Björkasjöstigen (rekommenderas ej)

I förmiddags for Selma och jag upp till Åkulla. Jag var sugen på att springa runt Björkasjön, var lite tidspressad och så hade jag ingen koll på hur långt det skulle bli, så därför ställde jag bilen vid Friluftsgården, vilket ju sparar ca en mil.

Det började bra. En liten blek novembersol sken på oss och kroppen kändes pigg. Kanske berodde på gårdagens badtunnebad:).

Vi svängde in på länken till Björkasjöstigen.

Bara att följa skylten!

Fina stigar!

Tur man vet vilket håll som är hem:)

Riktigt mysigt att springa där! Fullt med boklöv på marken och mjukt. Lite blött emellanåt.

Det låg även lite "hinder" över stigen på vissa ställen.

Över stock och sten! Bokstavligen!

Min fina traildog!

Vi kom ut på Björkasjöstigen efter en härlig utförslöpa. Vi sprang motsols så vi började med grusväg och sedan asfalt.

Selma spanar efter pippi-fåglar!

När vi svängde in på stigen runt sjön lade jag direkt märke till att skogen var nyligen avverkad och tyckte att det var märkligt att det inte syntes mer spår efter skogsmaskinen. Sedan kom jag över ett krön och fick syn på detta:

Nu blir det blött om fötterna..

Jahapp. Jag lyckades ta mig över blötan (med vatten i skorna) och upp mot backen till höger. Jag tänkte att tar jag mig bara igenom det här så ska nog resten gå bra.

Men det gjorde det inte. Surhål efter surhål. Det ena mer vatten än föregående. Det blev ännu mer vatten i skorna och avstickare från stigen. Helt vidrigt var det faktiskt! Omöjligt att springa och få ett flyt!

Dock är det inget svårt att veta vart man ska när man springer runt en sjö, det är ju bara att följa den. Ingen risk att springa vilse!

På de flesta utav Åkullas stigar har man lagt ut spänger så att det går att ta sig över de värsta surhålen utan att behöva vada i vatten och lera. Men inte på den här.

Sjön var iaf vacker...

Novembersol över Björkasjön!

Vi sprang vidare och hittade den här gigantiska rotvältan! Har aldrig sett någon större!

Selma ser ut som en plutt bredvid den där vältan!

Efter ca två km (som kändes som två mil) stretandes i vatten och lera fick vi ÄNTLIGEN fast mark under fötterna igen.

Hallelulja för fast mark!

Jag älskar att springa i skogen, men avskyr att få vatten i skorna som man ska springa runt och skvalpa i! Och stigen gick ju så nära sjön att det var lite självklart att det skulle vara blött. Lite grus i spåret hade inte gjort något! Det kändes nästan som om det hade varit bättre att springa i sjön, för där är det ju inte lerigt iaf!

Det tog musten ur mig att inte kunna springa riktigt och klafsa runt blötan, så redan efter nio km började jag bli trött.

Men då är det skönt att ha en pigg och glad hund med sig! Hon var så nöjd när hon fick bada vid badplatsen!

Mysigt att bada! (även i november enligt vissa...)

Efter badplatsen var det bättre underlag, förutom på ett kortare avsnitt, men där var det ändå helt ok jämfört med de tidigare passagerna.

Vi sprang klart rundan och sedan följde vi grusvägen ut till Svartråvägen och korsade sedan skogen och kom ut på banvallen. Sköna sista kilometrar med lite lätt nedförslut!

Förutom surhålsdebacklet så var det helt underbart att springa idag! Härligt sval höstluft!

Men Björkasjöstigen tänker jag inte springa igen, iaf inte surhålspassagen!