Recap

Inte ett enda blogginlägg i juli och nu är det augusti. Ja, tiden går! Det är semester och jag lägger massor av tid på mina älskade grabbar och vovvar.

Sedan jag bloggade senast har vi tyvärr varit tvungna att ta bort vår älskade Selma-hund. Så himla tråkigt och sorgligt! Selma har ju varit med oss hela vägen sedan vi började vår renoveringsresa här hemma 2011. Hon har varit arbetsledare, gårdsvaktare, löparsällskap och ständig följeslagare. Men nu var hon 11 år, jag märkte för någon månad sedan att hon inte riktigt orkade hänga med på promenaderna (även om de inte var så långa) och sakta men säkert lade hennes kropp av. 

Jag bokade tid hos veterinären en onsdag, fick tid på fredagen och tyckte hon var rätt pigg ändå under onsdagen. Sedan blev hon kraftigt sämre på torsdagen, orkade knappt resa sig upp och jag fick bära ut henne för att hon skulle kissa. På fredagen när det var dags var hon något piggare igen, men det var ingen tvekan om att det var rät beslut. Snarare att det var lite för sent ändå. Men har någon djurägare någonsin tagit bort ett djur för tidigt? Det är svårt att avgöra när det är rätt tid, speciellt när de "bara" är gamla så att säga.

Jag var i alla fall med henne inne hos veterinären tills hon tog sitt sista andetag och det kändes rätt. Hon avskydde ju att vara hos veterinären efter alla behandlingar i hennes stackars inflammerade öron, men hon fick i alla fall somna in lugnt och fint. Och veterinären var väldigt bra under tiden, förklarade hur det skulle gå till, när hennes hjärta hade slutat slå osv.

Saknaden är stor, det känns så konstigt att bara vara ute och få med Lissan och Nelly, att ingen hund ylar när vi kommer hem med bilen, ingen hund som ska åka traktorn osv. Men man får vara glad åt alla härliga minnen vi har tillsammans, min fina underbara löparhund och följeslagare!

Stallvaktaren

En ständig löparkompis

Skulle alltid åka traktor

Älskade vattenmelon

Hittade alltid ställen att spana ifrån

Älskade att åka bilen

Selma med en av alla sina pippis som hon demolerat

Men på hästfronten är det iaf lite roligare just nu (ta i trä). Bosse håller sig fräsch och pigg, så himla kul! Han är igång på riktigt nu och till helgen ska han förmodligen få åka en lite längre runda, ska bli så kul! Jag har börjat rida honom i paddocken igen och fångat upp ridningen där. Vi har ju inte kunnat träna ordentligt sedan förra sommaren egentligen, (pga hältor, brutna handleder osv) så det känns väldigt kul att ha honom tillbaka där.

Vi har ju dock en hel del att jobba med, speciellt när det gäller framåtbjudningen. Han är inte särskilt självgående och lägger liksom bara av ibland. Förra torsdagen tog jag faktiskt med honom på träningen hos Charlotte, men han var rätt vedervärdig. Det var andra gången han var i hennes nya paddock och förra gången var han också helt motsträvig och gick inte att rida, så jag hade väl inga stora förhoppningar.

Det var svårt att hitta någon framåtbjudning alls, men när han väl gick fram och jag fick honom att galoppera passade jag på att styra på de småhinder som C hade byggt åt oss och då hoppade han ju superbra! Men det är svårt att få runt honom i svängarna och behålla bjudningen. Jag vill inte sitta och hacka på honom med skänklarna eller spöet för då stannar han direkt. Men vi fick till några fina språng i alla fall och lite bra trav också. Så även om jag var ganska missnöjd med passet så fanns det ändå ljusglimtar.

Bosse surhäst är i alla fall snygg!

Däremot är han väldigt fin att rida ute just nu. Han är så framåt och fin och vill verkligen fram överallt. Där är det inga problem med framåtbjudningen. Men vi behöver öva på att trava och galoppera längre sträckor utan att jag behöver schasa på honom.

