Det är med en konstig känsla i magen jag åker hem till min gård och vet att jag aldrig mer ska få se pappa sitta vid köksbordet och spana ut över markerna.
Nu har det snart gått en vecka och på något sätt tror jag att jag bearbetade mycket sorg redan i december då pappa blev svårt sjuk. Precis som alla andra gånger han har varit sjuk kom han tillbaka, dock i något sämre skick än tidigare, men ändå solklar i huvudet. Jag är faktiskt glad att han fick gå bort i det tillståndet istället för att han skulle behöva lida fysiskt och psykiskt.
Det känns oerhört tomt att veta att jag aldrig mer kommer att kunna prata med honom och ställa frågor om gården och huset. Men på något sätt vet jag att jag måste gå vidare och leva mitt liv som jag har tänkt.
I morgon är det dags att återvända till jobbet, kanske kan det skingra en del tankar. Man vänjer sig efter ett tag...
Som tur är har jag en mängd släktingar, vänner och kollegor som alla ställer upp för mig i min sorg. Det är värt väldigt mycket! Tack alla som bryr sig!
Massa styrkekramar till dig !
SvaraRadera