Torsdagsdressyr med Kalle

I torsdags var det så dags för träning i vanlig ordning. Kalles tur denna gång. Nu börjar kvällarna bli allt kortare (även om det ändå är ljust rätt länge fortfarande) och det är reflexer och pannlampa som gäller när man traskar iväg till träningen strax efter kl 19.

Jag gick med Kalle även denna gång eftersom han är så skraj när vi ska gå förbi alla "farliga" gårdar i Linnarp. Det går helt enkelt snabbare att gå med honom. Men snart ska vi rida hela vägen. Han hade inga problem med att gå till ridhuset i mörkret hela förra vintern, men då var vi ju där ett par/tre gånger per vecka också.

Jag kände mig lite spänd eftersom jag ju flög av förra gången vi var i ridhuset och han blev rädd för en skugga. Och Kalle kändes lite spänd till en början. Eller så var det jag som smittade av min spändhet på honom...

Vi höll oss på volten vid utgången i princip hela passet, vilket är en stor sak i sig, han har ju skyggat för hela den kortsidan typ hela våren. Han fick börja med att skritta runt, jag skrittade över två upphöjda bommar som låg i varje hörn. Lugnt och fint, han kikade lite, men gick framåt när jag bad honom. Jag måste sluta förvänta mig att något stort ska hända när han tittar, för just nu tittar han, lyssnar på min skänkel och går lugnt över.

Sedan körde vi i trav och han travade lugnt över bommarna. Jag fokuserade på att få honom på yttertygeln, forma sig runt innertygeln och på min egen ridning. Inte rida lätt med händerna, stadig hand. Det är verkligen en utmaning när man sitter på en häst som är ostadig i munnen som få, men jag blir stadigare i min hand och han blir stadigare i munnen. Stor skillnad mot hur det var i våras då han ägnade mer tid och fokus åt att slänga runt med huvud och tunga. Nu kommer tungan ut ibland, men numera kan jag rida igenom det.

Vi tar det lugnt med bommar och hinder. Börjar lite som vi har gjort här hemma, först med bommar och avdramatisera dem. Sedan kan vi gå vidare och hoppa hinder, men det blir längre fram. Det ska vara lätt, enkelt och kul för honom!

Jag satt en del ner i traven. Jag, som tidigare idiotförklarat nedsittning i trav har nu börjat göra just det på Kalle och han släpper ner mig på ryggen, accepterar att jag sitter där och försöker gunga med honom i hans fina trav. Och det går faktiskt rätt bra. Jag lyckas få in honom i ramen på ett bra sätt och jag lyckas rida med rätt bra i hans takt (enligt Charlotte, jag tycker det känns som om jag far runt överallt på hans rygg).

Sedan var det galoppen. Vänstergaloppen gick rätt bra, nu har han kommit ihop sig en hel del i galoppen, men han orkar inte riktigt gå i den formen i galoppen så därför tappar han bjudningen och jag behöver driva på honom. Samtidigt som jag är lite ängslig för att det ska gå för fort och att han ska bli rädd för något och vända så att jag trillar av. Ja, de tankarna får jag slåss mot hela tiden...

I högergaloppen fastnade han på stället och blev lite fyrtaktig, så jag red ut på fyrkanten för att hitta bjudningen. Det blev bättre, men det är lite svårt för honom i det varvet. Jag lät honom göra några bra fattningar och avbrott också, det är ju fokus på övergångar denna månad!

Totalt sett blev det ett jättebra pass, han var superfin och jag hade inte behövt oroa mig över att han skulle vända (lätt att veta det efteråt såklart). Jag var så nöjd med hur han betedde sig och hur fin han var att rida! Jag är nöjd med hur jag faktiskt har lyckats utveckla honom det här året! Allt slit ger resultat och det är så kul!

Slänger in en bild på lilla söta Alyssa!