Igår red jag honom hemma i paddocken igen och då var han betydligt bättre. Han stannade inte en enda gång, dock var han lite trög emellanåt, men han blev inte så arg och tjurig som han var i torsdags. Vi kunde hoppa lite bommar, cavallettis och småhinder och han gjorde det stundtals bra. Kändes riktigt fint! Kanske behöver han bara lite mer träning på banan i kroppen så att han hittar sin arbetsvilja.

Kalle har också gjort bra framsteg den senaste tiden. Han blir alltmer framåt och medgörlig på uteritterna, han är alltmer obekymrad över saker som var livsfarliga tidigare och han väljer mer och mer att gå framåt istället för att vända och backa.

Förra veckan red vi en runda där han utsattes för tre läskiga föremål. Föremål nr 1 stannade han för, men när jag bad honom gå framåt gjorde han det, även om han tittade lite på föremålet. Direkt efter kom föremål 2, det blev han riktigt rädd för och vände, men då fick han ju direkt kontakt med föremål 1 igen, så han vände tillbaka och så kände jag att han letade efter en lösning för att kunna ta sig förbi detta läskiga föremål. Han hittade en liten omväg som han kunde ta för att komma förbi, vilket jag lät honom göra, han löste ju problemet själv och det vill jag uppmuntra. Detta var inte på väg hem, så det var ju bra att han ändå valde att gå åt det håll jag ville. Och det är en skillnad hos honom, tidigare har han bara reagerat, vänt, backat och liksom bara bestämt sig för att här tänker jag minsann inte gå förbi, nu gör han något annat och det ser jag som väldigt positivt!

Vidare så kom föremål nr 3 lite längre fram på rundan, rakt framför oss och det fanns ingen omväg att ta. Denna gång stannade han och tittade först innan han vände, men jag vände tillbaka honom igen och då började han gå fram mot det föremål som han tyckte var så läskigt. Han var jättespänd, men jag höll en lätt kontakt med tygeln, mina ben stöttade honom mjukt längs sidorna och han valde att vara modig och gå förbi. Så himla duktig kille! Jag är så nöjd med honom och stolt över honom! Framför allt att jag märker en skillnad hos honom att han tar sig an läskiga saker lite annorlunda nu, lite mer modigt.

Han är väldigt lugn i stallet och när jag gör i ordning honom, han står i princip alltid lös på gången medan jag gör i ordning honom, trots att båda stalldörrarna är öppna och han när som helst kan välja att springa ut.

Vi har fortsatt lastträningen och jag har kunnat stänga bommen bakom honom, han har stått och gungat mot bommen, men han har liksom insett att han inte kan komma ut så länge han trycker på bommen, vilket är bra. Dock så provade jag att stänga baklämmen bakom honom igår och det gillade han inte. Efter det ville han inte gå in och stå kvar tillräckligt länge för att jag skulle hinna stänga bommen. Samma sak när jag lasttränade honom idag. Så nu tog vi ett litet steg tillbaka igen, men det får ta den tid det tar. Målet är att ha en trygg häst som står i släpet och som åker lugnt och fint. Det kommer att ta tid, men det går framåt för varje träning!

Lugna Kallisen!

I förra veckan tänkte jag att det var ett bra tag sedan jag flög av honom och jag kände mig väldigt bra i höften (som jag i princip alltid slår i när jag trillar av). När jag börjar fundera på det så får jag alltid ett bakslag... Jag red honom i paddocken i fredags och han kändes ganska lugn. Jag kunde rida hyfsat förbi "farliga" kortsidan, även om han var lite småspänd. Han höll inte på med några slängningar hit och dit och han kändes trygg att sitta på. Jag travade mot en cavalletti som stod på farliga kortsidan och precis innan for han åt sidan och jag hade inte en chans, utan flög i backen igen. Sjunde gången nu. Senaste gången var ute när han tappade mig intill en åker och sprang 500 meter rakt över en nysådd åker.

