Förkyld!

I tisdags kväll körde jag ett bra pass på rullskidorna. Det var soligt, det var vindstilla och det var helt underbart ute! Jag tog mod till mig och körde en runda med lite backar. Jag körde först in på Källängsvägen, sedan vände jag upp mot Gärdet, en rejäl uppförsbacke där. Lyckades staka ungefär halva innan jag fick gå över till diagonal för att ta mig framåt.

Jag körde lite snabba intervaller. 20 snabba staktag med 10 vila emellan. Jag kom till sist ut på Tvååkervägen nedanför Grimetons kyrka. Där lutar det lite nedförs. Men det var inte så farligt. Det värsta med den vägen var att den lutar inåt så att man måste ligga ca 70 cm ut från kanten för att inte riskera att åka ner i diket.

Som tur var så var det för en gångs skull rätt lite trafik och jag behövde inte flytta på mig. Så det gick bra hela vägen och jag tyckte det var kul att få köra en riktig runda istället för fram och tillbaka som jag brukar.

Kroppen kändes stark och stakningen fungerade bra hela vägen.

Lååånga skuggan

När jag körde hem tänkte jag faktiskt på att det ofta är när man känner sig som starkast på träningspassen som en förkylning lurar runt hörnet. Var inte halsen lite irriterad? Nej, det var nog bara inbillning.

Men när jag vaknade på onsdagen var halsen irriterad, lite raspig och näsan var tät/rinnig. Det blev inte bättre under dagen och när jag vaknade på torsdagen var det definitivt en förkylning. Så jäkla irriterande!

För det första var det inte länge sedan jag var förkyld, maj senast och för det andra har jag inte umgåtts med människor som varit förkylda. Så var fan kommer det ifrån???

Jaja, först blir jag alltid så arg och irriterad på förkylningen och efter ett tag kapitulerar jag och försöker bara stå ut.

I torsdags jobbade jag hemifrån och när jag släppte ut hundarna vid lunch lyckades Selma gräva in sig under altanen på baksidan. Hon var helt hysterisk, hon tjöt i högan sky och jag lyckades inte få ut henne samma väg som hon kommit in. Hon fick panik och trodde att hon skulle fastna.

Så jag funderade på ifall det finns något fönster i källaren som går att öppna och det gjorde det. Så jag fick "rädda" henne in där istället. Tokiga hund!

Räddad genom fönstret

Igår kollade jag på den mycket spännande hopp-finalen i OS med Peder Fredricson som tog silver. Så väl värda medaljörer! Himla kul med ännu en medalj till Sverige! Jag kollade till och med på fotbollen, jag som verkligen avskyr fotboll normalt sett. Men tjejerna var roliga att kolla på, de spelar ju istället för att ligga på planen och lipa som killarna brukar göra. Bra kämpat av dem! Dock gick jag och lade mig efter första halvlek då jag var så himla trött.

Idag vaknade jag med ett sug efter att rida (det brukar vara så när man kollat lite tävlingar). Eftersom jag pga förkylningen inte kan träna var jag rätt rastlös och tänkte att en stund på hästryggen inte skulle skada mig och kanske ta bort en del av tristessen.

Igår var hästarna trötta, så trötta. Det var ju rätt varmt ute. De orkade inte ens galoppera i hagen utan travade slött mot mig.

Idag var det helt annorlunda (såklart). Jag tog Bosse i grimskaftet, men Pelle skulle vara drama-queen och låtsades att det fanns troll i hagen och sprang runt som en idiot. Han skulle inte följa med in heller, utan jag fick leda in Bosse och sedan vänta på att de andra två kom. Men de är rätt lättlurade. Ingen vill vara kvar själv i hagen!

Jag gjorde i ordning Pelle och han var ju lugn på gången (vilket han alltid är). Men för att safea tog jag med mig longeringslinan ut till paddocken och lät honom springa lite i den. Det var bra för då fick jag se att han var helt ren i båda varven i samtliga gångarter.

Jag fick två getingar som surrade runt öronen och då viftade jag så att Pelle började galoppera. Lite bus och hopp blev det, men han såg jättefin ut. Han spanade bort i hagen varje gång han kom på kortsidan och spände sig lite, men annars var han lugn.

Jag satt upp och började jobba honom i skritten. Det var bra att se att han var ren utan ryttare för han kändes allt annat än ren när jag kom upp på honom. Han blir spänd när jag rider honom och nu gäller det att få honom att slappna av och ta det stöd i bettet som jag erbjuder. Istället vill han krulla ihop sig och blir jättekort i halsen och i steget.

Idag var det ju extra svårt att få honom att slappna av eftersom han hela tiden spanade bort i hagen. Men han höll sig ändå på mattan, det var inga stopp eller hopp och skutt, så jag lyckades ändå jobba honom litegrann.

Han blev inte bättre i skritten så han fick trava lite. Även där väldigt kort och spänd trav utan ärlig framåtbjudning. Men där tog han äntligen stödet i bettet. Bra. Men svårt att få fram honom i riktig trav.

Han fick gå lite skänkelvikningar, en blev en sluta:) och lite öppna. Han kan allt den hästen och han är så otroligt känslig! Det är inte mycket jag behöver göra för att få honom att sakta av eller ta skänklarna sidledes. Men framåtjudningen finns inte och han är inte avslappnad. Förhoppningsvis löser det sig med mer träning.

Jag var i alla fall nöjd med honom. Jag tycker att han skötte sig väldigt väl trots att han var spänd. Och jag var så glad att han är fräsch i kroppen trots sina tjugo år. Så nu kanske det blir igångsättning av honom istället för Bosse som ju inte har några skor.

Duktiga hästen!

Jag kollade Bosses hovar och skrapade flugägg. Satans flugägg! Hans hovväggar är fortfarande slitna och han går på sulorna, stackaren. Det känns inte rätt att rida honom när han är i det skicket. Dock är även han fräsch och ren i gångarterna, vilket är bra. Men belastning med ryttare på ryggen kan bli för mycket för hans hovar just nu. Trist, men så är det!

Det var i alla fall kul att vara uppe på hästryggen igen. Det gjorde mig på lite bättre humör i alla fall. Nu hoppas jag att förkylningshelvetet försvinner snabbt så att jag kan knäppa på mig rullskidorna igen snart! Saknar dem!