"DUMHET ÄR ATT FORTSÄTTA GÖRA SAMMA SAK OM OCH OM IGEN OCH ÄNDÅ FÖRVÄNTA SIG ETT ANNAT RESULTAT"
Så jag tänkte att jag behöver hitta på något som kan bryta min svacka. Nu gick det ju iofs över förväntan i Prinsens minne i lördags, men jag vill ändå försöka utveckla mig till nästa år. Så jag började spåna lite. Har en kollega som tränat med Varbergs GIF:s löpargrupp (där de springer apa-snabbt, typ 1000m-intervaller i 4-minuterstempo) och tyckt att det är kul. Men kände att de är lite för snabba för mig. Då upptäckte jag att GIF har en löpargrupp för enbart tjejer. Som dessutom tränar på tisdagar istället för måndagar, vilket passar mig mycket bättre då jag vill springa långpass på söndagar.
Så jag tog mod till mig och dök upp på Påskbergsvallen idag för att delta i träningen. Det var ett glatt gäng trevliga tjejer, en lika trevlig tränare, Andrea, som förklarade lite tanken med löpargruppen och vad som var på gång idag och några gånger framöver. Hon förklarade att det är tuffa pass som körs, men att var och en anpassar sig efter sin egen förmåga och att kravet var att man ger allt. Lät perfekt i mina öron:)
100m-intervaller på Påskbergsvallen stod på schemat. Åh, vad jag har längtat efter att få springa fort. På bra underlag! Det riktigt kliade i benen. Vi värmde upp med en ca 2 km lugn jogg i Påskbergsskogen för att sedan springa in på Vallen på bortre långsidan där en 100m-sträcka mättes ut.
Först förklarade Andrea lite löpteknik och vad man ska tänka på när man springer snabbt. Sedan testade vi att springa 100 m med bra teknik. Därefter drog de igång. Intervallerna. 100 m så snabbt man kan, joggvila tillbaka. 5 gånger sedan ståvila. 5 sådana set.
Det var så jäkla kul att springa snabbt (nåja, så snabbt jag kunde iaf, långt ifrån de där 8,7 sekunderna man gjorde på 60 m som 13-åring men ändå). Och det var så jäkla jobbigt! Sista intervallen i första setet kom mjölksyran som jag aldrig lyckats få tidigare när jag sprungit. Nu vet jag hur det känns:). Men när man var som tröttast var det ju set-vila. Och sedan var man redo för 5 till. Och fem till osv.
Jag fick lätta känningar i muskler som jag inte brukar känna av när jag springer annars, men inget farligt. Lite höfter, lite ljumskar, lite vader. Men nu känns det bara bra i kroppen. Det var nog bara en chock för kroppen att göra något annat.
Det är nog något fel på mig, men jag blir så glad av att springa intervaller! Känslan av att vara as-trött och ändå orka och ändå genomföra alla de där intervallerna är så himla skön, nästan euforisk!
Efter intervallerna joggade vi 2,5 varv som avslut. Andrea undrade om jag tänkte dyka upp nästa vecka, då hon "hotade" med back-träning i Apelviksbacken. "Självklart!" sa jag. "Det här var ju kul!" Det var tydligen inte alla som hade varit där och testat som tyckte det:).
När jag satte mig i bilen kände jag att det här var precis vad jag behövde nu! Det är himla kul att springa med andra, även om de var betydligt snabbare än jag. Jag har å andra sidan betydligt fler kilon att släpa runt på, så det har ju sina förklaringar. Jag kände inte av någon hets att man måste vara supersnabb, istället var det peppande att försöka hålla undan för de som kom bakom, även om jag inte alltid lyckades.
Så nästa tisdag har jag bokat in mig på ännu ett pass. Ska bli himla kul! Och jobbigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar