52 dagar!

52 dagar är en lång tid! Det tycker jag i alla fall när det gäller att inte kunna sitta på hästryggen! Senast jag var uppe på hästryggen var när jag red Bosse den 15:e december. Jag hade planerat att rida den 17:e, men det gick ju åt fanders som alla vet.

Jag hade ett datum i mitt huvud för när jag skulle sitta på hästryggen igen och det var 1 mars. Då ska jag vara så gott som återställd enligt ortopeden. Men jag har också tänkt att den dagen jag kan lyfta upp sadeln på Bosses rygg ska jag börja sätta igång honom eftersom han inte går att promenera med.

Häromdan lyfte jag runt sadeln lite och kunde konstatera att jag kan lyfta den utan problem, så efter det började tankarna på att rida Bosse ta form och sedan kunde jag inte släppa det.

Idag var den perfekta dagen för premiären! Första ridturen i år! Första ridturen på 52 låååånga dagar!

Efter att det har regnat en hel del denna vecka så var det äntligen uppehåll och vi fick se lite blek februarisol mellan molnen.

På förmiddagen gjorde jag några ärenden i staden och gav mig ut för att hämta Bosse i hagen strax efter lunch.

Han var rejält smutsig på ena sidan och i svansen, men jag lyckades få honom hyfsat ren i alla fall. Han fäller rätt mycket också, så det blev mycket hår i piggborsten. Jag försökte borsta lite med vänsterhanden också, men när man behöver ta i för att få bort all lera så blir det inte riktigt bra, så jag körde vidare med högerhanden istället. Men det är såklart bra att träna på det också.

Jag lyckades kratsa tre av hans hovar. Han har ju lite svårt att lyfta vänster bakben och eftersom jag behövde fånga det med vänsterhanden gav jag upp det. Jag kan ju inte vrida upp vänsterhanden så att jag kan kupa den runt hovarna, så jag fick kratsa med vänsterhanden. Inte lätt, men det gick.

Jag fick upp schabrak, pad och sadel på hans rygg. Pysslade lite med att rätta till allting så att det låg som det skulle, men blev nöjd efter ett tag. Sedan var det sadelgjorden. Jag misstänkte att det kunde bli en utmaning, men det gick bra. Jag orkar kanske inte dra åt lika mycket som tidigare, men tillräckligt för att sadeln ska sitta i alla fall.

När jag skulle tränsa honom kliade jag honom lite i pannan och mellan öronen i ett försök att få honom att hålla huvudet still. Han har fått någon idé på senare tid om att kasta upp huvudet när jag ska tränsa honom och det ville jag inte vara med om. Men han var jättesnäll och var stilla med huvudet samt höll det lågt så det gick hur bra som helst att tränsa honom också.

Nästa utmaning var att sitta upp. Först att han skulle stå still, men också hur jag skulle komma upp utan att ta alltför mycket stöd med vänsterhanden som jag brukar göra när jag sitter upp. Även det gick bra, även om det var lite svajigt. Plötsligt satt jag i sadeln och jag kände mig hemma! Som om jag inte haft något uppehåll, som om jag var på helt rätt plats. Lyckan for genom hela kroppen och mitt leende var bredare än bredast.

Det var rätt blåsigt idag och Bosse var så himla pigg! Kul, men han ville ju springa lite, så jag hade lite sjå med att hålla in honom, vilket inte var helt lätt med vänsterhanden. Det gjorde inte ont, men det tar liksom emot och jag är betydligt klenare i den armen såklart, samt orörligare än vad jag behöver. Dessutom är det liggande handställning som gäller för vänster nu när jag inte kan vrida upp den till korrekt handställning.

Vi red en kort runda i hemmaskogen, den lätta sitsen satt som en smäck i uppförsbackarna och det var så himla härligt! Han vände faktiskt i skogen för något som fladdrade i vinden, men jag satt som gjuten i sadeln, han är ju inte lika reaktionssnabb som Kalle...

Det blev ca 30 minuter skritt i blåsten och det var 30 minuter av total lycka! Så energigivande!

Också väldigt härligt att det funkade för det betyder att jag från och med nu kan sätta igång Bosse så sakteliga, så kan vi rehaba tillsammans mot våren.

Bosse på g ut

Såhär glad var jag hela ridturen:)

Utsikt från Bosses rygg

Kalle, däremot får gå promenader ett tag till. Honom tänker jag inte sitta upp på förrän armen är bättre. Av flera orsaker egentligen. Dels eftersom han är lättskrämd och snabbvänd, jag vill verkligen inte trilla av och skada mig igen. Men också för att han är så känslig i munnen. Jag märkte ju idag att mina händer är så olika både i styrka och motorik. Kalle behöver två bra händer som är stabila, följsamma och lika och det har jag inte att erbjuda honom än.

Men ingen fara på taket, all tid som spenderas med honom oavsett om det är på hans rygg eller ej är väl spenderad tid och förhoppningsvis kommer han att vara så van vid alla promenadrundor vi går att han kommer att vara lugn och modig när det väl är dags att sitta upp.

Vi gick samma runda som Bosse och jag fast åt andra hållet, så en halvtimmes promenad för honom också.

Vilken underbar lördag det blev! Nu börjar livet komma tillbaka! Jag kämpar vidare med mina rehabövningar och de ska ta mig till en rörlig och stark hand!

Min fine Kallis!