Mörkerlöpning med överraskning...

Nu är det mörkt på kvällarna. Hösten är här, det finns ingen återvändo. Träningspassen utomhus får ske i mörker. Jag har inget emot att springa i mörker, oftast går det bättre än när det är ljust av någon okänd anledning. Och Selma är överlycklig över att få springa oavsett om det är mörkt eller ej.

Idag kom vi ut vid kvart i sex och solen hade gått ned. Dock var det ändå ganska ljust ute, eftersom månen lyste där någonstans bakom molnen. Jag kände inget behov av att tända lampan, utan tycker det är bättre att nyttja det mörkerseende man har.

Vi sprang upp till grushålan, ut mot 153:an och så svängde vi in mot Stensared. När vi hade rundat Timmerkullen och precis sprungit förbi den fula trägubben ser jag plötsligt en mörk skugga bara några meter framför mig! Jag hade lite motljus från huset som låg rakt framför och hade en väldigt väl upplyst gårdsplan, så mitt mörkerseende var begränsat där och då.

I ren panik skrek jag bara rakt ut (typ dödsskrik) och ungefär samtidigt som jag skrek insåg jag att det var en gubbe på en cykel som jag mötte. Han tände sin cykellampa och jag skrek av ren skräck igen innan jag sprang vidare i ett något snabbare tempo. När jag sprungit en kort bit hörde jag att han ropade "vad är det med dig" (eller något liknande) och jag skrek tillbaka att jag inte hade sett honom.

Det märkliga var att jag var iklädd reflexväst, hade reflexer på tightsen och därmed syntes väldigt bra. Han hade dessutom ljus i ryggen, vilket borde betyda att mina reflexer lyste upp. Han borde då ha hållit sig till andra sidan av vägen istället för att nästan cykla på mig. Men vad vet jag, han kanske såg dåligt...?

Efter ett tag blev jag bara förbannad på att han inte hade haft ljuset på på cykeln från början, men han tyckte väl att det var lika ljust som jag tyckte.

Jag hoppas att han blev döv när jag skrek honom i örat iaf!

Som tur är så är jag inte särskilt mörkrädd. Det är nog första gången på alla år som jag är ute och springer i mörkret och faktiskt möter någon. Och som sagt så är det ju inte kolmörkt ute heller, utan man ser ju faktiskt rätt bra ändå. Men jag får väl erkänna att de efterföljande kilometerna gick snabbare än de första.

Det gick bra att springa för övrigt. Jag försökte få Selma att inte dra så förbaskat i kopplet och det gick rätt bra till sist. Jag kunde också konstatera att jag nog hade någon skit i kroppen förra helgen då jag sprang utan Selma och det var så fruktansvärt segt. Det kändes mycket bättre idag! Så nu är det bara till att fortsätta springa i mörkret och hoppas på att jag inte möter fler gubbar på cykel utan ljus!