Lyckligtvis landade jag mjukt i gruset, det var faktiskt första gången jag flög av hemma i paddocken. Och så sprang han inte längre än till ena hörnet av paddocken innan han lät mig fånga in honom. Så det var bara till att sitta upp igen och rida vidare. Jag slog mig inte alls och kände mig inte spänd i ridningen för en gångs skull, dock höll jag mig till skritt över cavallettisarna, men annars fortsatte jag rida i alla gångarter och det kändes väldigt bra. Han var superfin resten av passet!

Fick en sådan "fin" bild på Knas-Kallen!

Lugn kille vid släpet

I söndags red jag ut honom och då gick vi åt Linnarpshållet, vilket har varit en utmaning sedan i höstas. Jag brukar ha problem med att ens komma förbi hagen åt det hållet, men vi har skrittat av nere i kullen några gånger och han har gått bra åt det hållet även om vi inte har ridit så långt där. Denna gång kom vi hela vägen upp till banvallen, ut på Linnarpsvägen och sedan fick han syn på en ringvält som låg på en åker intill vägen och där blev det tvärstopp. Han blev såpass rädd och spänd att jag valde att sitta av. Han fick gå till välten, gå runt den och inspektera den innan vi gick vidare.

Sedan blev han lugn igen, men jag hittade inget bra ställe att sitta upp på så jag gick vidare med honom. När vi nästan var framme vid Bonnas kom det två personer och ett stort gäng hundar, dessa blev han också väldigt rädd för. Vi gick bakom dem, och varje gång de vek in på en ny väg så att han fick dem på högersidan av sig spände han sig. Till sist gick vi förbi dem och sedan hittade jag några stenar mellan Lunden och Hulegården som jag kunde stå på för att ta mig upp på hans rygg igen och vi fick en lugn och fin runda resten hemåt. Han var verkligen så duktig! Framåt och nyfiken liksom, samt att han lyssnade framåt ifall han blev lite småspänd (förutom vid ringvälten då, men där var han riktigt rädd). Så jag tycker att vi har gjort stora framsteg när det gäller uteritterna också, vilket gör att jag kommer att utmana honom lite med det framöver. Ta lite andra rundor än de "säkra" och försöka jobba med honom mer uppsuttet ifall han inte vill gå.

Idag red jag honom i paddocken på morgonen efter lastträningen. Han var väldigt lugn och avspänd och jag hoppas att det inte enbart berodde på att han hade Bosse och Pelle i vinterhagen som stöd. För att underlätta lite för honom hade jag flyttat cavallettisarna till andra kortsidan så att "farliga" kortsidan blev lite mer fri från saker. Som alltid fick han gå några varv i paddocken innan jag satt upp, skrittade över bommar och hinder, gick själv förbi allt som brukar vara läskigt.

När jag satt upp var han superlugn och stod och hängde med huvudet. Han rörde inte en fena förrän jag bad honom gå framåt. Idag fokuserade jag mycket på det här med "framme för skänkeln" efter att ha lyssnat på en pod igår där man tog upp detta ämne. Det påstods att om man har en häst som t.ex. inte vill gå från gårdsplan, är spooky för allt och ingenting osv, så beror det (delvis) på att hästen inte är framme för skänkeln. Dvs den svarar inte framåt och den går inte av sig själv.

Jag kan absolut känna igen mig i det, att jag inte har honom framme för skänkeln alltid (inte Bosse heller) och har funderat på hur jag kan jobba med att få båda två framför skänkeln. Hur använder jag mina skänklar? När? Hur svarar jag med handen? osv. Jag tycker det är så himla intressant sådant här, "ridteknik" kallar jag det, läran om hur man rider en häst. Till min hjälp har jag givetvis min tränare och jag ska diskutera detta ämne med henne nästa gång vi tränar och försöka förstå hur jag ska ta mig fram till att ha mina hästar framför skänkeln. Jag tar också hjälp av den utmärkta "Ridhandboken" som är grunden i all ridning. 

