Äntligen genombrott!

Ikväll var det äntligen dags för årets första träning för Charlotte! Det var faktiskt närmare en månad sedan sist, nämligen den 10:e december då jag red dressyr med Bosse. Sedan skulle jag ha ridit den 17:e med Kalle, men han slängde ju av mig på tisdagen den veckan och jag var inte i form för att rida på torsdagen. Sedan var det julafton och nyårsafton, båda på torsdagar. Så du var jag så laddad för att få till ett ordentligt träningspass!

Jag var också taggad på att få hjälp med Kalle och våra kontakt- och formproblem så att jag någon gång kan få känna att det faktiskt går framåt.

Efter jobbet åkte jag en liten handlingsrunda, hämtade upp ett paket med min nya uppblåsbara ridväst från Hit Air, köpte lite kött, handlade lucern till hästarna och lite veckohandling till oss själva. Tiden sprang iväg och jag hann inte montera utlösningsanordningen till västen på sadeln, så det fick bli en tur utan den.

Nya västen

Jag var tvungen att brodda Kalle, det har ju blivit vinter och trots att vi bor en kilometer från en grushåla verkar det vara grusbrist häromkring, vilket betyder att de asfaltsbelagda vägarna är helt blanka av is just nu. Så jag övervägde risken att rida honom till ridhuset, med "januari-humöret" i åtanke som gör att han är rädd för i princip allting och hoppar hit och dit för minsta lilla, jämfört med risken att på iförd icke halksäkra ridstövlar på blankis. Det blev det första alternativet och det visade sig vara helt rätt.

När vi skrittade iväg upplevde jag en lite lugnare attityd från hans sida. Han var väldigt uppmärksam på omgivningen, men kändes mer avslappnad än tidigare, tänkte mer framåt och gick mest och kikade lite försiktigt på saker och ting. Ända tills vi kom ner till gärdet, ungefär på mitten ner mot bäcken hörde eller såg han något läskigt och hoppade rakt ut i åkern på andra sidan. Suck! Jag blev irriterad på honom och tog tag i honom ordentligt för att få honom att ge sig. Han blev lite irriterad på att jag satt och höll honom lite hårt, men han gick framåt och under resten av sträckan skötte han sig utmärkt!

När vi kom in i ridhuset höll ponny gruppen på att avsluta och jag började värma upp honom. Direkt blev det diskussion om "farliga" hörnet och nu hade jag tröttnat på det där jäkla hörnet! Han har ju hållt på med det sedan han kom hit. Han vet att det inte är farligt och ändå ska det krånglas varenda jäkla gång vi passerar det!

Han fick lite uppläxning där och jag red några volter runt där för att få honom att ge sig och det var så vi började lektionen, med att få honom att gå förbi genom att ställa honom inåt, putta ut bakdelen och inte låta honom spöka sig. Det gick bättre och bättre när vi höll oss där, men sedan när vi jobbade lite i andra änden av ridhuset och sedan kom tillbaka var det samma visa. Så störigt!

Jag var lite missnöjd med hur det har gått med Kalle den senaste tiden och jag och Charlotte pratade om det och jag fick tips på hur jag ska hantera det hela. Och sedan började vi att jobba. Och WOW! Han var SÅ fin idag!

Jag har aldrig ridit ett pass på honom där han varit så himla fin i formen! Stadig i kontakten till munnen och bettet, jobbade i en jättefin form! Så duktig kille! Jag fick en aha-upplevelse också när det gäller formen och kontakten och hur jag ska jobba med honom när han vill slänga upp huvudet. Jag red på volten i trav, lättridning, lirkade lätt med innertygeln och lättade av. Vilken effekt det hade! Tidigare har jag lirkat och hållit kvar och inte fått effekt, men när jag vågade lätta i handen och bli mjuk svarade han med att bli väldigt mjuk och fin i munnen! Jag blev varse att han egentligen är ganska känslig i sin mun och misstänker att det kan vara en del av vårt kontaktproblem. Jag har hela tiden velat ha en stadig och fast hand, men det är verkligen en balansgång mellan att erbjuda ett bra stöd och att bli för hård i handen.

