Surrealistisk dag....

Jag vaknade i morse efter att lyckats somna några timmar efter att ha legat vaken mellan 12 och 3 i natt. Tittade mig i spegeln och såg två mycket röda och svullna ögon efter gårdagens all gråt.
Igår eftermiddag gick min pappa, nyduschad och fin och mätt efter maten, och lade sig för att sova middag. Han vaknade aldrig igen.
Igår kväll var vi iväg och tittade på pappa. Han var så fin. Han såg ut som om han sov, tänkte vakna upp när som helst och börja prata med oss som vanligt... Men det gör han inte....
Det kändes väldigt bra att ta ett sista farväl och få konstaterat att det verkligen är som det är.
Lilla fina älskade pappa... 
Idag har dagen ägnats åt att leta upp papper kring arv osv och gå till begravnings byrån. Som tur är så var pappa en ordningens man och det var inte ett dugg svårt att hitta de papper vi behövde.
På begravningsbyrån fick vi utforma dödsannonsen (som blev jättefin) och bestämma hur och när begravningen ska ske. Det var jobbigt, sorgligt, men på det stora hela kändes det mycket bra. Vi blev väldigt väl mottagna och nu vet vi precis hur allt kommer att gå till. På något sätt känns det overkligt att sitta och bestämma hur en annan människa vill ha sin begravning. Jag beslutade mig faktiskt för att jag själv ska ta tag i det hela och skriva ner in i minsta detalj hur jag vill ha saker och ting när det är dags, för att mina anhöriga inte ska behöva sitta och bestämma över saker som de inte har en aning om.
Nu är jag mentalt helt slut. Imorgon ska jag göra iordning lite i huset och ställa iordning de möbler som kom tillbaka från pappas rum på äldreboendet.
Idag besökte jag och min bror också en väldigt gammal tant. Hon är över 100 år och bodde granne med oss när jag var liten (och när pappa var liten). Tyvärr (vet inte varför egentligen) har jag inte besökt henne så mycket sedan hon flyttade ifrån sitt hus. Nu är hon så gott som både blind och döv. Men det var jätteroligt att träffa henne. Hon visste direkt vem jag var och vi mindes tillsammans hur vi satt på hennes trappa och pratade när jag var liten och hur hon lärde mig att virka grytlappar (vilket jag inte kan längre). Jag var ofta hos henne för hon hade alltid godis eller kakor att bjuda på och hon är den snällaste människa man kan tänka sig. Oerhört glad i barn är hon också. Tyvärr har hon levt hela sitt liv ensam och aldrig fått några egna barn. Hon satt där, fången i sin egen kropp som inte kan höra, inte se och inte röra på sig så bra, men ändå samma gamla goa tant. Eftersom hon och pappa umgicks mycket var vi där för att berätta för henne vad som hänt.
"Allting tar slut" konstaterade hon och det är klart att hon har upplevt många människors både födslar och dödsfall under de 103 (tror jag) år hon har levt. Måste vara jobbigt att bli så gammal...