Modige Kalle!

Denna tisdag har bara rusat förbi och innan jag visste ordet av var klockan över fem och jag tog på mig reflexvästen när jag gav mig ut för att rida Kalle en runda. Det var soligt, men kallt, vi hade 0,4 minusgrader när jag gick upp i morse och när jag gick ut i stallet ikväll var det runt 9 plusgrader. Men ändå härligt höstväder!

Kalle fick gå samma runda som i lördags, då han ju klarade av en runda som jag har fått gå delar av ganska länge. Jag såg att kreatur samlades in från en hage och då hade man satt upp en fålla bestående av järngrindar, så jag var lite orolig för hur han skulle reagera för dem.

Men först fick jag övertala honom om att passera ett gäng hönor redan vid Ödgården. Han stannade och tittade på dem, men svarade framåt när jag bad honom och gick modigt förbi även om han kikade lite på dem.

Han var mer avslappnad idag än i lördags, men jag höll ändå ett stadigt grepp i fegremmen. Vi travade fram mot Lunden och sedan efter och kunde galoppera på gärdsvägen mot Obbhultvägen. Lugnt och fint.

Han tvekade ett par gånger på väg mot Landbonnas, men stegade lugnt in på vägen mot Smeas, där järngrindsfållan fanns. Det tog en liten stund innan han uppfattade den och när han gjorde det så stannade han. Sedan vände han huvudet mot mig, lite som att han frågade ifall han skulle våga gå förbi. Jag svarade ja och bad honom gå framåt, han lyssnade. Han kikade lite, men traskade på framåt på ett bra sätt. Så härligt! Han har blivit så lättövertalad nu!

Återigen är det svårt att avgöra ifall han har landat och accepterat mig mer eller om han bara är mer medgörlig för att det är höst och han kanske är lite trött. Men jag passar i alla fall på att njuta av att han är sådan här och hoppas verkligen att det håller i sig.

Sedan torsdagens träningspass då Charlotte påpekade att jag slutade driva lite för tidigt före bommarna så har jag försökt att vara konsekvent och driva på hela vägen, även ute och det verkar fungera.

Det blev en väldigt fin runda, lugnt, stabilt och mysig. När vi tagit oss igenom grushålan, med galopp upp för backen på initiativ av Kalle (han vet var man ska galoppera någonstans) vände vi upp i Skattagårdsskogen. Han travade på bra där tills han helt plötsligt stelnade till och stannade. Det var något som fanns i buskagen framför oss. Något som han inte gillade! Jag gissar att det var vildsvin, för han har aldrig reagerat på något annat vilt på det sättet tidigare.

Han stod där och kollade en stund och sedan bestämde han sig för att gå framåt och ville nog helst galoppera, men jag lät honom bara trava eftersom jag aldrig såg vad det var eller i vilken riktning det tog vägen. Dock tyckte jag att jag hörde grisskrik när vi var på väg hem på asfaltsvägen, vilket stärkte mina misstankar om att det kanske var gris ändå. I så fall är jag otroligt imponerad av hans reaktion, att han inte bara vände och stack!

Precis när jag hade suttit av honom kom det en bekant som hade fixat fästen till mina ridbanelampor. Nu väntar jag bara på en lampa som fick beställas på nytt eftersom den ena var trasig. Fick en lovad leveranstid på två veckor och det har passerat denna vecka.... Hoppas på att jag kan få hinna rida några pass i lampskenet i alla fall i höst!

Fina höstfärger ute nu!

Nästan hemma, Kalle spanar på kompisarna i hagen