Hinnagården: Kalle utmanar

Min resa med Kalle har såhär långt gått rätt så bra ändå. De två-tre första månaderna var ju helt underbara och jag undrade ifall det inte skulle komma några bakslag. Jag behövde inte undra så länge till, utan i december flög jag av honom och sedan dess har det varit lite mer utmaningar för oss.

När jag rider på bana är utmaningen att få honom att acceptera bettet och arbeta i en bra form. Där har vi kommit långt i skritten, där är han riktigt fin och går sällan emot. Däremot så börjar han krångla i traven. Slänger med huvudet, kastar ut tungan, biter tag i bettet osv. Men jag kämpar på med grundridningen och i fredags var vi återigen i ridhuset. Denna gång var vi själva, vilket var skönt, jag kunde nyttja hela banan och behövde inte parera för andra ekipage.

Jag jobbade precis som jag har gjort sedan förförra torsdagen, böjer och ställer utåt och inåt samt flyttar bakdelen på volt. Han gör det bra och det blir bättre och bättre i traven. I galoppen är det lite mer tjafs med bett och tunga, men han gör några bra stunder där han går helt fantastiskt bra och jag får en föraning om hur härlig han kommer att bli att rida på när vi har tagit oss igenom detta.

Så jag var rätt nöjd med honom ändå!

I lördags red jag ut en kortare runda i skogen. Vi har ridit denna runda några gånger och det är vår "standard"-runda. En runda som jag vet att han gör bra och där han inte har något att vara särskilt spänd över. Vi brukar först rida en runda i egna skogen och sedan svänger vi upp mot Skattagårdsskogen. I lördags ville han inte svänga däråt, utan började krångla. Han lade i backen kan man säga. Jag bad honom att gå fram, han bara backade. Men efter lite diskussioner gick han till sist framåt och vi kunde fortsätta vår runda som jag hade tänkt och resten gick jättebra.

På väg hemåt

Igår skulle jag då rida ut en lite längre runda bort till Ryen, Bexells stenar, utmed Valasjön och sedan tillbaka upp för backarna hemåt. Det är en runda som han har gått några gånger och som har gått väldigt bra att rida.

Första stoppet kom redan på vägen ner mot bäcken, dvs 300 meter hemifrån. Han bara stannade och ville inte gå vidare. Han var inte rädd för något, han har stannat på i princip samma ställe några gånger tidigare. Jag väntade lite och sedan bad jag honom att gå framåt och då gjorde han det.

Nästa stopp kom innan dungen ca 300 meter längre fram. Här hoppade han ut på åkern för någon vecka sedan när han fick syn på en "läskig" jägare. Han gick även denna gång ut på åkern, men jag lyckades få honom att gå framåt igen ganska snart och han fick massor av beröm!

Nästa stopp kom i backen upp mot Linnarp, dvs 200 meter längre fram. Där tyckte han att en hög med grus var läskig. Han började backa när jag bad honom gå framåt, men efter att ha tagit det lite lugnt, låtit honom stå still och titta så gick han återigen framåt.

När vi kom till korsningen i Linnarp, 50 meter längre fram och han insåg att han skulle gå rakt fram var han återigen inte nöjd, utan stannade och backade. Jag bad honom gå fram, han backade. Och till sist blev han rädd för en tupp och började trumpeta så då satt jag av eftersom han är lite skraj för att passera de två gårdarna som låg framför oss.

Så jag gick med honom där och satt sedan upp igen när vi hade passerat dem. Så gick det framåt i ca 500 meter och så blev det tvärstopp igen. Denna gång upplevde jag inte att han var särskilt rädd för någonting, utan det var mer att han inte ville gå framåt. Jag bad honom gå fram, han började backa. Han blir liksom helt stel, som en sten, det går inte att påverka honom framåt överhuvudtaget.

Där stod vi och diskuterade i säkert tio minuter innan han helt plötsligt gick framåt och började trava av sig själv.

Nästa stopp var vid Ryen. Där sprang en ekorre över vägen och sedan var det tvärstopp och i med backen. Han backade och backade och jag kunde inte få honom att ta ett enda steg framåt. Efter ca 20 minuter utan ett enda steg framåt satt jag av och rappade till honom i baken (jag vet att det inte är något bra sätt, men ibland rinner det över...) Då började han backa helt hysteriskt och jag trodde ett tag att han skulle backa hela vägen hem. Men till sist fick jag honom att gå framåt och jag ledde honom förbi grinden innan jag satt upp igen.

Återigen gick han framåt och travade glatt upp för en backe innan det efter ca 500 meter blev stopp igen. Stopp och back. Han var inte uppenbart rädd för någonting denna gång heller, utan det var mer ovilja att gå framåt. Denna gång testade jag att vända honom så att han backade åt det håll jag ville att vi skulle gå eftersom han ändå bara backade. Han backade åt det hållet också, men blev lite mer irriterade och huvudet började flänga lite, men vi kom åt rätt håll i alla fall. Men när jag sedan vände honom i rätt riktning så fortsatte han att backa så att vi till sist var längre bak än där vi var när han stannade första gång. Så efter 20-30 minuters diskussion satt jag återigen av och så gick vi större delen av rundan ända tills vi var på väg hemåt. Då kunde jag sitta upp och så bar det iväg i trav och galopp upp för backarna, vilket han verkade tycka var kul. Därefter var blev det inga mer stopp på hela vägen hem, inte ens när vi återigen skulle passera de läskiga gårdarna. Han var spänd, men han gick hela tiden framåt.

