En besvikelsens vecka!

Nu har jag klappat ihop jobbdatorn för den här veckan och ser fram emot lite härlig semester i påsk. Ska bli så skönt!

Ännu en vecka har gått och tiden bara rusar fram! Denna vecka har dock inneburit några rejäla besvikelser och saker och ting har känts väldigt tunga!

Veckan började väldigt bra med att jag red Kalle i ridhuset och han var superfin! Jag körde samma övningar som jag gjorde förra torsdagen då jag red volter som jag minskade och hade väldigt lätt kontakt i munnen för att låta honom själv hitta balansen och arbetsformen. Han gjorde det väldigt bra denna gång också så jag var supernöjd med honom!

I tisdags var det dags för Bosse och jag såg verkligen fram emot att få rida ett dressyrpass, kanske slänga in lite bommar eller småhinder då han varit väldigt fräsch den senaste tiden. Men så snart jag började trava insåg jag att han var halt igen. Så jäkla tjatigt! Och jag var så besviken! Jag fick ju en sådan härlig känsla senast jag hoppade med honom och vill inte tappa den, jag vill så gärna komma igång med honom ordentligt igen! Men nu blir det istället mer vila, mer skritt. Suck och pust!

I onsdags skulle jag rida ut Kalle. Han ville inte lämna gårdsplan så jag började gå med honom istället. Plötsligt blir han rädd och flyger ut på åkern med mig hållandes i tyglarna. Jag landar snett på vänsterfoten och jag känner att något går fel. Kalle kommer lös. Jag tog några steg för att kolla så att jag kunde gå efter honom och det kunde jag.

Han sprang mot grannens gärdsgård, gjorde ett väldigt graciöst hopp över den och fortsatte över deras gårdsplan och ner på åkrarna. Ja, han sprang nog en kilometer bort. Då var han minsann inte rädd för att gå framåt på ett ställe han aldrig har varit på tidigare.

Till sist fick jag tag i honom och linkade tillbaka hemåt och tog en liten runda för att inte avsluta med detta, men orkade bara gå någon halv kilometer innan jag insåg att det gjorde för ont i foten för att kunna gå någon runda.

När jag till sist kom in i huset tog jag en påse frysta grönsaker och lindade om med vetwrap. Jäklar vad ont det gjorde! Magnus fick hjälpa mig när hästarna skulle ha sitt natthö, för jag kunde knappt gå.

Men jag duschade och fick smort in foten och vristen i voltarengel och lyckade sova hela natten. Jag var otroligt stel i hela fotleden igår och allting gick i ultrarapid, men jag lyckades få ut hästarna i alla fall och kunde jobba hela dagen. Gött att slippa behöva ta sig till en arbetsplats i detta läge.

Mina fötter och ben igår kväll

Min svullna ankel

Jag blev så jäkla besviken när detta hände! Dels är jag besviken på mig själv att jag inte får ordning på Kalle när vi ska lämna gårdsplan. Han blir mer och mer tjurig också när jag går på honom och han stegrar och hoppar, vilket faktiskt gör mig rädd att jag ska trilla av, så att jag inte vill gå på honom mer. Jag tycker att en häst ska vilja gå framåt och jag tänker också att om man tvingar en häst till något så kommer det bara att slå tillbaka senare, så därför vill jag inte försöka lösa problemet med hårda tag.

Jag är också så besviken över att jag blir skadad nu, när jag hade planerat att äntligen börja springa igen i nästa vecka. Jag hade sett fram emot massor av löpning, cykling och kanske lite rullskidor på min ledighet. Jag planerade också att börja mocka sommarhagen, se över stängslen, fixa paddocken, äntligen kunna rida i paddocken. 

Istället kändes det i onsdags som om jag kommer att få tillbringa hela min ledighet i soffan, vilket verkligen suger och jag hade planer på att ställa in semestern helt och jobba istället.

Men när jag vaknade i morse kändes foten redan mer rörlig, även om jag har väldigt ont i ledbandet på utsidan av benet så kan jag ändå gå hyfsat och stelheten på framsidan av foten är mycket mindre. Jag kan också belasta foten mycket mer nu, kan gå i trappan utan att hålla stenhårt i ledstången. Jag får också på mig mina gamla löpardojjor vilket gör att jag kan röra mig hyfsat utomhus. Detta ger mig verkligen förhoppningar om att jag nog kan vara tillbaka i bra form ganska snabbt ändå!

Ja, jag kommer ju inte att springa 1 april, men jag kan kanske gå kortare rundor, jag kan kanske cykla på trainern och jag kan definitivt mocka hagarna. Jag ska försöka få Magnus att fixa paddocken (jag tror inte att jag fixar att trampa på kopplingen i traktorn), för om den är i ordning kan jag i alla fall longera Kalle, kanske longera över bommar och mindre hinder för att hålla hans energi lite stången. Så nu öppnar möjligheterna upp sig igen och allt som kändes nattsvart i onsdags kväll känns nu lite ljusare. Bosse får ju också per automatik lite extra vila eftersom han inte går att gå med på något bra sätt och definitivt inte går att longera.

Sommartiden kommer på söndag och vi har en härlig tid framför oss nu. Det är ju rätt härligt ändå!

I onsdags tänkte jag på citatet: "Tänk vad du har uppnått om ett år om du inte ger upp idag" Och så tänkte jag att om jag hade gett upp för någon vecka sedan så hade jag kanske haft en frisk fot. Men på något sätt så orkar jag ändå ta mig an de utmaningar som bjuds och jag lyckas se framåt. Det är rätt häftigt ändå!

Jag är fortfarande övertygad om att Kalle och jag kommer att hitta varandra, få en superhärlig relation och att vi kommer att ha mycket kul framöver. Jag tycker fortfarande att han är en väldigt härlig häst och han har ju bjudit på fin känsla i ridningen på bana det senaste 

Just nu är det vissa saker som inte är kul och jag hoppas verkligen att han inte börjar stanna på banan, utan att han håller det till uteritterna. Jag får helt enkelt gå med honom tills han ger sig och börjar tänka annorlunda. Vi tar oss igenom detta till sist!