Jag fokuserade på att Kalle skulle svara framåt och gå framåt för egen maskin idag. Och jag började så sakteliga förstå (tror jag) hur jag skulle jobba med det och hur jag skulle parera när han inte var framme. Så snart han började joxa med tungan och huvudet, kickade jag snabbt med ytterskänkeln och då svarade han faktiskt framåt genom att ta kontakt med munnen igen och sluta joxa. Charlotte har ju sagt till mig detta säkert 1000 gånger, att jag ska försöka få fram honom när han joxar och jag har försökt, men kanske inte på rätt sätt?

Han gjorde i alla fall ett bra travarbete, kändes riktigt fin och faktiskt, kom jag på efteråt, ganska liksidig i båda varven. Skillnaden mellan varven är i alla fall betydligt mindre nu. Han gjorde inga utbrytningar, annars har han haft lite sådana saker för sig på kortsidan mot hagen, där vill han gärna dra utåt, men idag lyckades jag få fram honom när det blev sådana tendenser i början av passet.

Han sparkade inte heller i högervarvet, varken i traven eller galoppen. Han var så himla fin i galoppen! Så stadig i munnen och formen, kanske lite för låg och lite hängig, men det är så mycket bättre än när han slänger med huvudet. Han kändes rak och fin, inga bogar eller bakdelar som flöt ut åt något håll och han var så himla rund och fin i båda varven. Vilken kille!

Jag är så glad för att kunna sitta på en avslappnad häst, han är verkligen helt underbar när han är sådan här och jag njuter av varje sekund! Jag kunde rida i hela paddocken, ja han spände till på väg mot farliga kortsidan, men både travade och galopperade på bra där. Jag red lite övergångar och de gjorde han superbra också, så det blev ett väldigt avslappnat och roligt pass, även om jag fick jobba rätt mycket för att hålla honom framme.

Ja, det känns mer och mer som om vi är på rätt väg, min Kalle och jag. Sedan är vägen mot målet aldrig spikrak och vissa dagar går det sämre, andra dagar bättre, men just nu är de bättre dagarna fler än de sämre, så det känns otroligt bra och roligt!

Nu har jag ju snart haft honom i två år och man kan ju tycka att vi inte kommit särskilt långt på de här två åren, men om man ser det ur ett längre perspektiv, jag tänkte ju när jag köpte honom för två år sedan att jag kommer att ha honom och rida honom i kanske 20 år om han får hålla sig frisk, ja, då har vi ju faktiskt bara gjort 10% av vår resa tillsammans och vi har 90% framför oss. Ja, då har vi ju faktiskt kommit rätt långt ändå, tycker jag och vi kommer bara att bli bättre och bättre tillsammans!

Jag försöker också att se att jag lär mig så otroligt mycket med den här hästen, jag har utvecklat min ridning, hur jag verkar i sadeln med mina hjälper, hur stadiga mina händer är, min balans (även om det ibland inte hjälper). Men jag har också utvecklat mitt kunnande när det gäller hästhantering och det är också en superspännande del av den här resan som jag ser fram emot att fortsätta.

Så även om jag ibland kanske verkar lite uppgiven och trött på min Kallis, så ångrar jag inte en sekund att jag köpte honom. Jag tror fortfarande på att han är den perfekta hästen för mig och att vi kommer att bli så bra tillsammans, tids nog!

Jaha, det här blev ju ett långt inlägg, blir ju lite så när man haft en dryg månads uppehåll, men jag hoppas hitta inspirationen till att fortsätta skriva framöver, så att det inte ska bli så långa uppehåll, jag gillar att kunna skriva lite varje dag, det blir en stunds reflektion, som är så välbehövligt!

Här kommer lite mer bilder på mina fina djur! 

Glad Bosse i paddocken igår

Avslappnad Kalle vid "farliga" kortsidan idag