det inte är så dramatiskt att trilla av. Ja, jag slår mig, men det resulterar oftast i att jag har ont i några dagar och sedan blir det bra igen, dvs det läker. Jag satt nog tidigare med föreställningen att jag skulle skada mig för lång tid om jag trillar av. Det kan givetvis hända, men inte varje gång jag flyger av.

Jag känner inte heller att Kalle slänger av mig för att han är dum utan i samtliga fall (utom när haren for upp) så har jag varit i lite framåtlut när han har vänt. Det betyder att jag har stor chans att sitta av om jag rider mer upprätt och balanserat, dvs jag kan påverka mina chanser att inte trilla av när något oväntat händer.

De helskodda ridbyxorna har i alla fall gjort mig mer bestämt och framåt i ridningen och jag sitter inte och väntar lika mycket på att han ska hitta på något, vilket leder till att min ridning blir mer avslappnad, vilket i sin tur leder till att Kalle blir mer avslappnad.

Jag trodde ju att jag skulle kunna undvika att trilla av genom att rida i helskodda ridbyxor, vilket jag ju fick bevis på igår inte stämmer. Dock blev det ju inte den där katapulteffekten, utan det tog lite längre tid eftersom jag hade bra grepp i sadeln och då hinner jag också påverka landningen lite mer.

Här fick jag en insikt också av något som Charlotte sa, nämligen att jag måste fortsätta driva honom framåt över bommen och inte sluta driva en halv sekund innan. Det var ju såklart det som gjorde att han vände. För det blir liksom att jag driver och driver och så när han precis ska ta sig över bommen lämnar jag honom lite i sticket där han behöver stödet att jag fortfarande vill att han ska gå över. Så det var ju rätt bra i allt det här, tycker jag! Så jag fortsatte driva i varje steg fram till och över bommen. Jag satt ned i traven för att inte riskera att trilla av igen och han tittade varje gång, men valde ändå att trava över när jag var mer tydlig och konsekvent i min drivning. 

Och det här är ju något jag verkligen behöver ta med mig framöver. Jag blir lätt passiv och tveksam själv när en häst tvekar inför ett hinder och med Kalle funkar det inte så bra eftersom han behöver mer stöd från sin ryttare då han kan bli lite osäker på sig själv. Så jag måste lära mig att fortsätta driva, även när han tvekar och i det vara övertygad om att om jag fortsätter driva så kommer han att gå framåt. Istället för att tänka att han kommer inte att gå framåt så det är ingen idé att fortsätta driva så att jag riskerar att trilla av. Det är en utmaning för mig helt klart, men jag tror att jag landade den tanken rätt bra igår och fick ju öva på det rätt så några gånger också.

Vi släppte sedan bommarna och började jobba i galopp. Även där var han superfin! Tungan kom ut några gånger men det var utan att han slängde runt huvudet så mycket. Han bara stack ut tungan lite och grejade med bettet, men jag fick honom att stoppa in den igen och fokusera på arbetet. Så fin kille!

Avslutningsvis jobbade vi lite i trav, omväxlande lite mindre volter och fyrkantsspår, jag satt ner lite mer i traven och stundtals hittade han en riktigt fin och svängig/gungig trav! Allra sist gjorde jag halvt igenom med skänkelvikningar och då fick jag verkligen honom på yttertygeln och han flyttade sig så fint! Även om han blev lite trött och tappade bjudningen så gjorde han själva flyttandet väldigt bra!

Jag fick beröm från Charlotte för att Kalle nu har kommit ihop sig mycket mer i alla gångarter och som hon sa så har jag ridit honom till det, inte dragit ihop honom med tvång och styrka, utan genom envist och konsekvent arbete fått honom att förstå hur jag vill att han ska jobba. Och det känner jag mig väldigt glad och stolt över och jag känner också att jag nu börjar få lön för all den möda jag har lagt ner på honom det senaste året.

Så totalt sett var jag så himla nöjd med vårt träningspass och jag kände att vi båda två gjorde ett bra jobb, så det var på lätta ben jag traskade hem med honom i mörkret! 

Min fantastiskt fine Kallis!

Apropå fint, så måste jag också lägga till en helt underbar bild som jag tog på Selma för nio år sedan, då hon var ett år. Den dök upp i "mina minnen" på Facebook och jag tyckte den var så himla fin! Selma har alltid varit väldigt fotogenisk och hon är fortfarande jättefin trots att hon nu är tio år och nästan helt vit i ansiktet, fina vovven!

Gårdsvaktaren