Däremot valde jag att sitta av när det kom ett märkligt fordon farandes i väldigt hög fart eftersom jag inte visste ifall de tänkte sakta ner. Den brydde han sig däremot inte om, men jag orkade inte sitta upp igen så vi vandrade sista biten hemåt.

Ja, jag kan väl inte påstå att jag var så nöjd med hans beteende, jag hade ju sett fram emot en härlig uteritt med trav och galopp i den någorlunda vårvarma omgivningen. Det är så svårt med en häst som liksom bara lägger in backen. Och som svarar "fel" på hjälperna genom att gå bakåt när jag ber om framåt. Samtidigt är jag ju nyfiken på vad det är som får honom att göra såhär? Är det separationsångest? Är det rädsla? Är det osäkerhet? Är det test? Är det bara att han försöker komma undan?

Ja, tänk om man kunde få se hur de där djuren tänker! För såklart vill jag ju inte tvinga en häst till någonting, men samtidigt måste jag ju förutsätta att framåt alltid betyder framåt, annars blir ju ridningen himla svår. Och det är inte särskilt härligt att sitta av och sitta upp 100 gånger eller behöva gå långa sträckor, jag vill ju kunna rida min häst överallt. Sedan ska han såklart få reagera på saker som han tycker är läskiga, men jag vill ju också att han ska känna förtroende för att om jag ber honom att gå framåt så finns det inget att vara rädd för.

Hans beteende liknar väldigt mycket Bosses beteende när han var i samma ålder. Bosse har ju i princip aldrig ridits ut med sällskap, medan Kalle mestadels har ridits ut med sällskap innan han kom till mig, men det har ju gått rätt bra ändå hittills.

I alla fall så gjorde Bosse en sak när han var yngre; han blev rädd för någonting, tvärstannade och sedan var han helt omöjlig att flytta i någon riktning. Han stelnade liksom till i hela kroppen, blev stenhård, jag kunde sparka, slå till honom med pisken, försöka flytta honom genom att leda med tyglarna men ingenting hände. Ibland kunde jag vänta ut honom, kanske upp emot 20 minuter och så bara gav han med sig och gick framåt som om inget hade hänt.

Kalle är lite likadan. Han stannar, blir liksom stel och stenhård, men han väljer istället att lägga in backen. Jag ber honom att gå framåt i olika omgångar och så ger han sig och går framåt som om inget har hänt. Eller så ger han sig inte och jag får hoppa av. Det verkar också som att han bygger upp det under runda och blir liksom värre och värre ju längre vi kommer. Från att stanna, inte backa och bara gå framåt när jag ber honom, till att backa 50-100 meter så fort jag ber honom att gå framåt.

Det enda jag är lite nöjd med är att han i alla fall inte stegrade sig vid något tillfälle, vilket gjorde att jag inte direkt kände någon rädsla när han började med sina tricks. Däremot kände jag en viss uppgivenhet och frustration. Vad göra när hästen bara svarar bakåt???

En annan sak som också är bra är att han än så länge inte har visat sådana här tendenser i ridhuset i alla fall. För jag upplever honom som en väldigt positiv och framåt häst annars. Han lyssnar alltid på mina hjälper och jag har aldrig några problem med att få honom framåt i ridhuset. Så det hela är lite knepigt.

Jag hoppas att det är en fas han går igenom och att han kommer att ge med sig och inse att det faktiskt är rätt kul att få komma ut i skogen även utan att ha någon kompis med sig!

På väg hem går det framåt!

Spanar på omgivningen

Ja, det är verkligen ingen dans på rosor att ha häst alltid, särskilt inte när man som ryttare blir utmanad. Jag har ju ändå väntat på att jag ska få lite utmaningar med honom, även om allting började väldigt bra i höstas då han var helt underbar hela tiden. Jag inser att det är en stor omställning för en häst (speciellt så ung) att flytta till ett nytt ställe, få nya kompisar, ny ryttare, nya omgivningar. Och i början tror jag att många hästar liksom stänger av och verkar sådär härliga och perfekta, när de i själva verket har gått in i sig själva lite. När de sedan vänjer sig allt mer så blir de också mer ifrågasättande och försöker testa lite gränser för att veta var de har sin ryttare. Han har ju också blivit starkare och lagt på sig både hull och muskler sedan jag fick hem honom vilket gör att han orkar sätta sig emot lite mer också.

Jag försöker tänka på att ha tålamod och att allt detta hårda arbete jag lägger på honom nu kommer att betala sig inom en snar framtid. Jag tycker ju att han i grund och botten är en jättehärlig häst och jag tycker att han i grund och botten har ett jättebra temperament och faktiskt är ganska modig, men jag inser också att det kommer att ta tid för honom att bli den där härliga hästen som går fram överallt och som är med mig hela tiden. Jag ser fram emot att läsa detta inlägg om ett år och känna att jäklar vad vi har utvecklats!

Men tills dess är det tålamod, tålamod och åter tålamod och hårt arbete som krävs!

När jag var klar med Kalle gick jag in och gjorde lite härliga våfflor! Så gott! Med grädde och jordgubbar! Helt spannmålsfria ofc!