När det gäller detta är det stor skillnad mot Bosse, som vill ha ett fastare tag i tygeln. Med Kalle måste jag vara betydligt mjukare.

Det som också hände var att han började jobba ordentligt och blev alltmer avslappnad i arbetet. Han började lyssna på vänsterskänkeln i vänstervarvet och blev riktigt fin där också. Han var helt underbar att rida!

Vi galopperade lite också. Dock var han nog lite trött vid det laget, men jag ville ändå lägga till galoppen för att få hjälp med den också. Vi började i vänster (det svåra) varv och han var väldigt "öppen" i formen. Huvudet stod rakt upp! Men Charlotte ville att jag skulle rida på honom mer för att han ska orka galoppera. Han har en stor galopp och behöver ha upp tempot för att kunna hålla ihop. Vilket känns helt ologiskt när hästen bara springer runt i ett tempo som känns lätt okontrollerat. Jag försöker tänka att såhär kändes det med Bosse också för ett år sedan och jag kan jobba oss ur det här!

Högergaloppen han han lättare för, men även där var det lite formproblem, men bättre än vänster i alla fall. Och faktum var att han inte slängde med huvudet en enda gång under hela passet! Det enda han gjorde var att sticka ut tungan, men jag lyckades hantera det genom att lirka och lätta, lirka och lätta. Då stoppade han in tungan igen och blev mer nöjd.

Så det kändes verkligen som ett genombrott att få till ett sådant här bra pass, att hitta ett sätt att göra honom stadigare i formen och att få honom att jobba på ett bättre sätt. Så himla kul!

Det roliga var också att Charlotte, som inte har sett honom på en månad ser att mycket har hänt med honom på denna tid, trots att jag tycker att det har varit lite motigt och inte gått framåt så mycket. Han har blivit mycket mer bärig i traven, han skrittar mer genom kroppen och han har byggt upp sin kropp på ett bra sätt. Och det är ju sådana saker som jag inte ser själv och inte heller direkt känner eftersom jag har haft mitt fokus på att det inte har fungerat så bra med kontakten till munnen och formen och spökigheterna.

Han var också mycket lugnar i sig själv igår och jag börjar få en liten förhoppning om att spökperioden kanske är på väg bort nu. Det hade ju varit så skönt! Vi får se på lördag då jag ska rida ut honom hur han är med det. Kan bli ett riktigt kul pass i snön!

Jag behöver sådana här pass och lite uppmuntran från någon som står på marken och ser saker som jag själv inte är medveten om för att känna att saker och ting går framåt. Jag är en otålig själ och när jag inte känner att saker utvecklas i den takt jag förväntar mig blir jag irriterad och lite uppgiven. Samtidigt måste jag förstå att jag bara har haft Kalle i fyra månader, jag kan inte förvänta mig att allting bara ska gå framåt och vara superkul hela tiden. Vi stöter på utmaningar och känslan när vi har tagit oss förbi dem är så härlig. Dock är det inte lika härligt när jag befinner mig i själva utmaningen och har svårt att se att någonting blir bättre.

Men Kalle är en underbar häst! Han var så mycket mer avslappnad (och säkert trött) på vägen hem igår och jag fick den där känslan av trygghet på honom igen, som jag har saknat ett tag nu. Jag har inte varit rädd för att rida honom och jag vet att jag klarar av hans små upptåg, det är mer att det är lite tröttsamt när det hela tiden ska hoppas åt sidan, vändas för saker, vara spänd som en fiolsträng. Det blir liksom svårt att koncentrera sig på själva ridningen.

Men efter det här känner jag mig pepp och just nu kan jag knappt vänta på nästa ridpass! Nu känner jag att om jag kan fortsätta såhär så kommer jag snart att ha en häst som är lugn, stadig och trygg i formen och då kommer vi äntligen att kunna ställa lite hinder i vägen för oss också så att jag får känna på denna underbare hopphäst lite mer framöver!