Hinnagården: 1 år med Kalle!

För ett år sedan var jag nervös, så nervös! Det var dagen då jag och Kalles tidigare ägare styrde kosan mot Kungsbacka och Florian Lackners klinik för veterinärbesiktning. Skulle han gå igenom? Vad betydde egentligen hans skada som han haft på en halskota för hans hållbarhet? Ja, frågorna var många men det var ju en dag som jag hade väntat på ett bra tag!

Som alla redan vet gick besiktningen som en dans och Kalle levererades hem till mig! Så himla kul och spännande! Och idag har jag alltså haft honom i ett helt år! Och vilket år sen!

Det har varit spännande, roligt, lärorikt, oväntat, kämpigt men framför allt alldeles underbart!

Det började väldigt bra de fyra första månaderna då Kalle skötte sig exemplariskt. Det enda vi kämpade lite med från början var att han kunde vända plötsligt på ridbanan och i ridhuset och att han hade svårt att ta stöd på bettet vilket ledde till att han slängde runt huvudet och slängde ut tungan.

Jag gick in i det här väl medveten om att det ALLTID är en utmaning att skaffa ny häst och jag var beredd på att få några härliga smekmånader då allting fungerade perfekt, innan utmaningarna skulle komma. Vändningen kom någon gång i december. Jag flög av när han vände innan ett hinder, tidigare hade han hoppat allting utan att blinka. Han började protestera när vi skulle gå förbi vissa platser när vi red ut och han fick mer och mer separationsångest när jag skulle hantera honom. Han slet sig i stallgången, ville inte vara själv där, ville inte lämna kompisarna i hagen och till sist gick det inte att rida honom från gårdsplan, han bara stannade, backade eller vände och stegrade.

Även om jag var beredd på att få utmaningar så kände jag mig stundtals som världens sämsta ryttare och hästägare. Jag funderade på ifall han verkligen var rätt häst för mig. När jag stukade foten i samband med att Kalle for ut på en åker när jag ledde honom var jag beredd att sälja alla hästar under en kort stund.

Men jag är ju inte den som ger upp i första taget, så jag kämpade vidare. Jag har jobbat honom mycket från marken med TRT method för att bygga en bra relation med honom. Jag har också ända från början haft inställningen att jag ska ha honom i 15-20 år och vi behöver inte göra allting första året utan jag kan ta det väldigt lugnt med honom.

Tagit det lugnt har vi gjort. Vi har skrittat, travat och galopperat över bommar för att avdramatisera hinder. Vi har tränat på att gå över vattenmattan, vi har tränat på att rida ut i olika miljöer och att promenera i olika miljöer. Min inställning har hela tiden varit att jag inte vill bråka med honom för mycket. Visst, han ska gå framåt när jag ber honom, men jag är inte intresserad av att sätta för stor press på honom heller, han ska själv vilja gå framåt. Likadant med hoppningen, han ska själv vilja hoppa och göra det med glädje.

Ja, utmaningar har vi haft, men allra mest har vi haft det otroligt roligt och trevligt tillsammans! Kalle är en kontaktsökande och gosig häst, något som jag inte är van vid sedan tidigare. Pelle går ju helst undan om man försöker gosa med honom och Bosse har ju mest varit arg. Så jag uppskattar väldigt mycket att det går att gosa med honom och att han alltid intresserar sig för mig när jag visar mig i hagen. Det känns som om han är lättare att bygga en bra kommunikation och kontakt med.

En annan egenskap som jag verkligen uppskattar är hans enorma arbetsvilja! Han säger aldrig nej till arbete och jag måste vara lite försiktig med att inte nöta för mycket eftersom han aldrig säger ifrån när han blir trött. Arbetsviljan gör också att om han är spänd för något så går det att arbeta honom igenom det och det är en jättestor fördel.

Han är också en väldigt komisk häst, han har sina små påhitt som han kör med ständigt. T.ex. ska han ALLTID tugga på grimskaftet när man ska hämta honom i hagen. Finns det någonting i närheten som går att bita på eller välta så gör han det. Han är liksom lite dråplig av sig.

Jag upplever att han är en rätt känslig häst som är väldigt uppmärksam på omgivningen, samtidigt så har han ett stort mod som mer och mer kommer fram. Han bryr sig inte så mycket om det t.ex. kommer in en lastbil på gårdsplan eller om vi blir omkörda av fordon som låter mycket eller rör sig snabbt. Så jag är fortfarande övertygad om att många av de grejer han håller på med nu när han oväntat blir rädd för osynliga saker kommer att försvinna mer och mer i och med att han blir äldre och mognare. Jag ser redan tecken på det emellanåt, vilket är skönt!

Han är en fantastisk hopphäst! Han kommer alltid rätt på hinder och han hoppar så himla lätt. Även om han överhoppar sig emellanåt så känns det inte så farligt, han skjuter mig aldrig ur sadeln. Dock är han lite för tittig för min smak ännu, jag kan inte lita på att han hoppar alla hinder jag ställer framför honom, men det kanske också kommer framöver.

Även dressyren eller markarbetet är otroligt kul med honom. Allt arbete jag har lagt på att få honom lugn i munnen och ta stöd på bettet börjar äntligen ge frukt och han är nu väldigt fin att rida. Jag kan börja fokusera på att göra bra övergångar och på hur jag rider istället för att fundera på hur jag ska få huvudet att sluta röra sig som en propeller. Det visar på att han är läraktig också, vilket är kul och hänger ihop med den goda arbetsviljan.

Summa summarum har vi haft ett händelserikt och lärorikt år tillsammans, jag är så nöjd och glad för att jag hittade denna häst och jag har fullt förtroende för att vi kommer att bli ett riktigt bra ekipage tillsammans och att vi kommer att ha mycket roligt ihop!