Första året med Kalle

Sådärja!

Efter en lång söndag med konstant regn har jag äntligen fått tummen ur och klippt ihop en liten video om Kalles och mitt första år tillsammans. Eller, den blev inte så liten, över en timme, så det är den längsta video jag har publicerat såhär långt. Men det är ju mycket som har hänt på ett år och även om jag tycker att jag har varit lite dålig på att filma i år, så finns det en hel del material att tillgå.

Så det har tagit tid att först gå igenom alla gamla filmer, klippa ut det jag vill ha och spara ner till egna videos för att sedan klippa ihop dessa till en hel video. Men det är ju också rätt kul att titta tillbaka och se hur saker och ting såg ut och hur det gick.

Jag hade faktiskt glömt videon där jag tömkörde Kalle när jag hade stukat foten i slutet av mars, den är ju faktiskt rätt rolig, speciellt min kommentar efteråt :).

Det är också bra med dessa videos för att när man själv är i utvecklingen är det lätt att glömma hur långt man har kommit, speciellt när det emellanåt känns som att man nöter samma saker hela tiden. Att då sätta sig ner och titta och jämföra och se att den hästen jag sitter på nu är en helt annan (och bättre version) än den jag satt på för ett år sedan.

Jag gillar ju att ta det lugnt med Kalle, att inte skynda på, men när jag gick igenom filmerna funderade jag flera gånger på varför jag inte t.ex. galopperade över vattenmattan eller varför jag inte höjde hindren lite mer osv. Det ser ju faktiskt så enkelt ut på filmen. Men i verkligheten när jag sitter på hans rygg känns det inte alltid lika enkelt som det ser ut och jag går mycket på känsla. Jag vill att jag ska känna mig trygg med det vi gör så att han kan känna sig trygg också.

Jag har insett att vi har tränat på vattenmattan sedan i mars när vi kunde börja rida i paddocken och fortfarande går jag över den med honom innan jag sitter upp, skrittar över den fram och tillbaka innan jag travar. Och inte förrän förra veckan vågade jag rida på den i galopp.

Jag misstänker att det är hjärnspöken som sitter kvar hos mig sedan tiden med Pelle. Jag får bilder i min hjärna om att Kalle kommer att tvärnita så att jag flyger av eller göra ett gigantiskt hopp så att jag flyger av eller blir osäker och inte vågar rida på igen.  Men egentligen tror jag inte att Kalle gör så. Han kan absolut titta lite på vattenmattan och kanske göra ett lite högre skutt än han behöver, men om jag driver på och talar om att vi ska hoppa så kommer han förmodligen att hoppa. Han bryr sig inte så mycket om den egentligen. Men det är svårt att släppa gamla envisa hjärnspöken, jag antar att det bara är till att fortsätta prova och våga!

Här kommer min och Kalles första år tillsammans: