Långpass på rullskidorna

Idag körde jag ner till Rosendal och ställde bilen. Tog därifrån rullskidorna söderut. En sträcka som Magnus och jag körde förra året med en vurpa ner i ett dike för min del som resultat. Faktiskt min enda vurpa på rullskidorna såhär långt.

Det började på kustvägen och det kändes väldigt lätt att staka. Jag kände mig stark. Helt plötsligt hade jag avverkat flera kilometer. Efter några kilometer kom jag äntligen in på cykelbanan med ny asfalt från förra året. Lättrullat och fint.

Jag mötte en rullskidåkare. En kille som såg lite skräckslagen ut:). Jag körde också förbi en tjej som såg lite ostadig ut. Jag ville tipsa dem båda om att gå en rullskidkurs, men jag kunde inte med:). De hade båda behövt det. Då kunde deras rullskidåkande ha blivit roligare...

Jag fortsatte söderut och när jag hade kört en mil vände jag. Första milen hade gått på 40 minuter! Nytt rekord! Så kul!

Nya milrekordet

När jag vände blev det inte lika kul... Jag fick rak motvind! Inte konstigt att det kändes lätt att köra söderut! Jag stakade och stakade men känslan var att det gick mer bakåt än framåt. Så var de fina kilometertiderna borta. Det började värka både här och där och det kändes allmänt skit.

Men jag kämpade på. I uppförsbackar och i motvinden. Inte en enda gång diagonalade jag! Nej, det är stakning som gäller, även i de små uppförsbackar som fanns.

Kilometrarna gick trögt och ett tag kändes det som om jag aldrig skulle orka köra tillbaka till bilen. Men att gå var inget alternativ, för även om det gick långsamt skulle det gå betydligt långsammare att gå!

Det gick dock bättre och bättre och vid några tillfällen hamnade jag lite i lä och fick då känna av styrkan igen och helt plötsligt var det bara två kilometer kvar. Jag åkte förbi stället där jag trillade förra året och kände att jag är betydligt mer stabil nu än då. Jag var noga med att inte köra för nära kanten, vilket jag gjorde då, eftersom kanterna är väldigt höga där och kommer man utanför, så hamnar man i diket!

Till sist kom jag äntligen tillbaka till bilen och då kände jag att jag var ordentligt trött. Gårdagens stavlöppass började göra sig påmint och benen kändes sega. Magen var full med mjölksyra och armarna var lite trötta. Den andra milen hade tagit tio minuter längre tid än den första. Nästan nytt rekord i saktfärdighet. Men det var bra att få kämpa sista delen av passet. Det kan ju vara motvind i tre mil när jag ska köra Tjejvasan också. Så det är bra träning att få motvind, även om det är roligare när det går lätt. 

Det kändes ändå bra att ha kört årets hittills längsta pass. Förra året var det betydligt värre, för då var jag så trött på slutet att jag inte kände mig säker på rullskidorna. Jag var förvisso rejält trött idag med, men utan att riskera att trilla, då jag har bättre koll på skidorna nu.

När jag jämför med förra årets pass på samma ställe, då vi körde lite längre, drygt 21 km, så tog det nästan två timmar och snitttempot landade på 5:33 min/km. Idag var snittempot 4:32 min/km. En förbättring med en minut alltså. Rätt bra, skulle jag säga...

Dagens pass

Trots två vilodagar i början av veckan, då jag var ute och gick med Selma istället, känns det som om jag har fått ihop en bra vecka. Tre rullskidpass och ett stavlöppass är inte illa!