Mer jobb och dramatisk kväll

I morse kom jag upp i lite bättre tid än igår och hann ut innan det blev alltför varmt för arbete. Jag började med att döda all jättebalsamin uppe i skogen, så nu är det arbetet helt klart. Så gött!

Nästa uppdrag var att röja upp vägen som går mellan sommarhagarna. Vi jämnade allt utmed gärdsgården med marken förra året, men det kan ingen människa tro, det var lika övervuxet igen.

Så jag gick lös först med röjsåg och sedan med motorsågen och det blev betydligt bättre. Så nu blev det lite bredare och stängslet går fritt hela vägen. Dessutom hade stängslet gått sönder i ena hörnet, så där fick  jag laga också, men nu har jag bra ordning på hela hagen känns det som!

Före

Efter

Resten av dagen har tillbringats framför TV:n och i solen. Jag har följt första dagen av hoppningens VM. Himla intressant att följa, men drygt att de hade så många och långa pauser. Det började kl 11 och var klart kl 17 ungefär. Jag for iväg och handlade lite mellan Henrik och Peders ritter, så jag missade inget intressant. Det ser bra ut inför fortsatta tävlingar, Sverige ligger först i lagtävlingen och Peder och Henke ligger 4:a och 5:a. Ska bli spännande att se fortsättningen.

När det var klart gjorde jag lite käk och åt innan jag gick ut för att hämta Kalle. En myskväll med Kalle var det jag såg framför mig. Lite TRT, lite lastträning och en lugn uteritt.

Han kom in med ett sår på vänster bak och lite svullen, men han ömmade inte, så jag tänkte att jag får trava honom och se ifall han känns fräsch. Medan jag gjorde i ordning honom somnade han nästan och när jag fick ut honom på gårdsplan för lastträning var han väldigt lugn. Han blev piggare när jag stängde bommen bakom honom. Han gillar verkligen inte att stå fast där, men han accepterar det allt mer. Jag lyckades stänga bakom honom tre gånger, han gungade lite och när han gick fram släppte jag bommen. Det går långsamt framåt.

Speciell stil har han när han vilar bakbenet

"Matte, jag gillar inte att stå fast här!"

Allt kändes lugnt och fint när jag satt upp och vi red iväg. Vi hann bara precis komma ut på grusvägen så kom det ett rådjur som sprang på åkern bredvid oss. Samtidigt kom gräsklipparen och han blev lite spänd, men gick framåt. Spanade åt ena sidan på gräsklipparen och åt andra sidan rådjuret.

Precis när vi hade passerat brunnen prasslade det till i buskarna och där flög iväg ett rådjurskid, men Kalle reagerade framåt och allt gick bra. Sedan spanade han på rådjurshinden som sprang runt hit och dit, men Kalle tog det hela med ro ändå.

Vi skrittade mot Rolfstorpshållet, passerade Kullagården och Attas utan problem. Kanske lite spänd här och där, men han tänkte ändå framåt. Vi vände ner mot grushålan, tog en annan väg ner där idag och han tvekade inte en sekund. Jag stannade och slog ihjäl en blinning som satt i nacken på honom och efter det kunde vi gå framåt lugnt igen.

Vi kom ner i grushålan och klättrade sedan upp mot Hovgården och helt plötsligt rasslar det till i gräset, 2 meter framför oss sticker en jädrans hare upp och Kalle gör en 180-graders vändning och skjuter mig ur sadeln och ner i gruset. Den uppblåsbara västen blåste upp och Kalle sprang iväg. Han ställde sig ca 200 meter ifrån mig och började beta så jag gick däråt efter att jag fått knäppt upp västen. När jag är ca 25 meter från honom springer han mot Smeas (fel håll, inte hemåt), gör en lov och börjar springa tillbaka mot mig och sedan förbi. Då förstod jag att han tänkte springa hem.

Så jag ringde Magnus och talade om att det kommer snart en häst springandes, sedan började jag traska hemåt. Ganska snart kom Bosse (grannen) och hämtade upp mig med bilen, han hade sett Kalle springa förbi och tänkte att det var bäst att kolla så jag var på fötterna.

Vi åkte hemåt och där hade Ami lyckats fånga Kalle som stod utanför grinden vid hagen och längtade efter sina kompisar.

Han hade sprungit samma väg tillbaka som vi kom. Jag trodde nog att han skulle gena över åkern, men han höll sig till alla vägar. Så skönt att det inte var någon trafik när allt detta drama utspelade sig! Vilken dramatik en onsdagskväll!

Och såklart skönt att jag inte slog mig värre än att jag har lite ont i lårbenet (som vanligt). Och helt fantastiskt att alla grannar som såg honom har engagerat sig och hjälpt mig på vägen.

Magnus undrade om jag inte blev rädd. Nej, jag kan faktiskt inte bli rädd för att Kalle instinktivt reagerar för en hare som helt utan förvarning springer upp nära oss. Hade han bockat, stegrat sig och verkligen jobbat för att få av mig hade det varit en helt annan sak, en sådan häst hade jag definitivt blivit rädd för. Sådana här saker kan jag inte skydda mig mot. Det kommer att hända igen. Men just nu är Kalle riktigt trevlig att rida ut och han går så modigt fram överallt att det helt klart överväger att jag flög i backen. Man kan inte vara rädd om man frivilligt sätter sig på 1,7 meter högt flyktdjur. Risken att trilla av finns där alltid, men oftast går det bra. Jag har ändå bara trillat av 8 gånger de två senaste åren. Det finns de som trillar av 8 gånger på en vecka och ändå fortsätter.

Nu hoppas jag att jag känner mig bra i kroppen imorgon så att jag kan rida Bosse på morgonen och Kalle på träningen på kvällen!