Hinnagården: Gott nytt Kalle-år

Idag är det två år sedan Kalle kom hem till mig! Oj, vad tiden går! Vad har vi åstadkommit på dessa två år??? Ibland känns det inte som särskilt mycket, ibland känns det som om vi har kommit riktigt långt.

Vägen framåt med Kalle är allt annat än spikrak. Han är en helt fantastisk häst; han är snäll, nyfiken, rolig och otroligt gosig. Han har en arbetsvilja som är helt enorm jämfört med Bosse. Samtidigt är han väldigt reaktiv och ibland visar han på temperament när han inte riktigt vill samma sak som jag.

Det som är riktigt bra är att han är väldigt enkel att hantera från marken. Han går väldigt bra att gå ut med, han står still i stallgången, han bryr sig inte särskilt mycket om han blir lämnad ensam i boxen eller i hagen. Jag älskar också att han är så gosig och kontaktsökande, det saknar jag ju med mina andra grabbar.

Den största nackdelen med honom är hans snabba reaktioner. Det är det som får mig att åka i backen, vilket jag har gjort totalt 8 gånger på de här två åren. Dock börjar jag ju inse att de snabba reaktionerna ofta hänger ihop med bristande framåtbjudning och det är ju definitivt någonting som går att jobba med och någonting som jag fortfarande tror på kommer att bli mindre och mindre av.

Ridmässigt har vi ändå kommit långt med grundridningen måste jag säga. Från början var det väldigt mycket släng och fläng med huvudet, tungan åkte ut. När vi gjorde avsaktningar och halter bjöd han på mycket motstånd och huvudet for upp. Kontakten till munnen och bettet var stundtals obefintligt.

Idag får jag kontakt med bettet och håller det så gott som hela ridpasset. Visst han kan fara iväg med huvudet ibland, men jag får snabbt tillbaka honom där jag vill ha honom och det är inte längre ett så stort problem.

Hoppningen har vi nästan slutat med känns det som. Vi har hoppat lite 5½:or tidigare i vår och vi har hopptränat någon gång för Charlotte, då det har varit väldigt små hinder inblandade. Men jag tänker att det kommer det också. Först måste grunderna sitta. Först måste han bjuda framåt på marken innan vi blandar in hinder. Däremot har jag alltid hinder och bommar framme i paddocken och vi skrittar och travar över dem emellanåt. Avdramatiserar.

Vi har också utmaningar med att åka släp och bli lastad, det kommer vi att fortsätta jobba med. Och uteritterna när han inte vill gå fram, går allt bättre nu.

Hur som helst tror jag fortfarande på att Kalle kommer att bli en fantastiskt bra häst för mig framöver. Han är redan på god väg. För alla dessa utmaningar vi har och har haft har ju lett till att jag har lärt mig otroligt mycket. Mina händer har tvingats bli stilla och bara erbjuda ett stadigt stöd. Min balans har blivit bättre av alla vändningar. Och jag har lärt mig otroligt mycket om hästhantering och hur man kan jobba med en häst för att få den att hitta ett bra sätt att hantera världen. Det är jag så tacksam för. Jag har lärt mig att jag gör fel när jag rider på hinder och slutar driva innan hindret, jag har lärt mig hur det känns att ha en häst som inte är framme för skänkeln. Jag lär mig nya saker varje dag och får nya insikter hela tiden.

Jag räknar med att få ha Kalle någonstans runt 20 år. Nu har vi avverkat 2 av dem och det är 10%. Vi har så mycket tid framför oss. Det kommer att ta tid för oss att bli ett sammansvetsat ekipage som vill samma sak, men allt kämpande kommer att vara värt det för bra saker tar tid. Så är det bara!

Nu ser vi fram emot att starta vårt tredje år tillsammans och jag hoppas att det kommer att bli det bästa hittills!

Nu bjuder jag på lite Kalle-bilder från de här två åren!