Nu går det framåt!

Bosse har blivit så himla fin nu! I lördags red jag ett pass på honom i paddocken och han var så härlig! Riktigt framåt och pigg! Inga sura miner! Vi hoppade lite och fick bra fart på hindren på diagonalen både före och efter. Vi hade lite mer problem med en serie som bestod av bom-6m-litet hinder-6m-bom. Tanken är att han ska ta ett galoppsprång mellan bom och hinder, men han tar i så mycket att sprången blir långa och han kommer för nära både hindret och sista bommen. I vänstervarvet. Vi gjorde om och gjorde om tills det till slut funkade och när jag bytte varv gjorde han det klockrent hur enkelt som helst. Det blev i alla fall ett riktigt kul pass!

Trött Bosse efter lite paddockjobb

I söndags fick jag faktiskt till en lite längre promenad med hundarna. Vi gick runt Flähult och det har jag inte gjort på väldigt länge! Inte sedan Selma orkade hänga med. Så detta var första gången vi tog den rundan utan henne...

Men det var så härligt att gå lite längre runda. Båda tjejerna hängde på bra, trots att det var rätt varmt och vi var ute i drygt 1½ timme.

Tjejerna på skogstur

Jag red Kalle i paddocken i söndags också, då var det återigen fokus på framåtsvaret. Han blev lite sur på pisken och jag insåg att jag kanske inte ska använda mitt nyinköpta spö med lite större flap på honom. Han är lite för känslig för det spöet. Jag har ju köpt det för att få lite mer respons från Bosse och han svarar väldigt bra på det, men det blir uppenbarligen lite för mycket för Kalle.

Passet i söndags kändes inte helt bra, jag kände inte riktigt att vi var kompisar, utan att jag red lite för "hårt" så att säga. Jag tyckte inte att han svarade framåt som jag ville och därför gick jag på honom en del, lite hårdare med skänkeln och fick nästan känslan av att han surade ihop likt Bosse brukar göra så att all framåtbjudning försvann helt. Det var framför allt svårt att hålla i galoppen, men även lite tjurigt i skritt och trav.

Efter lite funderingar sedan dess har jag kommit fram till att jag behöver ta det lite lugnare med honom. Jag har efter två år alltså kommit på att han inte bjuder ärligt framåt, jag inser att få honom att göra det är en nyckel till framgång. Därför blir jag så fokuserad på att lösa den uppgiften att jag inte riktigt har tålamodet att göra jobbet i lugn och ro. Jag kräver svar direkt och när jag inte får det "skriker" jag med stora bokstäver (alltså tar i mer med skänkel och spö). Samtidigt tror jag att Kalle nu har mognat på de här två åren jag har haft honom och blivit lite lugnare i hela sig och därmed lite mindre pigg, vilket gör att det där framåtdrivet kanske inte finns på samma sätt. När jag kräver svar direkt ställer jag nog lite för mycket krav för snabbt och jag känner att jag får honom emot mig, vilket såklart inte är det jag vill. Jag vill ju bara att han svarar och bjuder ärligt framåt.

Så idag beslutade jag mig för att ta det lite lugnare i mina reaktioner och faktiskt lyssna lite mer efter Kalles svar när jag red ut idag. Det gjorde skillnad. Förvisso är han mer framåt och självgående när jag rider ut honom, men när jag tryckte till mjukt med skänklarna svarade han faktiskt framåt och det kändes super!

Han blev lite sur när jag ville gå åt höger på Obbhultvägen och han ville gå vänster. Istället för att gå på honom ordentligt, vände jag bara honom åt höger och smackade, samt tryckte på mjukt med skänklarna och helt plötsligt gick han framåt och fortsatte framåt. Jag försöker tänka att jag ska ha honom som ett hjul framför mig, som jag hela tiden vill hålla rullande. Om man puttar på hjulet för hårt välter det och om man inte puttar på välter det av att det stannar.

Detta fungerade väldigt bra under hela rundan och det blev en väldigt mysig och stundtals avslappnad runda där han kunde gå på lite lång tygel, men också med bra kontakt med bettet.

Det enda som uppstod var när vi skulle mot galoppbacken. Då fick han syn på några som stod i en trädgård och pratade, samt en vattenspridare som var igång. Detta behövde vi inte passera, så efter att han hade tittat en stund på dem beslutade han sig för att gå framåt, om än något spänt. Dock dök det upp ett nygrävt dike 50 meter längre fram och det blev lite för mycket för honom eftersom han redan var spänd. Så då vände han (sakta och fint) och jag valde att sitta av och gå förbi läskigheterna. Det gick bra och när vi kom upp för backen kunde jag sitta upp igen, rida vidare och få en rätt lugn runda.

Han kändes riktigt fin idag och jag hoppas att jag kan få med mig denna känsla till ridbanan nästa gång. Det är inte helt lätt det här med ridning. När man kommer på något vill jag ju bara lösa  det här och nu, men det måste få ta tid, det kommer att lösa sig och det kommer att leda till bättre och roligare ridning framöver, men jag behöver ha tålamod och inte överdriva i mina ambitioner att lyckas.

Igår red jag ut Bosse en runda runt Linneskogen. Han är fortsatt pigg och fräsch och troligtvis blir det han som får komma med på träning på torsdag.

Bosse på tur

Ja, det känns som om det går lite framåt nu igen och det är såklart kul, nu hoppas jag att det håller i sig och att vi får en härlig höst tillsammans allihopa!