Jag hinner...

Idag kom jag hem lite senare än tänkt från jobbet och klockan var fem innan jag hade fått in hästarna. Jag funderade på vägen hem hur jag skulle göra - rida direkt, eller ge dem mat först och samtidigt äta själv och sedan rida.

Det blev det senare alternativet och när jag hade ätit klart var klockan redan 18. Solen går ner kl 18:15, så jag insåg att jag inte skulle hinna rida innan mörkrets inbrott. Det är lätt att tänka att "jag skiter i det, jag hinner ändå inte", men denna gång valde jag att tänka annorlunda. Istället för att tänka på vad jag INTE hinner göra, tänkte jag vad HINNER jag göra. Jo, jag HINNER faktiskt göra ett kort pass från marken.

När jag jobbar Kalle från marken vill jag inte hålla på för länge, utan kanske max 20 minuter för att inte han och jag ska tröttna. Jag slängde på mig stallkläderna, borstade av honom, kratsade hovarna och tog på honom repgrimman. Sedan gick vi ut i paddocken.

Vi började med att bara gå runt längs fyrkanten åt båda håll. Nu har jag eldat gräset på jordvallen, så där ser ju lite annorlunda ut. Det var dock inget som verkade bekomma Kalle ett dugg. Sedan gick vi lite över bommar och jag backade upp honom mot ett av hörnen för att få honom att slappna av med att ha någonting bakom sig (som förberedelse för lastträning). Lite läskigt tycker han att det är, men han backade väldigt nära efter några gånger.

Efter det gick vi över bommar och backade tillbaka över dem. Först släpade han bakbenen och fick med sig bommen, utan att få någon panik över det, istället förstod han att han skulle lyfta på bakbenen, så det gjorde han vid nästa försök. Duktig kille!

Vi passade också på att jobba med vattenmattan. Den bekommer honom inte alls nu, han tittar pyttelite, men han tvekar inte att gå över. Jag longerade honom några gånger över den också, vilket gick hur bra som helst. 

Till sist körde jag lite TRT-yoga med honom, dvs flytta bakbenen, flytta frambenen osv. Han var hur avslappnad som helst och gjorde alla övningar väldigt bra. 

Så den lilla tid jag investerade gav en fin stund av relationsbyggande och byggande av förtroende för varandra. Jag fick en så fin känsla med honom. Jag tror mer och mer att han kommer att bli superfin den dag då han kan lita på mig och jag kan lita på honom. Tänk hur långt vi kommit på det 1½ år som vi har spenderat tillsammans!

Jag fick faktiskt upp en bild från Instagramkontot "ryttarinspiration" som minne igår. Jag hade ridit ut Kalle på en långrunda och jag hade fått gå mer än rida eftersom han inte ville gå framåt på en massa olika ställen.

För ett år sedan

När jag tittar tillbaka i bloggen och läser vad jag skrev om denna period, så var det helt klart vid den här tiden han började utmana mig lite mer. Han backade när jag försökte få honom framåt, vilket ju är rätt svårt att hantera tycker jag. Men ja, vi har kommit väldigt mycket längre än vi hade för ett år sedan, tack vare att jag inte gav upp. Även om vi har en bit kvar till den nivå jag vill att vi ska vara, känner jag såklart att vi har kommit en väldigt bra bit på väg.

Jag brukade också lägga mycket tid på att förstå varför han gör vissa saker, men på senare tid har jag insett att det inte ger någonting att spekulera kring orsakerna till beteendet eftersom jag aldrig kommer att få reda på varför ändå. Hästarna kan inte prata med oss och tala om för oss varför de gör som de gör. Vi kan bara spekulera, och även om man röntgar en häst från topp till tå så kanske man ändå aldrig hittar den riktiga sanningen. 

Jag väljer istället att fokusera på vad som är syftet med det vi gör. När det gäller uteritterna är syftet endast att vi ska komma ut en viss runda. Om jag får gå halva den rundan eller kan rida hela, spelar egentligen ingen roll. Det betyder att det är bättre att hoppa av och gå än att bråka när han inte vill gå fram. Bråk gör aldrig relationen bättre och det är alldeles för lätt att tappa tålamodet. Jag har läst någonstans att en häst inte kan skilja på om vi är rädda eller arga eftersom vi ger liknande signaler i båda tillstånden, så därför förstår det tappade tålamodet otroligt mycket i vår relation.

En annan anledning till att det är lätt att välja att inte bråka med Kalle är att jag, baserat på erfarenheten från ett år sedan, vet att han tids nog kommer att ge sig och gå att rida fram överallt.

Det är tankar som lugnar för min del. Jag behöver inte längre göra så stor grej av att våra pass inte alltid går exakt som jag har tänkt mig, oavsett vad så är varje stund spenderad med Kalle en investering i vår gemensamma framtid.

När vi var klara lyste en nästan full måne på oss och vi gick tillbaka in i stallet precis innan det blev helt mörkt. Så jag HANN iaf göra någonting med honom ikväll!

Söt-Kalle!