Jag är bara gnällig! HURRA!

Ja, rehaben av min hand fortsätter. Och det går långsamt framåt. Såpass långsamt att ortopeden skickade mig på CT-röngten för att kunna se ifall det fanns något annat fel än benbrottet.

Så i måndags var jag på sjukhuset igen, tacksamt nog hade jag fått en tid efter jobbet och jag möttes av sjukvårdpersonal på väg hem i korridorerna. När jag kom in i väntrummet på röntgenavdelningen var där en sköterska som hjälpte en annan patient och hon noterade att jag hade kommit dit.

Det tog rätt lång tid innan jag fick komma in, typ en halvtimme och under tiden skedde en sak som var lite underhållande men samtidigt obehaglig... En sköterska kommer ut från ett av röntgenrummen med en telefon i örat. Hon pratar högt och tydligt och det framgår snart att den i telefonen undrar ifall en patient finns där. Sköterskan springer runt lokalen och letar och säger i telefonen "nej, han finns inte här i alla fall, jag vet inte vart han har tagit vägen, han kanske har skickats tillbaka till akuten"... Mina tankar vandrade iväg... är det vanligt att patienter tappas bort på röntgenavdelningen? Eller på sjukhuset rent generellt? Kan folk bara försvinna och vart tar de vägen? Finns det någon korridor någonstans full av borttappade patienter?

Jag fick till sist komma in och göra undersökningen, väldigt enkel, eftersom jag jämför med alla MR jag har gjort tidigare i mitt liv. Då får man bara ha trosor och t-shirt utan tryck på sig, ingen metall, kontrastvätska som sprutas in i armen och så åker man fram och tillbaka i ett rör i en timme i ett väldans oljud. I måndags fick jag lägga mig på mage på en smal brits med armen ovanför huvudet och så åkte armen in i röret och på några sekunder var det klart. 

Idag fick jag svar, läkaren som opererade mig ringde och sa att allt såg helt normalt ut, benbrottet är läkt som det ska och han kunde inte se några fel någon annanstans heller. Såklart det bästa beskedet jag kunde få! Men jag undrar ju såklart över varför jag är så stel som jag är och varför jag känner smärta i armbågsbenet nära handleden som jag inte har brutit. Läkaren sa att det fanns en fraktur även där, vilket jag inte har hört tidigare, och att den gör man ingenting åt. 

Så nu ska jag köra på full fart med rehaben igen och kämpa på med mina övningar. Jag misstänker att förväntningarna på hur långt jag skulle ha kommit med rörligheten har varit för höga. Men det känns i alla fall väldigt bra och skönt att det inte behöver göras några mer ingrepp!

Vädret har inte varit med oss denna vecka och därför har det blivit dåligt med aktiviteter. Kalle har varit ute och gått en runda och jag har varit ute med hundarna. I måndags fick jag till ett styrketräningspass, något jag inte har gjort på alldeles för länge, kanske skyllt på att jag inte kan pga armen, men det är ju bara att inse att jag kan göra rätt många styrkeövningar som inte kräver full funktion i vänsterhanden...

Nu blir det lite cykling, ska bli gött att öka pulsen!

Kalle på promenad

Såhär mycket kan jag vända upp handen när jag har stretchat igång

Lissan dödade sin favvoleksak idag...

När man försöker ta selfie med hund som inte kan vara still..